# ID: svediakorp-gov430946
# author: van den Burg (PSE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-11-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 925
# sentences: 37
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag vill inledningsvis säga några ord om detta ärendes mödosamma förhistoria som tar sin början i början av nittiotalet, då det presenterades ett antal utkast till direktiv om atypiskt arbete.
Ni har redan nämnt överenskommelserna mellan arbetsmarknadens parter och de misslyckade förhandlingarna på denna punkt.
Det har varit väldigt besvärligt att få fram detta förslag från kommissionen.
Det har tagit nästan ett år.
Ja, ärendets hela förhistoria visar att det har varit enormt svårt att utarbeta detta direktiv och att direktivet har varit omstritt.
Jag har ofta fått frågan hur jag över huvud taget kunde tro att förslaget skulle gå igenom utan vidare.
Varför jag har hållit så hårt fast vid denna fråga?
Först och främst eftersom jag under 25 års tid har ägnat mig åt den här typen av atypiska arbetsförhållanden och försökt skapa ett skydd för de människor som är mest utsatta.
För det andra, eftersom jag är helt övertygad om nyttan och nödvändigheten av att göra den europeiska arbetsmarknaden mer flexibel, och eftersom jag betraktar arbete för bemanningsföretag som ett bra instrument, förutsatt att man på ett ansvarsfullt sätt reglerar skyddet för de personer som arbetar för bemanningsföretag.
För det tredje, eftersom jag tror på de möjligheter som arbete för bemanningsföretag skapar för arbetstagare med särskilda önskemål eller problem, människor som behöver hjälp in på arbetsmarknaden eller människor som söker efter skräddarsydda arbetsmönster vilka inte tillhandahålls av de traditionella arbetsgivarna och inom de traditionella arbetsmönstren.
För det fjärde, eftersom jag tror på entreprenörskapet inom bemanningsbranschen och konsten att kombinera arbetstagarnas och arbetsgivarnas behov av flexibilitet på ett förtjänstfullt sätt.
Men jag vill samtidigt tillägga att konsten med entreprenörskap också handlar om att till exempel inte låta hot om en nedgång gå ut över de anställda, utan att garantera de anställda att man som företagare ser till att det finns arbete och att de kan hyras ut vid de tidpunkter som passar dem bäst.
För det femte, eftersom jag tror på att kollektiva arbetsvillkor har en reglerande och fördelaktig effekt som spelar en viktig roll även inom ramen för det här förslaget.
Det handlar i detta sammanhang om de kollektivavtal som gäller inom de sektorer där arbetet utförs, men även om kollektiv i själva bemanningsbranschen.
Slutligen har jag hållit så hårt fast vid frågan på grund av att jag är starkt emot den tendens som råder att förklara europeisk lagstiftning på det sociala området för uteslutet.
Jag menar att det den typen av lagstiftning är mycket viktig, särskilt med tanke på den utvidgning och utveckling som pågår för att skapa en sådan grund inom europeisk lagstiftning som vi kan bygga vidare på i Europa.
Allt detta finns med i utkastet till direktiv.
Flexibilitet och trygghet, främjande och säkerhet, acceptans och skydd, avreglering och reglering.
Alla dessa aspekter återfinns i dokumentet.
Jag tycker att kommissionens förslag är välbalanserat, men att jämvikten har förbättrats ytterligare genom det arbete vi har bedrivit här i parlamentet.
Jag är därför stark motståndare till de parlamentsledamöter som försöker rubba denna balans mellan flexibilitet och trygghet.
Deras attack är framför allt inriktad på tre saker.
Först och främst försöker de att riva upp principen om likabehandling genom att inte koppla ihop denna princip med arbetsvillkoren i värdföretaget, utan snarare använda annan uthyrd personal som referenspunkt.
Det är som att skapa lika behandling av kvinnor genom att endast jämföra dem med andra kvinnor och inte med män.
För det andra ifrågasätter de att man i direktivet över huvud taget skall gå in på lönefrågan.
Från alla tre institutionerna har vi nu fått ta del av rättsliga utlåtanden som säger att detta visst är möjligt eftersom det handlar om en jämförelse och inte om fastställande av lönenivåer.
Men bara genom att försöka har de för avsikt att bryta udden av förslaget, eftersom lönen givetvis är det viktigaste arbetsvillkoret.
För det tredje försöker man utesluta de undantag för korta bemanningsuppdrag som fanns med i punkt 5.4 i kommissionsförslaget och göra dem mer allmänna och till och med förlänga dem till tolv månader.
Det innebär att direktivet inte längre fyller någon funktion då de flesta, för att inte säga alla, arbeten för bemanningsföretag inte längre omfattas.
Jag vet att det är ett allvarligt problem även i Förenade kungariket.
Jag har försökt att presentera ett förslag för att under en övergångsperiod, och då för de första sex veckorna, göra detta möjligt.
Det förslaget har så här långt inte vunnit något gehör här i parlamentet, men jag hoppas att det är möjligt att diskutera saken vidare.
Det sista jag har att säga är att man i det tyska parlamentet under förra veckan kom överens om ett system som i stort sett ligger i linje med direktivet.
Jag hoppas därför, och med det vill jag avsluta mitt anförande, att man i rådet (sysselsättning och socialpolitik) den 3 december försöker att uppnå en gemensam ståndpunkt.
Detta eftersom det nu även för Tysklands del finns förutsättningar att göra detta i linje med direktivet.
En annan anledning är att det vore ett steg i rätt riktning och ett bevis för att det faktiskt är möjligt att åstadkomma sociallagstiftning om man nu kan fatta ett snabbt beslut att arbeta vidare med under det grekiska ordförandeskapet.
