# ID: svediakorp-gov431550
# author: Souchet (NI). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-12-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 770
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger!
Det var nödvändigt att dra lärdom av mul- och klövsjukeepidemin som utbröt i Storbritannien, eftersom den fick en omfattning utan motstycke i det landet, bland annat på grund av förbiseenden - såväl från den brittiska regeringens sida som från kommissionens - när det gäller katastrofplaneringen; eftersom epidemin allvarligt hotat andra europeiska länder; och slutligen eftersom den erinrat oss om hur fruktansvärd denna sjukdom är, eftersom den uppstår plötsligt och sprider sig så snabbt, och på grund av de ekonomiska förluster och den psykologiska dramatik den ger upphov till.
Vårt utskott har i stort sett gjort ett bra arbete.
I betänkandet från Kreissl-Dörfler betonas bland annat, och det är grundläggande, att de stora och specialiserade besättningarna, antalet djur i vissa regioner, det faktum att närliggande slakterier försvunnit och den svindlande utvecklingen av transporten av levande djur är faktorer som i avsaknad av skyddsvaccin underlättar spridningen av en epidemi, på samma sätt som torra busksnår sprider en eldsvåda.
När vi skall granska de kommande riktlinjerna för jordbrukspolitiken bör vi ha detta i åtanke, så att vi kan arbeta för ett jordbruk som är harmoniskt fördelat över hela territoriet och inte uppmuntra koncentrerad uppfödning som en extrem specialisering i regionerna.
Det står exempelvis tydligt att avskaffandet av mjölkkvoterna, som Europeiska kommissionen tycks planera med viss förkärlek, mycket snabbt skulle leda till att mjölkkorna försvinner från områden som är mindre gynnade av naturbetingade skäl (bergsområden, fuktiga områden) och till att uppfödningen snabbt skulle koncentreras till slättmarken.
Låt oss därför försöka bevara ett system med familjejordbruk i mänsklig storlek; det är det bästa sättet att förebygga mul- och klövsjuka.
Vårt tillfälliga utskott gjorde rätt i att rekommendera nödvaccinering som en prioriterad åtgärd i kampen mot epidemin, något som gör det möjligt att undvika de masslakter som begripligt nog allvarligt skakat den allmänna opinionen och chockat uppfödarna.
När hundratals miljoner människor lider av hunger är det oförlåtligt att förstöra kött från miljoner friska djur, vilket skedde under 2001.
Med nödvaccinering kan man omringa en epidemihärd där djuren vaccineras, och dessa djur kan sedan eventuellt slaktas och användas som föda utan att man utsätts för den press som en nödsituation innebär.
På den punkten beklagar jag emellertid att kommissionen inte varit djärvare.
Med framstegen med vaccin - vaccin med bredare spektrum, vaccin med längre verkningstid, markörvacciner som gör det möjligt att skilja vaccinerade djur från smittade -, är det nu möjligt att låta medlemsstaterna få bestämma att skyddsvaccinering, dvs. förebyggande vaccinering, skall vara tillåten eller till och med obligatorisk, såsom den var före 1992, där riskerna för en epidemi är som störst.
Detta borde medlemsstaterna få bestämma över själva, eftersom de har störst möjlighet att bedöma konsekvenserna av de specifika riskerna för uppfödningen.
Jag beklagar även att man i betänkandet inte tydligare ifrågasätter den nuvarande ramen, som fastställts av Internationella byrån för bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar, vars bestämmelser uppenbarligen är alltför stränga, tvingande och dogmatiska när det gäller villkoren för tilldelning av intyg om att ett område är fritt från mul- och klövsjuka.
Dessa bestämmelser gynnar uppenbarligen på ett överdrivet sätt länderna i den nya världen, som har gott om utrymme, där territorierna utnyttjats mindre än här och som därför löper mindre risk för att en epidemi skall spridas.
Vi måste absolut se till att dessa bestämmelser vidareutvecklas.
Herr talman!
Numera måste vi hela tiden leva under hotet om nya mul- och klövsjukeepidemier, eftersom nya stammar ständigt uppstår.
Det gäller särskilt i Europa som är omgivet av länder där mul- och klövsjukan är endemisk.
Det gäller särskilt Turkiet, som utgör en konstant fara, men även resten av Mellanöstern och Maghrebländerna.
De endemiska härdarna är även många i Asien och i Latinamerika.
Globaliseringen av handeln med levande djur kan därför bara gynna och förvärra globaliseringen av sjukdomar och virus.
Det är anledningen till att korta kretslopp, vägran att tillämpa en viss gräslig form av extrem specialisering, som ökar antalet djurtransporter på långa sträckor, uppfödning och gödning på samma anläggning och slaktning i produktionsregionen alla är kloka åtgärder som på bästa sätt förebygger att nya farsoter utvecklas.
Vi bör komma ihåg det, herr talman, herr kommissionär, när vi diskuterar den framtida gemensamma jordbrukspolitiken, om vi inte vill uppleva 2001 års mardröm på nytt.
