# ID: svediakorp-gov430915
# author: Bolkestein (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-11-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,639
# sentences: 87
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag förstår av de olika inlägg som gjorts här i eftermiddag i denna fråga att det finns en allmän acceptans i fråga om utvidgningen av Lamfalussyförfarandet till att omfatta nya områden som banker, försäkringsbolag och konglomerat.
Åsikterna om exakt hur detta bör ske skiljer sig åt, men den allmänna principen tycks accepteras, vilket är bra.
Många ledamöter i denna kammare har nämnt frågan om artikel 202.
Det är helt normalt, och i mitt första anförande här i eftermiddag sade jag att kommissionen är enig med parlamentet i denna fråga, och att kommissionen har varit mycket tydlig.
Efter att ha gjort dessa två påpekanden kanske jag kan få gå mer in på detalj när det gäller vad parlamentsledamöterna har sagt.
Till att börja med sade van den Burg att hon vill ha en praktisk strategi - vilket alltid är bra - och jag är förvisso enig med henne i den frågan.
Hon vill ha mer samarbete och mer övervakning, men som en del av en kontinuerlig process och inte allt på en gång.
Jag håller återigen med henne.
Hon stödde kommissionen och sade att den borde vara stark, och jag skulle inte vilja säga emot det uttalandet.
En stark kommission är förvisso nödvändigt för att bevara den institutionella balansen.
Hon nämnde sedan den intressanta frågan med genomförandebestämmelsen, och om det inte borde finnas en genomförandeklausul i konventet eller regeringskonferensen.
Efter att ha lyssnat på debatten här i eftermiddag konstaterar jag att åsikterna i den frågan skiljer sig åt.
Villiers är helt emot det.
Kauppi stöder det fullständigt och Radwan, liksom Villiers, är också emot det, så resultatet är två mot två - åtminstone i den här debatten.
Vi borde följa van den Burgs försiktiga tillvägagångssätt, eftersom det nuvarande fördraget redan innehåller punkter som kan användas av ECB för att genomföra mycket viktiga åtgärder på detta område.
Dessa punkter rör samspelet mellan den makroekonomiska utvecklingen och de mikroekonomiska lösningarna, och texten finns i artikel 105.6 i EU-fördraget.
Det finns inga hinder, åtminstone inte för ECB: s del, för att göra detta arbete.
Hela frågan måste övervägas noga under de kommande åren, och Lamfalussyförfarandet är grundläggande för denna särskilda fråga.
Jämsides med den diskussionen, måste tillsynsmyndigheterna samarbeta mer aktivt än för närvarande.
Vad mig beträffar förblir jag något skeptisk till denna genomförandebestämmelse.
Den förpliktigar inte till något.
Låt oss dock vänta och se hur saker och ting utvecklar sig.
Jag är mycket medveten om de olika känsliga punkterna för tillsynsmyndigheterna på detta område, så låt oss komma ihåg det gamla goda brittiska ordspråket att dårar klampar in på ömtåliga områden som andra knappast vågar snudda vid.
Sedan kommer jag till Karas, som tyvärr var tvungen att lämna oss.
Han kallar Lamfalussyförfarandet för Lamfalussy-von Wogau-förfarandet.
Jag skall låta honom lägga ett namn till detta förfarande på en ledamot från hans parti, även om jag snarare skulle kalla det för Lamfalussy-Randzio-Plath-förfarandet.
Det är dock en detalj, och jag vill inte vara kontroversiell.
Han sade att det var en tillfällig lösning.
Huhne nämnde också detta, och hänvisade till bestämmelserna om tidsbegränsning och så vidare.
Jag håller med.
De kommer återigen att diskuteras vid regeringskonferensen 2004.
Låt oss emellertid använda tiden fram till dess för att klargöra våra tankar och så långt som möjligt enas om den bästa vägen framåt.
Randzio-Plath sade att det är för tidigt.
Det är ett argument som hon har använt förut.
Låt mig upprepa vad jag sade tidigare.
Jag tycker att det verkar som om vi relativt snart borde börja att förbereda oss inför de kommande besluten.
Nya kommittéer och nya strukturer måste inrättas.
Nya rättsakter kommer att krävas och allt detta tar tid.
Som jag redan har sagt kommer det också att forma den typ av direktiv som vi har för avsikt att lägga fram.
Vi måste också beakta behovet av att göra framsteg, så att vi har effektiva beslutsfattandestrukturer för utvidgningen.
Randzio-Plath upprepade samma argument som andra parlamentsledamöter har använt, det vill säga att det måste finnas en jämlikhet mellan rådet och parlamentet och ändringen av artikel 202.
Det håller jag med henne om.
Huhne framförde också sitt stöd för utvidgningen av Lamfalussyförfarandet.
Han nämnde dess tillfälliga karaktär och framhöll bestämmelserna om tidsbegränsning.
Han ansåg att parlamentet borde ha möjlighet att återkalla genomförandebestämmelser.
Det hänger samman med jämlikheten mellan rådet och parlamentet, och jag kan inte annat än att hålla med honom.
Blokland frågade mig hur jag kunde vara säker på att samma oberoende skulle råda för tillsynsmyndigheterna i kandidatländerna som vi själva har.
Han har rätt att säga att det är mycket viktigt att tillsynsmyndigheterna i kandidatländerna är oberoende.
Vidare har vi undersökt systemen och organisationerna i kandidatländerna med hjälp av tillsynsmyndigheter från alla medlemsstater under de fyra senaste åren, med just detta i åtanke.
Kan jag också få säga att relativt stora framsteg har gjorts i fråga om kandidatländerna.
Vi måste inse att de har utvecklats mycket och gjort rätt stora framsteg, även om inte allt är som det borde vara inom vissa områden.
Därför måste vi övervaka utvecklingen inom kandidatländerna, eftersom det finns ett grundläggande behov av ett oberoende övervaknings- och tillsynsorgan där.
Vi har inrättat ett samarbetsprogram så att vi kan hjälpa kandidatländerna att förbättra kvaliteten på deras tillsyn.
Villiers ägnade mycket av sin tid till att motsätta sig beslutet att inrikta utvecklingen mot att ha en gemensam europeisk tillsynsmyndighet.
Jag har redan talat om den frågan, och vad kommissionen beträffar, kommer den att överlåta frågan till parlamentet som kan fatta ett beslut.
Kommissionen själv skulle låta denna fråga få anstå något.
Radwan talade om kommittén för tillsynsmyndigheter inom EU och frågade hur denna kommitté fungerade.
På det skulle jag vilja svara att kommittén för tillsynsmyndigheter inom EU är en ny organisation som behöver tid att utvecklas, och att finna ett korrekt sätt att handla.
Såvitt jag vet har kommittén för tillsynsmyndigheter inom EU redan åstadkommit anmärkningsvärda saker under den korta tid som den har funnits.
Jag har förvisso hört en del kritik och en del klagomål om kommittén - jag betonar orden? en del? - som jag har uppmärksammat.
Klagomålen rör huvudsakligen kommitténs brist på insyn och samråd.
Jag har påpekat detta och förblir övertygad om att kommittén kommer att bli en mycket användbar kommitté, som vi alla kan använda oss av.
Det är också därför som vi har den interinstitutionella övervakningsgruppen.
Randzio-Plath, jag själv och andra har beslutat oss för att inrätta denna interinstitutionella övervakningsgrupp, så att klagomål, som de som Radwan nämnde, kan hanteras på ett korrekt sätt.
Medina Ortega hänvisade till vissa skandaler i det land som han bäst känner till.
Han har sagt att endast demokratiskt valda representanter borde ha möjlighet att upphäva genomförandebestämmelser.
Det är samma argument som andra har framfört, och som jag har sagt kan jag inte annat än att hålla med honom.
Sedan skulle jag vilja gratulera Kauppi till hennes språkanvändning - uttrycket? rappakalja? används inte ofta i parlamentet, men det är mycket färgstarkt och förklarar precis vad hon menar.
Det är alltid mycket bra, för vad skulle vi göra när allt kommer omkring om det inte fanns någon klarhet i vad vi sade.
Hon vill ha de återkallanderättigheter för parlamentet som vi diskuterade tidigare.
Hon säger också att det måste finnas en politisk vilja inom rådet.
Låt oss inte distraheras av? rappakalja?, var vad hon sade.
Jag måste hänvisa Kauppi till rådets ordförande, minister Pedersen, som är närvarande här i eftermiddag.
Hon säger också att det borde finnas en mer aktiv transatlantisk dialog, och jag kan försäkra henne om att det finns en aktiv dialog.
Generaldirektören för konkurrens, Alex Schaub, har särskilt just kommit tillbaka från Washington i dag, där han i kongressen på Capitol Hill har diskuterat den så kallade? Sarbanes-Oxley Act?, som förvisso innebär en hel del problem för de europeiska redovisningsföretagen och andra företag som är noterade på aktiebörserna i Förenta staterna.
Jag kommer själv att besöka Washington om ett par veckor, och jag har för avsikt att diskutera dessa frågor med ordföranden eller med vice ordföranden för Securities and Exchange commission (Förenta staternas börstillsyn).
Detta skulle utgöra en fortsättning på den diskussion som vi förde med Harvey Pitt i Bryssel för ungefär en månad sedan.
Den diskussionen var mycket fruktbar.
Som vi alla vet har han nu tyvärr avgått, och vi måste fortsätta där vi började när han besökte Bryssel.
Jag kan emellertid försäkra Kauppi om att denna dialog är grundläggande, eftersom vi vill uppnå denna stora transatlantiska integrerade marknad för finansiella tjänster.
Vi kan inte klara oss utan den, men dessa förbindelser borde ske på grundval av ömsesidighet och ett ömsesidigt erkännande.
Jag kan försäkra alla ledamöter av parlamentet om att det enligt min åsikt har högsta prioritet att vi enar oss med Förenta staterna i ett konvergensprogram.
Det är vad jag skulle vilja säga till de parlamentsledamöter som har talat i eftermiddag.
Till sist har Katiforis uppmanat kommissionen att vara försiktig.
Jag är sannerligen försiktig i allt jag gör.
Så jag skulle vilja lugna Katiforis i det hänseendet.
