# ID: svediakorp-gov431202
# author: Verheugen (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-12-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 928
# sentences: 44
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Ärade herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar!
Just nu tar utvecklingen en ny riktning varje dag, för att inte säga varje timme, och därför kan jag endast beskriva bilden som den ser ut just i detta ögonblick.
Det rör sig om några konstateranden inför toppmötet i Köpenhamn.
För det första: målet är ännu inte nått.
Det finns fortfarande stora skillnader mellan medlemsstaternas och kandidatländernas uppfattningar.
Det kommer att krävas stort politiskt mod, stor vidsynthet och goda ledarkrafter om vi verkligen skall komma fram till ett resultat i Köpenhamn.
Naturligtvis hör jag gärna att vi har att göra med en historisk dimension som inte får stupa på små detaljer.
Till vem säger ni detta?
Även stora historiska projekt måste betalas, det krävs tydliga bestämmelser för allt, och vi måste klara av de problem vi för ögonblicket har.
Jag har dock stort förtroende för att stats- och regeringscheferna verkligen kommer att väga de risker som uppstår om vi inte når resultat i Köpenhamn mot de eftergifter som kan komma att krävas.
För det andra: det är viktigt att toppmötet i Köpenhamn inte överbelastas.
Jag vädjar därför till de blivande medlemsstaterna att verkligen göra allt för att de många bilaterala frågorna och de frågor som blivit över från förhandlingarna skall lösas senast i början av nästa vecka, och jag menar att utsikterna är goda för att så skall ske.
Men detta är också en vädjan till nuvarande medlemsstater att motstå frestelsen att koppla samman det stora beslutet om utvidgningen med särskilda nationella intressen.
Jag ser med viss oro att det görs några första försök att knyta samman paket som inte är sakliga.
För det tredje: målet bör vara ett resultat utan vinnare och förlorare.
Den som tänker i termer som vinnare och förlorare kommer att misslyckas.
Vi skall eftersträva ett resultat som alla vinner på, framför allt Europa som helhet.
Alla torde därför inse att ordförandeskapets förslag, utvecklat tillsammans med kommissionen som fullt ut stöder förslaget i dess nuvarande form, är ett rättvist och balanserat erbjudande till medlemsstaterna.
Trots att vi nu organiserar en anslutning av tio stater, och inte sex stater som planerna var i Berlin 1999, ligger det danska förslaget ändå mer än två miljarder euro under den övre gräns som slogs fast i Berlin.
Detta är givetvis ett hett argument för de kandidatländer som undrar varför det plötsligt inte går att ställa de medel som 1999 ansågs lämpliga för sex länder till förfogande, trots att vi nu har att göra med tio länder.
Detta är ett argument som inte låter sig bemötas så lätt, och därför hoppas jag att det händer något på området.
Det finns ett problem som helt enkelt har att göra med våra EU-bestämmelser.
De nya medlemsstaterna måste betala full avgift redan från början, men som ni vet betalas medlen endast ut successivt och enligt särskilda bestämmelser.
Problemet är inte enbart att förhindra att de nya medlemsstaterna blir nettobetalare, problemet är att samtidigt förhindra obalans i de nya medlemsstaternas nationella budgetar.
Det är detta problemet för tillfället handlar om.
Låt mig avslutningsvis säga att det förslag som diskuteras redan nu tar upp många argument och önskemål från anslutningsländerna och innehåller många nya idéer.
Den viktigaste är enligt min mening skapandet av en s.k.
Schengenfond, ur vilken de nya medlemsstaterna ges stöd för att trygga EU: s yttre gränser.
Jag menar att idén är bra och att den kommer att övertyga medborgarna om att pengarna används för ett ändamål som gagnar alla.
Kommissionens ordförande Prodi har diskuterat Rumänien, Bulgarien, Cypern och Turkiet.
Jag skall inte upprepa detta, men vill gärna lufta ytterligare några tankar.
Vi står närmare en lösning på Cypernfrågan än någonsin under de senaste decennierna, och för ögonblicket har vi också tillfälle att lösa problemet - ett tillfälle som går oss ur händerna om en lösning inte kommer före Köpenhamn -, och i denna situation är det mycket, mycket viktigt att ge positiva, uppmuntrande signaler.
Därför vore det lämpligt att de europeiska institutionerna före toppmötet i Köpenhamn gör ett klart och tydligt uttalande för att det internationella samfundet bör tar sin del av ansvaret för att bemästra den stora uppgift som kommer att krävas efter det att Cypernfrågan har lösts.
Landet får ett tungt arbete som det inte klarar på egen hand och blir därmed beroende av stöd från det internationella samfundet.
Ju tidigare det internationella samfundet förklarar sig redo att ge detta stöd, desto större lär viljan bli att följa FN: s förslag.
Sammantaget menar jag att vi kan vara nöjda med vad vi har uppnått.
Det krävs nu en sista stor ansträngning.
Inte minst bör vi vara medvetna om att tiden rusar iväg.
Vi har ofta talat om ett fönster mot möjligheterna.
Jag inser först nu hur sant det är.
Var och en bör veta att för varje månad som går blir uppgiften svårare och svårare - något att tänka på om det inte görs nu.
Jag är fast övertygad om att medlemsstaternas budgetsituation gör det omöjligt att finna en lösning om bara ett halvår.
Därför kan jag inte säga annat än följande: det måste ske nu, och alla måste våga språnget!
(Applåder)
