# ID: svediakorp-gov431229
# author: Barón Crespo (PSE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-12-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 869
# sentences: 34
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr rådsordförande, herr kommissionär!
Jag har ställt denna muntliga fråga på min grupps vägnar för att åter ta upp en grundläggande konstitutionell fråga inför plenum och därmed föra ut den i den offentliga och öppna debatten.
Nu när konventet föreslår reformer av kommissionen, rådet och av alla institutioner, när vi kan uppfylla vårt mandat med självaktning, heder och jämlikhet som europeiska medborgare, är detta en grundläggande fråga, och vi har arbetat länge med den.
Jag kan lägga till något mer: vi måste lösa den här frågan under innevarande mandatperiod, innan den tar slut, med tanke på den politiska projektion som den har.
Jag tog upp den här frågan i syfte att söka största möjliga stöd och enighet i Europaparlamentet eftersom att jag anser att det är nödvändigt.
Min grupp anser att detta är en fråga som måste klargöras med så stor öppenhet som möjligt, såväl när det gäller stadgans konstitutionella aspekter som när det gäller de regler som vi ställer upp för vårt arbete.
Vad jag måste beklaga för närvarande är att det förefaller som om sökandet efter maximal enighet har gett upphov till två meningsskiljaktigheter.
Jag har anklagats öppet och systematiskt; under morgonen har tre ordföranden för parlamentariska grupper offentligt under en presskonferens anklagat den socialistiska gruppen för att blockera ledamotsstadgan.
Det var jag, och det vet talmannen mycket väl, som lade fram ändringsförslaget till Palacios rapport som antogs med 455 röster för.
Jag lade fram det ändringsförslaget, och det finns med i den liberala gruppens gemensamma resolutionsförslag som skäl, om att en grupp bestående av kompetenta personer måste bildas, och det vet Haarder.
Jag kom också med ett förslag till gruppens sammansättning och Ersbøl kom i första hand.
Detta är vad jag har gjort på den socialistiska gruppens vägnar.
Jag skulle vilja att de som kritiserar oss - och det är inget fel med att valkampanjen börjar redan nu, men utan att man tar till förtal - förklarar här i parlamentet - där saker och ting skall förklaras - vad de har gjort.
Jag vill säga herr Watson, med all den uppskattning jag har för honom, att det även skulle vara mycket intressant - han har ett gyllene tillfälle - om han förklarar varför han känner sig omringad av tyskarna.
Här är vi alla lika mycket värda.
Och jag känner mig inte påverkad av tyskarna; det är inte sant.
Det är till exempel inte sant att systemet med dagtraktamenten har inrättats för att kompensera de spanska och de portugisiska ledamöterna.
Jag kommer från ett parlament där jag fick en viss lön; jag hade aldrig fått mer betalt.
Jag lärde känna detta system, och jag känner inga parlamentsledamöter, inte heller dem som fick mer betalt, som har avstått från att utnyttja det systemet.
Varför måste vi hyckla så och vara så cyniska?
Vad vi måste göra är att söka enighet och inte förolämpa våra kolleger, eftersom vi tillsammans måste finna vägen framåt.
Slutligen, herr talman, vet ni mycket väl att jag var den gruppordförande som mest stödde frågan om att ni skulle kunna knyta undersökande kontakter med rådet.
Men vi är ett parlament, och vi måste tillämpa den parlamentariska metoden, inte en plebiscitisk metod, och det gläder mig att ni efter det att jag lade fram den frågan har skrivit och vidtagit åtgärder, och det gläder mig även att ni har talat med Rothley.
När det gäller Rothley måste jag säga en sak.
Med Rothley som föredragande är ledamotsstadgan en mycket svår fråga, utan honom är den omöjlig.
Detta måste vi alla vara medvetna om, och vad vi måste göra är att samarbeta för att komma vidare med stadgan i stället för att fördjupa söndringen och förolämpa varandra.
Jag tackar för er skrivelse, och jag hoppas en sak, herr talman, eftersom jag tror att även ni är inne på samma linje.
Jag hoppas att rådet säger i dag att det är berett att föra en dialog med oss om hur man skall gå till väga för att kunna anta ledamotsstadgan.
Det är det enda jag begär av rådet, och jag är mycket tacksam för att Haarder är här, eftersom han har kämpat tillsammans med oss för ledamotsstadgan.
Jag vill nämna en sak: Nicefördraget är redan i kraft, vilket innebär att stadgan måste antas med majoritet, förutom de aspekter som har med skattefrågor att göra, som kräver ett enhälligt beslut.
Det enda vi begär i dag är att rådets ordförande sträcker ut en hand - inte till mig, utan till parlamentet.
Vi andra måste ta itu med den här frågan med en öppen debatt och genom att arbeta tillsammans.
Låt oss inte fördjupa söndringen.
Låt oss i stället försöka se till att parlamentet kan enas, det är nämligen vårt ansvar, ett ansvar som vi inte kan skjuta över på andra.
