# ID: svediakorp-gov431335
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-12-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,238
# sentences: 107
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade parlamentsledamöter!
Kommissionen lägger i dag fram sitt andra bidrag till konventet, som gäller unionens framtida institutionella arkitektur.
För att undvika de elementära missförstånd som får näring av olika tidningsartiklar vill jag redan från början klargöra att i dag, som planerat, lägger jag enbart fram den text som kommissionen har antagit.
När det gäller det dokument om Europeiska unionens konstitution, som det har talats om i tidningarna, så är det inget annat än en rent teknisk analys, en genomförbarhetsstudie som kommissionärerna Barnier och Vitorino och jag själv beställde av en grupp av kommissionens juridiska experter för att få en preliminär bild av hur man skulle kunna lägga upp en förordning.
Det dokumentet följer i allt väsentligt det preliminära förslag som presenterades av konventets presidium.
Eftersom detta, som sagt, är ett tekniskt arbetsdokument, har det varken diskuterats eller, än mindre, godkänts av kommissionskollegiet, som därmed inte är politiskt ansvarigt för innehållet.
Men även om det i första hand är avsett för internt bruk tyckte jag ändå att det var min plikt att informera ordförande Giscard, och för att tillfredsställa kravet på öppenhet har vi beslutat att göra det tillgängligt på Internet i kväll, så att vi kan erbjuda konventet och alla andra som kan vara intresserade ett arbetsdokument, något som andra redan har gjort.
För att tonen i min presentation och i den diskussion som följer skall bli den rätta vill jag påminna om en av huvudrollsinnehavarna i och grundarna av det första stora europeiska projektet.
När han skulle beskriva sin berömda metod sade Jean Monnet följande:? Jag har aldrig inbillat mig att vi skulle kunna ändra människors natur, men vi kan ändra det sammanhang i vilket människor agerar.
Genom att bestämma gemensamma regler och demokratiska institutioner kan vi få människor att bete sig på ett annat sätt gentemot varandra.
På det viset kommer européerna att lära sig att leva som ett enda folk inom gemenskapen.
Vi slår inte samman stater; vi enar människor.?
Om vi i dag vill blicka framåt, långt fram, måste vi utgå från våra stora föregångare.
Det handlar om att vara seriös och ödmjuk, och det är i en anda av ödmjukhet som jag tänker försöka föra Monnets tankar vidare i arbetet med de stora utmaningar som framtiden medför.
För att kunna ena alla Europas medborgare måste vi skapa en fullständig harmoni mellan stater och folk.
Diskussionen under de senaste månaderna, sedan konventet började sitt arbete, har redan rätat ut många frågetecken och besvarat många frågor.
För det första har denna diskussion klarlagt att medborgarna inte vill att unionen skall retirera från de områden där den för närvarande är aktiv.
Snarare vill allmänheten se mer av Europa inom utrikespolitiken, när det gäller rättsliga frågor och säkerhet och när det gäller sociala frågor.
Det finns dessutom en omfattande samsyn när det gäller gemenskapsmetoden, som ligger till grund för många av våra framgångar.
Förbindelserna mellan de viktigaste institutionerna skall naturligtvis effektiviseras och bli tydligare, men även de allra mest skeptiska har insett att utan en stark gemenskap skulle Europa bli mindre effektivt, men också mindre demokratiskt.
I vårt bidrag till konventet framhåller vi just detta.
Sammanfattningsvis anger vi tre mål i dokumentet: unionen måste bli mera demokratisk, effektivare och öppnare.
Den väg vi måste gå för att förverkliga detta har ännu inte stakats ut i detalj, men vi vet redan utgångspunkten och slutmålet.
Omstöpningen av Europa måste utgå från unionens dubbla natur, dvs. en union av folk och stater.
Till detta kommer en tredje källa för unionens legitimitet, dvs. försvaret av våra gemensamma intressen.
Vårt mål måste vara att skapa världens första överstatliga demokrati.
För att ge den demokratiska aspekten i vår konstruktion större tyngd måste vi bättre definiera de viktigaste institutionernas roller och ansvarsområden.
Vi föreslår därför två innovationer.
Den första gäller förfarandet för utnämning av kommissionen.
Kommissionens ordförande bör väljas av Europaparlamentet, med minst två tredjedels majoritet och i en sluten omröstning.
Därefter, när valet av ordförande har bekräftats, skall rådet utse övriga ledamöter av kommissionen i samarbete med honom eller henne.
Europaparlamentet skall sedan godkänna kommissionskollegiet i dess helhet.
Den andra nyheten gäller kommissionens dubbla ansvar gentemot Europaparlamentet och rådet.
Vi föreslår faktiskt att båda institutionerna skall få rätt att granska kommissionen.
På det viset får den institutionella triangeln bättre balans, och kommissionens ställning som garant för det allmänna samhällsintresset befästs.
Självklart är detta ett känsligt och modigt förslag, men enligt min mening fördelar förslaget makten att fatta beslut mellan företrädarna för medlemsstaternas regeringar och medborgarnas företrädare, dvs. mellan rådet och parlamentet, på ett mer balanserat sätt.
Av samma anledning anser vi att medbeslutandeförfarandet bör tillämpas generellt.
Samtliga europeiska lagar, även förslag från kommissionen, bör i fortsättningen antas genom majoritetsbeslut av rådet och även beslutas av Europaparlamentet.
Slutligen, och som jag redan har sagt flera gånger i denna kammare, har tiden kommit för att föra upp denna församling till samma nivå som alla andra demokratiskt valda parlament via en reformering av unionens finansiering.
Denna typ av ansvar är utmärkande för alla världens parlament.
Vi vill ge Europaparlamentet ett större ansvar när det gäller att besluta om de egna resurserna.
Unionens budget bör med andra ord antas av Europaparlamentet och rådet enligt ett medbeslutandeförfarande, som vi redan har framhållit.
Unionens resurser skall ha karaktären av egna resurser, vilket sägs i förslaget till fördrag som presenterats av presidiet.
Följaktligen bortfaller skillnaden mellan obligatoriska och icke-obligatoriska utgifter.
Ärade parlamentsledamöter!
De viktigaste punkterna i meddelandet ingår alla i ett gemensamt system.
Den demokratiska legitimeringen av våra institutioner är till exempel nära knuten till deras funktioner.
Våra viktigaste förslag i det avseendet kan sammanfattas i tre punkter: den första är avskaffandet av kravet på enhälliga beslut, och detta därför att de mörkaste kapitlen i unionens historia under senare tid är knutna till denna regel.
Vetorätten har ibland lett till beslutsförlamning bland unionens 15 medlemmar, så man kan lätt föreställa sig vad som skulle kunna ske med 25 medlemmar eller ännu fler.
Därför anser jag att regeln om majoritetsomröstning skall vara generell.
Det nuvarande systemet för behandling av olika frågor är under alla omständigheter komplicerat och gör ett gammalmodigt intryck på medborgarna, och inte bara på dem: det är omöjligt att begripa ens för experterna.
Vi föreslår därför att rådet skall fatta nästan alla sina beslut med dubbel, enkel majoritet, dvs. genom ett beslut som stöds av såväl en majoritet av medlemsstaterna som en majoritet av unionens medborgare.
Beslut i de känsligaste frågorna bör naturligtvis kräva kvalificerad majoritet.
Den andra punkten gäller rådets ordförandeskap, en fråga där floder av trycksvärta har flödat.
Enligt min mening skulle förslaget att inrätta en befattning som unionens president, som framförts från flera olika håll, skapa fler problem än vad det skulle lösa.
(Applåder)
Även om en sådan befattning å ena sidan skulle bidra till unionens kontinuitet och göra unionen tydligare, så skulle den å andra sidan förneka medlemsstaterna och beröva oss alla möjligheter till ett deltagande på europeisk nivå.
Sedan finns det ytterligare två problem.
Vem skulle välja unionens president?
Inför vem skulle en sådan president vara ansvarig?
Och dessutom, som premiärminister Verhofstadt påpekade, vad skulle unionens president göra under 360 dagar varje år när rådet inte sammanträder och George Bush inte ringer upp?
Det står klart att en sådan befattning skulle skapa en spricka i vår institutionella struktur.
Vi rekommenderar därför att man bibehåller systemet med ett roterande ordförandeskap för Europeiska rådet, för rådet (allmänna frågor) och för Ständiga representanternas kommitté.
För alla övriga konstellationer föreslår vi en ny formel: de olika ledamöterna i rådets olika konstellationer väljer själva sin ordförande för ett år i taget.
Denna formel ger en bättre kontinuitet åt arbetet och innebär att ordförandeskapet tilldelas den person som åtnjuter sina likars fulla förtroende.
Den tredje punkten gäller den externa representationen.
Unionen bör kunna tala med en enda röst på den internationella scenen för att kunna försvara sina värderingar och främja sin samhällsmodell.
På det kommersiella området förhandlar unionen redan som jämbördig part med övriga aktörer på den internationella scenen.
Varför lyckas vi då inte skapa en lika stor trovärdighet på det politiska planet?
Här måste vi visa fantasi och mod, för det är absolut nödvändigt att unionen får en enda, gemensam röst i den internationella politiken.
Vår lösning heter unionens sekreterare för utrikes ärenden.
Denna nya befattningshavare skulle utses av Europeiska rådet samtidigt med kommissionens ordförande och även kommissionens vice ordförande.
Det är också klart att unionens sekreterare bör vara personligt ansvarig inför Europeiska rådet och kommissionens ordförande.
I sin egenskap av ledamot av kommissionen skulle vederbörande emellertid dela kollegiets ansvar gentemot Europaparlamentet.
Som synes gäller detta en viktig, men jag upprepar, oundviklig innovation.
Med tanke på förändringens omfattning - detta är viktigt - har vi räknat med en viss övergångsperiod.
Efter den övergångsperioden skulle unionens utrikessekreterare fullt ut ta över de ansvarsområden som jag helt kort vill beskriva nedan.
Unionens utrikessekreterare skulle självständigt utöva kommissionens initiativrätt inom utrikespolitiken inom ramen för de riktlinjer som anges av rådet.
Rådet, eller en grupp av medlemsstater, skulle kunna uppmana sekreteraren att lägga fram lämpliga förslag inför rådet för att uppnå de gemensamma målen.
Unionens sekreterare för utrikes ärenden skulle även vara ansvarig för genomförandet av gemensamma beslut och, vad som är viktigare, vara unionens ende företrädare i utrikespolitiska frågor gentemot tredje land och andra internationella organ.
Flera av unionens aktiviteter är kopplade till utrikespolitiken, till exempel handelspolitiken och utvecklingssamarbetet.
Kontinuiteten på dessa områden kommer att garanteras genom samarbetet mellan unionssekreteraren och kommissionens ordförande som, i detta fall, skulle spela rollen av samordnare.
Frågan om hur unionen skall företrädas utåt uppkommer även på det ekonomiska området.
Vi måste lösa frågan om hur eurozonen skall företrädas internationellt.
Euron är en erkänd ekonomisk maktfaktor: den borde även vara en politisk kraft, och den borde göra sin röst hörd i utlandet.
Låt mig så övergå till den tredje och sista viktiga punkten i vårt förslag: förenkling och klarhet.
Den nuvarande röran av direktiv, beslut och förordningar som tillsammans utgör vår lagstiftning är kanske det svåraste hindret för medborgarna när det gäller att förstå de europeiska institutionerna.
Kommissionen anser att det borde vara dags att skapa ordning bland de instrument som står till vårt förfogande.
Vi föreslår därför att lagarna delas in i enbart tre kategorier: organiska lagar som antagits med förstärkt majoritet av Europaparlamentet och rådet, lagar som skall antas i ett medbeslutandeförfarande av parlamentet och rådet samt verkställighetsförordningar, som antas av kommissionen för att tillämpa dessa lagar.
Fördraget borde dra en skarp linje mellan lagar och tillämpningsföreskrifter.
Vi måste dessutom klart slå fast vem som skall tillämpa den europeiska lagstiftningen.
Vi föreslår att den exekutiva behörigheten - jag upprepar, den exekutiva behörigheten - skall reserveras för kommissionen som alltså skall vara ansvarig inför såväl parlamentet som rådet.
Öppenhetsprincipen skall även tillämpas på det så kallade kommittéförfarandet.
Vi anser med andra ord att det skulle vara lämpligt att enbart behålla de rådgivande utskotten.
I det ögonblick som lagstiftaren bestämmer sig för att utarbeta en lag på europeisk nivå, skall som sagt det exekutiva ansvaret åligga kommissionen.
I de fall där kommissionen i stället utövar en delegerad lagstiftande funktion skulle det vara korrekt om de båda lagstiftande organen - rådet och parlamentet - jämställs när det gäller möjligheten att kontrollera kommissionens verksamhet, dvs. det som kallas call back.
Herr talman, ärade parlamentsledamöter!
I inledningen av mitt anförande påminde jag om Jean Monnets ord, och jag sade att det var nödvändigt att blicka långt fram i denna fas av det europeiska enhetsbygget.
Diskussionen, som fått impulser från konventet under de senaste månaderna, har redan vidgat vår horisont betydligt.
De nationella parlamenten och regeringarna har redan från början visat att de trott på konventet, och de har låtit sig företrädas av representanter på hög nivå.
Konventets målsättning har blivit ambitiösare.
Det handlar inte längre enbart om att garantera institutionernas funktion efter utvidgningen, utan om att definiera de allmänna riktlinjerna för vår union för kommande generationer.
Jag gläder mig åt den utvecklingen.
Konventet, som ert parlament och jag ville ha, ger våra medborgare och hela världen en bild av samtliga aspekter av våra institutioner.
Det gläder mig också att detta sker i fullt dagsljus.
Under de kommande månaderna kommer ett nytt, enat Europa att födas, och vi kan vara stolta över att det har fötts på ett öppet och demokratiskt sätt.
(Applåder)
