# ID: svediakorp-gov431323
# author: Sörensen (Verts/ALE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-12-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 884
# sentences: 45
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Låt mig först av allt tacka alla de kolleger som ägnat så mycket tid och energi åt vad jag tycker har varit ett mycket fruktbart samarbete.
I mitten av september organiserades här i kammaren den hittills klart viktigaste konferensen kring temat människohandel.
Den organiserades av Internationella organisationen för migration och Europeiska kommissionen.
Resultatet av denna konferens är den så kallade Brussels Declaration, och i Brussels Declaration återfinns tydligt den centrala betydelsen av det direktiv som vi skall rösta om i dag.
Det är viktigt att omedelbart påpeka att människohandel och människosmuggling i dag är en integrerad del av vår ekonomi.
Det handlar främst om att behandla människor som om det endast handlar om handelsvaror.
Dessutom är offer för människohandel offer för flera olika missbruk och brott.
Människohandel har nu även blivit ett sektionstema, och nästan alla verkar nu vilja profilera sig inom området.
I det sammanhanget glömmer man ofta snabbt att handel med människor frodas genom att korruption och även likgiltighet och misstro frodas.
I flera länder, som inom kort kommer att tillhöra Europeiska unionen, säljer föräldrar sina barn i hopp om att ge dem en bättre framtid.
Det här förslaget till direktiv är ett första men därigenom även ett viktigt steg för att äntligen göra något konkret.
I direktivet uppmanas medlemsstaterna att ge tillfälliga uppehållstillstånd till offer för människosmuggling eller människohandel som är beredda att samarbeta med behöriga myndigheter.
Kärnan i förslaget är att myndigheternas och offrets intressen här sammanfaller, nämligen att de kriminella nätverken rullas upp.
Kommissionen har för det här särskilda direktivet slagit samman människohandel och människosmuggling.
Det är mycket riktigt så att de båda rent juridiskt sett är två helt skilda saker.
I verkligheten är det dock mycket svårt att göra en sådan åtskillnad.
Det här förslaget till direktiv är dock utformat på grundval av gedigna praktiska kunskaper av experter som är verksamma ute på fältet.
Den erfarenhet som vi till exempel byggt upp i Belgien bevisar att instrumentet tillfälligt uppehållstillstånd fyller sitt syfte.
Även andra medlemsstater har liknande system, dock med skiftande framgångar.
Därvid stöder jag också helt det här förslaget från kommissionen, och det är av stor vikt att det inte ändras till innehållet.
Det betyder i första hand att vissa ändringsförslag som de som gått igenom utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor inte kan accepteras.
Särskilt ändringsförslag 7 och 27, av det enkla skälet att de inte sparar någon enda del av hela förslaget.
De gör en tom låda av det.
Att rösta för de här ändringsförslagen är nästan som att i det fördolda ge sitt instämmande med den organiserade brottslighetens verksamhet.
Vad jag vill säga är att det här direktivet står och faller med ett minimum av social trygghet för offren.
Ett offer kommer aldrig att vilja samarbeta om han eller hon inte erbjuds en början på ett alternativ till den situation som han eller hon nu befinner sig i.
Jag skall helt kort belysa två andra aspekter.
För det första skulle vissa personer vilja att det här direktivet även gäller minderåriga.
Det verkar vid ett första påseende som en bra idé eftersom man aldrig kan göra tillräckligt för de minderårigas ytterst utsatta situation.
I det sammanhanget glömmer man dock att det som erbjuds med det här direktivet egentligen endast är ett minimum.
I alla medlemsstater erbjuds minderåriga i dag mycket mer, och alltså vore det ett steg tillbaka om de minderåriga endast skulle få detta minimiskydd och dessa minimirättigheter.
Det hindrar dock inte att det verkligen behövs särskilda insatser för minderåriga offer.
Slutligen skulle jag vilja förtydliga en sak i samband med ett antal ursprungliga ändringsförslag av Van der Laan, ändringsförslag 20, 25 och 35.
Hennes pigga juridiska öga ser möjligheten att kontakten mellan offer och brottsling i vissa fall kan tillåtas av myndigheterna för att på det sättet underlätta utredningen.
Det är en lockande tanke men är juridiskt svårt i flera länder.
Risken för bortrövanden eller till och med manipulering och hot är dessutom stor.
Offer som vill samarbeta med myndigheterna vill absolut inte ha någon kontakt med brottslingarna, inte ens på avstånd.
Vidare skulle jag vilja betona att det i det här direktivet skapats ett särskilt utrymme för specialiserade och erkända icke-statliga organisationer men även för internationella organisationer och myndighetsorganisationer.
Det här har även Van der Laan helt riktigt sagt, vilket på grund av ett tekniskt fel inte har kommit med i den framlagda texten, men det påpekas dock på omröstningslistan.
Icke-statliga organisationer har också en särskild funktion som medlare mellan utredare och åklagare å ena sidan och offret å den andra.
I det sammanhanget är det också viktigt att betona att det verkligen måste handla om av staten erkända icke-statliga organisationer.
Det är ju ändå så att var och en, även brottslingar, kan upprätta icke-statliga organisationer.
Inte sällan händer det också att icke-statliga organisationer kan infiltreras och manipuleras.
Därför tror jag att var och en som sysslar med det här måste underteckna en uppförandekod.
