# ID: svediakorp-gov431225
# author: Verheugen (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-12-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,161
# sentences: 55
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Ärade herr talman!
Det är glädjande för mig att i slutet av debatten återigen kunna konstatera att det råder stor enighet mellan parlamentet, rådet och kommissionen i fråga om utvidgningen, vilket ju är en viktig politisk signal.
Några korta kommentarer om de viktigaste frågorna i debatten.
Först pengarna.
Ingen behöver bli förvånad över att man slåss offentligt med sina krav i slutskedet av en förhandlingsprocess som faktiskt handlar om ganska mycket pengar, eller att de som skall betala hävdar att det blir alldeles för mycket medan de som skall ta emot hävdar att det blir för lite.
Detta är ju helt normalt och inget som jag tycker att man behöver hetsa upp sig för!
Däremot gäller detta den strukturella fråga som några ledamöter i parlamentet helt riktigt har nämnt, nämligen följande fråga: tillåter våra bestämmelser egentligen att nya medlemmar, som är fattigare än EU-genomsnittet, profiterar på just detta faktum under de första åren av medlemskapet?
Det är den frågan som är problemet.
För att ingen skall behöva oroa sig i onödan vill jag beskriva min bild av läget i dag: enligt förslag från ordförandeskapet kommer de nya medlemsstaterna att få över nio miljarder euro netto genom faktiska utbetalningar under 2004, 2005 och 2006.
Efter avdrag av de egna bidragen kvarstår alltså ytterligare nio miljarder euro netto.
Därmed blir ingen nettobetalare, och därmed blir läget betydligt bättre för alla då än under 2003.
När det gäller åtagandebemyndigandena, mina damer och herrar, är siffrorna verkligen imponerande, det måste jag säga, och ordet girighet är inte på sin plats.
För åtagandebemyndigandena står 25,7 miljarder euro till förfogande för dessa tre år.
Detta är inte illa om man betänker hur nationalekonomin ser ut i länderna.
Man får ju inte glömma bort att de öst- och centraleuropeiska länderna inte når längre än 5 procent av nuvarande EU: s BNP.
Siffrorna är faktiskt ganska balanserade, det vill jag nog säga.
Men det är också viktigt att på båda sidor hela tiden understryka att EU inte är en bankomat!
Man kan inte stoppa in ett kort i det ena facket, medlemskort eller kreditkort, och dra ut pengarna ur det andra.
EU är något helt annat.
Vi är en rättsgemenskap med syfte att erbjuda människor lika livsvillkor.
Vi bidrar till detta, men vi gör det inom ramen för de möjligheter som vi faktiskt har.
Elisabeth Schroedter talade om en särskild aspekt som jag tyvärr måste ge henne rätt i, nämligen att förslaget att använda medel för landsbygdens utveckling som direktstöd är beklagligt ur unionens synvinkel.
I verkligheten syftade vårt förslag till att bereda vägen för en socialt tryggad och förnuftig strukturell utveckling av jordbruket i de nya medlemsstaterna.
Jag vill dock påpeka att det var kandidatländerna själva som med eftertryck krävde att pengarna skulle kunna överföras åtminstone för de tre första åren.
Argumentet är lika enkelt som övertygande: utan denna åtgärd, ingen möjlighet att vinna folkomröstningen i t.ex.
Polen.
Detta är bakgrunden till det beslut som, det medger jag gärna, är beklagligt med tanke på en sund jordbrukspolitisk utveckling.
En kort kommentar i frågan om Turkiet, eftersom Nassauer tilltalade mig personligen.
Privat säger jag ingenting annat om detta än jag gör offentligt.
Det som citerades i tidningen har jag upprepat många gånger här i Europaparlamentet, nämligen följande: om vi 1999 hade haft tillfälle att utveckla en strategi för Turkiet även utan den 40-åriga förhistoria som vi hade, skulle jag ändå inte ha kommit på idén att betrakta erbjudandet om ett fullvärdigt medlemskap för Turkiet som den rätta lösningen.
Men problemet är att vi aldrig har haft detta alternativ.
Alternativet hade ju redan prövats, det hade redan misslyckats, och något annat alternativ fanns inte.
Hela diskussionen under de senaste veckorna, som inte minst utlöstes av Giscard d ' Estaing, har uppenbarligen inte nått det resultat som Frankrikes före detta president hade hoppats på.
Tvärtom ledde den till att även de som helst inte ville uttala sig - och det var väldigt många som helst inte ville det - nu tvingades erkänna resultatet från Helsingfors ännu en gång, nämligen att Turkiet har en tydlig status som kandidatland, att landet behandlas precis som alla andra kandidatländer, att perspektivet för medlemskapet är oinskränkt och klart och att landet uppmuntras att fortsätta på denna väg.
Detta är resultatet av diskussionen i de 15 medlemsstaterna vad gäller regeringarna.
Att det råder andra uppfattningar bland allmänheten, ibland rentav bland majoriteten, är jag väl medveten om.
Men vi vet att medlemsstaternas 15 regeringar enhälligt anser att Helsingforsstrategin skall följas.
Därmed har Giscard d ' Estaings bidrag förmodligen inte nått det mål han avsåg.
När det gäller siffrorna ansluter jag mig till Brok, som menade att Turkietfrågan inte bör få ta kommandot över beslutsprocessen i medlemsstaterna i fråga om ratificeringen, och just denna risk är förmodligen redan ett faktum.
Kommissionen är givetvis när som helst beredd att föra ett intensivt samtal om de institutionella frågorna, och som alltid kommer kommissionen inte att ha några som helst svårigheter, utan tvärtom kämpa för att parlamentets rättigheter skall respekteras.
Låt mig endast nämna två små saker.
Vi har förstås behövt en arbetshypotes inför anslutningarna.
Utan ett datum skulle vi inte ha kunnat förhandla om finanskapitlet, eftersom datumet för det första årets medlemskap påverkar den finansiella situationen enormt.
Finanspaketet ser helt olika ut för de olika länderna, hela tiden beroende på vilket datum man arbetar efter.
Därför var beslutet nödvändigt.
Så vitt jag vet fattade rådet beslutet främst efter det tidsmässiga behov som medlemsstaterna angav för ratificeringen.
Jag har ofta sagt att även detta bör beaktas.
Låt mig återigen påminna om att kommissionen föreslog att vi skulle undvika en preliminär kommission med 30 kommissionärer, och därför erbjöd sig kommissionen att korta ned tjänstgöringsperioden, vilket dock visade sig inte vara förhandlingsbart.
Kandidatländerna och medlemsstaterna ansåg att de nya kommissionärerna skall vara på plats från första dagen.
Därmed menar jag att det nu vore klokt att se till att övergångsperioden med 30 kommissionärer blir så kort som möjligt.
Detta är skälet till att vi har fått fram den 1 november som datum för nästa kommission.
Denna period är ett minimum för att fatta beslut om en ny ordförande för kommissionen, låta honom bekräfta valet och ge honom tid att sätta samman en ny kommission.
Detta är hela bakgrunden.
Jag menar att vi tillsammans bör kunna föra förnuftiga diskussioner om detta, och kommissionen är som sagt när som helst beredd att diskutera!
(Applåder)
