# ID: svediakorp-gov431654
# author: Turchi (UEN). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-12-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 519
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade ledamöter!
Låt mig först framföra mina komplimanger till årets båda föredragande Färm och Stenmarck för deras utmärkta arbete.
Budgeten för 2003 var varken enkel eller politiskt självklar: det var en budget i vilken trängande krav, såsom finansieringen av administrationen inför utvidgningen av unionen, ställdes emot prioriterade politiska frågor, såsom stödet till Afghanistan.
Gjorda åtaganden, såsom finansieringen av omstruktureringen av de portugisiska och spanska flottorna - där vi äntligen verkar ha kommit fram till en överenskommelse - ställdes emot nya behov, såsom behovet att stödja Europeiska unionens deltagande i Globala hälsofonden ekonomiskt.
Det var en budget som, enligt min mening, i stort led av att de ekonomiska planerna från Berlin 1999 inte har setts över: ekonomiska planer som jag anser vara otillräckliga i dag, och vars politiska bärkraft inte kan annat än minska under kommande år.
Trots att resultaten från förlikningsförfarandet i november är viktiga ändrar de inte fakta: till exempel är det gemensamma uttalande varigenom rådet åläggs att konsultera parlamentet innan det fattar några beslut som medför ekonomiska åtaganden inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, bortsett från eventuella invändningar, ett viktigt framsteg.
Vi har tagit ännu ett steg framåt när det gäller Europaparlamentets fulla medverkan inom en sektor som är strategisk för utvecklingen av en starkare och säkrare union.
Detta hindrar dock inte att summan under rubrik IV är låg, eller snarare, förkvävande.
Vad gör vi om rådet ber oss om tillstånd att göra åtaganden, också ekonomiska sådana, inom ramen för ett nytt internationellt politiskt scenario?
Skall vi neka att ge detta tillstånd med motiveringen att det faktiskt saknas medel eller skall vi anta utmaningen och åta oss att skaffa fram pengarna, någonstans ifrån och på något sätt?
Nu måste vi till exempel skaffa fram pengar till Galicien.
Vad skulle vi ha gjort i till exempel Afghanistan?
Vad skulle vi ha gjort på Balkan, till exempel?
För att inte tala om rubrik III: Europeiska unionens åtaganden inom inrikespolitiken ökar faktiskt också från år till år.
Varje år kommer det nya, kostsamma och politiskt mycket viktiga fleråriga program som måste behandlas och respekteras som sådana.
Men vad skall vi göra när det inte längre finns marginaler för några som helst politiska initiativ från vår sida?
Vad skall vi göra när distinktionen mellan obligatoriska och icke-obligatoriska utgifter reduceras till att vara en distinktion mellan utgifter om vilka parlamentet inte har sista ordet och utgifter som parlamentet inte kan ta i för att inte de europeiska institutionerna skall förlora ansiktet?
Och detta var bara två av rubrikerna.
Jag ber därför alla ledamöterna att i sina grupper och gentemot sina regeringar arbeta för att allt det som vi har planerat i denna budget, inom ramen för detta förlikningsförfarande, i slutändan inte skall gå i stöpet på grund av bristande resurser, utan i stället bli gemensamma mål för oss alla, oberoende av politisk färg.
