# ID: svediakorp-gov431295
# author: Herzog (GUE/NGL). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-12-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 510
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
Ingen samordning och inget förfarande är effektivt om den politiska viljan inte finns.
Det är där man måste börja.
Goda målsättningar aviserades i Lissabon och i Göteborg, men avståndet är enormt mellan ord och handlingar.
Europeiska unionen har stora ekonomiska problem.
Dess tillväxtpotential blir långsammare.
Dess offentliga och privata investeringar är mycket små.
Den lider brist på kvalifikationer.
Stabilitetspakten och valutapolitiken behandlar inte dessa utmaningar.
De återhänvisar allt till medlemsstaterna, och samordningen, som utformats som staternas ansvar, kan inte fungera om unionen inte samtidigt tar ansvar för och genomför gemensam politik.
Det finns ingen riktig europeisk ekonomisk politik på grund av skillnaderna mellan medlemsstaterna.
Samordningarna granskar inte de ekonomiska interaktionerna mellan medlemsstaterna.
Och det finns ännu inte någon global tanke om den europeiska ekonomin och euroområdet som beaktas i globaliseringssammanhanget.
Vi har ännu ingen politik om utbud, nätverk eller mänskliga resurser.
Vi är fortfarande ett område för regel- och skattemässig tävling, där själva begreppet social marknadsekonomi inte accepterats och inte kommer att införlivas, tror jag, i den kommande konstitutionen, för att inte tala om att det fortfarande finns en verklig aversion mot den offentliga ekonomin.
Jag kommer nu till de institutionella förfarandena.
Det som kommissionen föreslår oss är rent teknokratiskt.
Jag är för att samla ihop frågorna och upprätta en cykel.
Jag instämmer i principen med denna rationalisering.
Men det kommer inte att undanröja ovannämnda politiska hinder, därav mina förslag.
För det första erbjuder fördragen ingen solid bas för att överföra den ekonomiska politiken till gemenskapsnivå.
Denna bas måste till att börja med upprättas i konventet.
För det andra finns det inget tillförlitligt statistiskt och analytiskt jämförbart instrument, framför allt när det gäller social sammanhållning och hållbar utveckling.
Till att börja med måste vi alltså förse unionen med medel för att tänka och analysera, som är i nivå med dess uttalanden.
För det tredje har de föreslagna förfarandena ännu inget demokratiskt värde.
Det krävs framför allt ett brett offentligt beslut om situationerna och valmöjligheterna före kommissionens paket, liksom en bedömning i efterskott av det civila samhället och de folkvalda, och inte bara av kommissionen.
För det fjärde tror jag inte att Europaparlamentet ännu har möjlighet att verkligen diskutera och välja en konsekvent ekonomisk politisk linje.
Alltför många ställningstaganden kännetecknas av enbart nationella intressen och ideologiska ställningstaganden.
Parlamentet har därför större möjlighet än rådet och kommissionen att arbeta för ett beslut och en bedömning av den ekonomiska politiken.
En årlig interaktiv diskussion krävs därför mellan de nationella myndigheterna och gemenskapens institutioner på initiativ av vårt parlament.
Det är först därefter som kommissionen kommer att utarbeta sina förslag, först därefter som beslutet åligger rådet, men parlamentet kan sedan ha rätt att ratificera.
Sammanfattningsvis kommer samordningen av den nationella politiken inte att fungera utan en delad politisk vilja och ett demokratisk gemensamt förfarande.
