# ID: svediakorp-gov431488
# author: Bourlanges (PPE-DE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-12-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,096
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag tror inte att någon skulle kunna bestrida det faktum att Europeiska unionens system för rättsakter är ohyggligt komplicerat, saknar insynsmöjligheter, är oförståeligt för allmänheten och ibland till och med svårförståeligt i våra egna ögon.
Det finns med all sannolikhet en förklarlig och motiverad komplexitet.
Det är inte lätt att ha ett rättssystem som omfattar rättssystemen i de befintliga femton medlemsstaterna, och i morgondagens tjugofem medlemsstater, som är väsentligt olika.
Man borde antagligen även ta itu med både Europeiska unionens klassiska problem med rangordningen av de lagar och föreskrifter som finns i var och en av våra medlemsstater - författningar, lagar, tillämpningsförordningar, enskilda beslut - och de problem som är utmärkande för unionen och som rör den ständigt känsliga fördelningen av unionens och medlemsstaternas befogenheter.
Det finns alltså en motiverad komplexitet, och vi kommer aldrig att uppnå ett hyperenkelt system.
Detta sagt finns det i denna fråga också en komplexitet som verkligen är oförsvarlig: vi befinner oss i ett lagstiftningsmässigt kaos, ett förfarandemässigt kaos och ett språkligt kaos.
Ett lagstiftningsmässigt kaos, när vi ser att beslut av väsentligt olika karaktär till exempel fattas inom samma ramar, nämligen de konstitutionella ramarna.
Där finner man bestämmelser om politiken och bestämmelser om institutionerna.
Ännu ett beslut om budgeten, som till exempel medlen, har fattats inom en praktiskt taget konstitutionell ram.
Eftersom det inte finns någon tydlig distinktion mellan området för allmänna lagstiftningsåtgärder och området för lagstiftningsmässiga åtgärder ser vi i gengäld tillämpningsåtgärder som fattas inom ramen för lagen och åtgärder av allmän natur som fattas inom ramen för tillämpningsförordningarna.
Slutligen befinner vi oss faktiskt mitt i ett språkligt kaos, eftersom man gör allt för att inte sätta något namn på vad man gör.
Man antar lagar, men man aktar sig noga för att kalla det lagar.
Man kallar både enskilda åtgärder såväl som åtgärder av konstitutionell natur för beslut, det vill säga något som härrör från botten av rangordningen.
Ingen förstår något av detta.
Jag vill lägga till att vi har problemet med pelarna, och att man genom en paradox som jag inte lyckas förstå har beslutat att det var möjligt, och till och med nödvändigt, med tanke på den känsliga naturen hos vissa beslut som man skulle fatta, till exempel de beslut som rör de grundläggande rättigheterna i fråga om straffrätt, att kunna tillgå förfaranden som var mindre demokratiska - utan Europaparlamentet -, mindre effektiva, och som skulle antas enhälligt.
De skulle dessutom vara mindre juridiskt säkra utan att EG-domstolen skulle vara delaktig i att fatta dem.
Förstå det den som kan.
Varför skall något som direkt rör de grundläggande rättigheterna inte omfattas av garantierna och förfarandena i de rättsakter som för övrigt har utarbetats?
I betänkandet försöker man få ordning på allt detta och tillämpa en enkel princip: en norm, ett förfarande, en benämning och ett namn.
Vi förslår alltså att allt detta skall organiseras i tre stora delar: konstitutionella bestämmelser, som skulle omfatta två delar - jag tror att det också är konventets åsikt: en del A, som skulle handla om allt som faktiskt är konstitutionellt, det vill säga värderingar, principer, målsättningar, de institutioner och förfaranden som gör att unionen fungerar, och sedan en del B, som skulle omfatta de stora politiska principer som för närvarande återfinns i fördraget.
Den fråga som ställs angående denna del består i att fråga sig om man bör utveckla ratificeringsförfarandena.
Er föredragande hade lagt fram förslag som inte alla fick stöd i utskottet för konstitutionella frågor, men det är tydligt att man bör göra framsteg om man inte vill hamna i en allmän blockering i 25 stater av alla möjligheter till utveckling av denna regel.
För det andra borde man införa en del om lagstiftningen.
En lagstiftningsdel är enkelt.
Man måste kalla en lag en lag, och vi föreslår naturligtvis att man skall göra skillnad mellan konstitutionskompletterande lagar, som skulle vara något högtidliga lagar som skulle underställas ett särskilt förfarande, ramlagarna, som skulle ersätta direktiven, de vanliga lagarna, som skulle ersätta lagstiftningsförordningarna och sedan, å andra sidan, mellan finansieringslagarna och budgetarna, som naturligtvis skulle handla om dessa ämnen.
Men låt oss kalla allt detta för lagar, eftersom det är lagar.
Och låt oss framför allt mycket tydligt tala om att vad som utmärker en lag är medbeslutandet, och att medbeslutandet måste bli det enda beslutsförfarandet inom hela lagstiftningsdelen.
Det finns troligen särskilda tillämpningar, särskilt när det gäller finansiella frågor, men vi bör gå i denna riktning.
Slutligen den tredje delen, tillämpningen, det vill säga tillämpningsförordningarna.
Man bör i detta hänseende tillämpa tre enkla principer.
För det första bör man dra lärdom av det faktum att rådet hädanefter inte ensamt är den lagstiftande myndigheten, utan att den utgörs av rådet och parlamentet som agerar enligt medbeslutandeförfarandet.
De befogenheter som för närvarande har beviljats rådet, särskilt i enlighet med artikel 202, skall alltså utövas av den lagstiftande myndighetens två institutioner.
I övrigt bör man erkänna att man inte kan lagstifta med 25 medlemsstater som man hittills har gjort.
Arbetet bör i högre grad fördelas mellan en lagstiftande myndighet, som ger befogenheter och kontrollerar, och en verkställande myndighet, som genomför tillämpningsförordningarna och som vi anser bör vara kommissionen.
Så skulle det alltså se ut, med förbehåll för ett call back-förfarande, som skulle göra det möjligt för lagstiftningsmyndighetens två institutioner att kontrollera förordningarnas förenlighet med de tillsynslagar som dessa förordningar bygger på.
Det är alltså det väsentliga.
Det finns naturligtvis mycket mer att säga om detta betänkande, men vi anser att om man bara införde detta stora förtydligande mellan delen med de konstitutionella bestämmelserna, delen med lagstiftning genom medbeslutande och delen med en tillämpning som skulle sätta stopp för dessa kommittéförfaranden, åtminstone ur en rådgivande aspekt, vilket kommissionen skulle vilja, och som skulle ersätta kommittéförfarandet med en verklig kontroll av den lagstiftande myndighetens två institutioner, då skulle vi ha vunnit mycket i fråga om insyn, demokrati och effektivitet, och kanske skulle vissa personer i Europa till slut börja att förstå vad vi höll på med!
