# ID: svediakorp-gov431112
# author: De Palacio (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-11-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,239
# sentences: 48
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, värderade ledamöter!
Detta är en debatt som vi inte skulle ha behövt genomföra.
Det är en tråkig tidpunkt, där händelserna tyvärr har gett kommissionen rätt, eftersom kommissionen tidigare lade fram ett förslag för att snabbt förbjuda de oljetankfartyg som inte har dubbelskrov och som inte är modernt utformade.
Ärade ledamöter!
Om rådet hade följt kommissionens förslag, om rådet under diskussionerna med parlamentet hade antagit kommissionens förslag tillräckligt snabbt, eftersom det var brådskande med tanke på de intressen som stod på spel, skulle fartyget Prestige ha varit förbjudet sedan den 1 september 2002.
Då skulle Prestige aldrig ha brutits itu eller sjunkit utanför de europeiska kusterna.
Vi måste dra slutsatser av allt detta.
Detsamma sades när Erika sjönk utanför Bretagnes kust.
I dag när vi talar om Prestige, som har sjunkit utanför Galiciens kuster i Spanien, vill jag säga att vi måste dra slutsatser och agera.
Den första lärdom som vi kan dra av detta är mycket klar: vi måste agera snabbt och kraftfullt och fatta beslut.
Vi måste en gång för alla ta itu med dessa situationer och se till att en sådan tragedi som den vi nu upplever aldrig mer upprepas.
Det är uppenbart vilka omedelbara åtgärder vi måste vidta: myndigheterna måste ersätta de drabbade och områdena måste saneras för att de skall kunna återställas - och jag påminner er, ärade ledamöter - om att dessa områden är särskilt rika, såväl när det gäller fisk- och skaldjursproduktion som ur miljösynpunkt och att praktiskt taget hela området utgör en del av nätverket Natura 2000.
Man måste sanera och återställa alla drabbade områden.
Det är även viktigt att brådskande undersöka hela det händelseförlopp som ledde till att katastrofen inträffade.
Det är nämligen nödvändigt att påpeka att några oljebolag redan år 1997 vägrade använda detta fartyg, eftersom de ansåg att det var farligt och osäkert.
Det måste sägas att den senaste gången fartyget genomgick en inspektion inom Europeiska unionen i enlighet med Parisavtalet var år 1999.
Det måste sägas att fartyget före denna sommar anlöpte två europeiska hamnar och att de vederbörliga inspektionerna tyvärr inte genomfördes vid de tillfällena.
Vi måste därför undersöka alla länkar i kedjan för att ta reda på vem som har haft ansvaret och hur detta har kunnat ske.
Vi måste dra nytta av det vi lär oss för att kunna klara av och undvika situationer som denna, där vi har ett fartyg med en grekisk redare som är Bahamasregistrerat, som kontrolleras av ett klassificeringssällskap från Förenta staterna och handhas av ett schweiziskt företag, även om det finns kopplingar till andra länder.
Alla parter har helt klart dragit skattemässiga fördelar av detta.
Vi måste omedelbart göra allt som står i vår makt för att förhindra att sådana här tragedier upprepas.
Detta betyder att vi omedelbart måste genomföra och tillämpa de avtal och direktiv som har antagits av Europeiska unionens ministrar.
Vi kan inte vänta till juni nästa år för att börja tillämpa Erika I-paketet; vi kan inte vänta till februari 2004 för Erika II-paketet.
Vi måste genomföra paketen nu.
Och vi måste genomföra dem effektivt, det vill säga, vi måste uppfylla målet på 25 procents kontroll av hamnmyndigheterna när det gäller antalet anlöpande fartyg, 25 procent av de farligare fartygen som det finns mer risker med, och vi måste göra bruk av den bedömningsmall som de nuvarande bestämmelserna innehåller.
Det är brådskande att ersätta oljetankfartyg med enkelskrov med fartyg som har dubbelskrov.
Övervaknings- och informationssystemet för sjötrafik i gemenskapen måste inrättas så snart som möjligt på alla områden och ingripanden i nödsituationer måste underlättas genom att man fastställer skyddade områden, förtöjningsområden och nödhamnar i fall av nödsituationer.
Det är även viktigt att Europeiska sjösäkerhetsbyrån inrättas, vilken skall garantera att driften av alla unionens hamnar sker på lämpligt sätt och som även skall samarbeta med medlemsstaterna och kommissionen om tekniska frågor.
Slutligen måste vi vidareutveckla diskussionerna om Cope-fonden, som är avsedd att täcka alla kostnader för återställande och sanering av miljön, förutom ersättningar, och som är ett komplement till den internationella fonden för ersättning i samband med oljekatastrofer, Fipol-fonden.
Det finns dock ett annat omedelbart mål - och jag kommer att lägga fram förslag om det vid ministerrådets nästa sammanträde den 6 december - nämligen att unionens medlemsstater måste fatta ett administrativt beslut som gör det möjligt att få bort alla oljetankfartyg med enkelskrov enligt den tidsplan som redan har antagits och att man för transporter av tung olja - som är den mest förorenande av produkterna - systematiskt måste använda oljetankfartyg med dubbelskrov.
De fartyg som har varit inblandade i de tre senaste olyckorna - Erika, Baltic och Prestige - var oljetankfartyg som hade enkelskrov, de var gamla och hade tung olja i lasten.
Tung olja är den farligaste produkten.
Därför krävs det högre säkerhetskrav - och för att höja kraven är det tillräckligt med ett administrativt beslut från Europeiska unionens regeringar.
Vi måste gå längre än så.
Att gå längre betyder att vi måste arbeta för att utvidga Fipol-fonden och Cope-fonden.
Att gå längre betyder att kommissionen måste fortsätta med att lägga fram förslag om sanktioner på europeiskt område, att gå längre innebär att förbättra direktivet om kontroll av hamnmyndigheterna; det finns hamnar där det praktiskt taget inte utövas någon kontroll alls, hamnar som nästan skulle kunna kallas bekvämlighetshamnar.
Detta kan man verkligen kalla att utnyttja den nuvarande situationen på ett bedrägligt sätt, och vi måste stänga den möjligheten.
Att gå längre betyder att vi övergripande måste ompröva grunderna för den internationella havsrätten inom ramen för Internationella sjöfartsorganisationen, en rätt som grundas på principer från 1800-talet.
Nu befinner vi oss i det tjugoförsta århundradet, och hundratusentals fartyg korsar våra hav varje dag med laster som i fråga om volym och beskaffenhet är enormt farliga, något som inte var fallet för 150 år sedan.
Att gå längre betyder även att förstärka kuststaternas rättigheter inom gränsen 200 sjömil, men även när det gäller sunden, och framför allt att förstärka dessa rättigheter för att kuststaterna skall ha möjlighet att försvara sig mot riskerna med dessa särskilt farliga laster.
Att gå längre, innebär, ärade ledamöter, att vi talar med våra grannar, som vi delar oerhört ömtåliga hav med, till exempel Baltiska havet som vi delar med Ryssland, Medelhavet och Svarta havet, hav som vi delar med såväl Ryssland som en rad andra länder, antingen i Europa, Främre Asien eller Nordafrika.
Ärade ledamöter!
Jag avslutar.
Katastrofen med Prestige borde inte ha inträffat.
Vi skulle ha kunnat undvika den.
Kommissionen gjorde allt den kunde för att undvika den.
Det gick inte, men vi måste se till att det inte inträffar ännu en olycka med en Erika eller Prestige vid våra kuster, och vi måste dessutom arbeta för att det inte heller sker i andra hav, vid andra kontinenter, eftersom haven till syvende och sist tillhör oss alla, och vårt engagemang bör även utvidgas till de mest avlägsna platserna.
(Applåder)
