# ID: svediakorp-gov430902
# author: Van den Burg (PSE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-11-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 933
# sentences: 37
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
I slutet av förra veckan presenterade även den nederländske finansministern åtgärder för att återställa förtroendet för finansmarknaden.
Bra, tänkte jag, bättre sent än aldrig, och jag konstaterar att man även i många andra medlemsstater vidtar liknande åtgärder.
Det verkar emellertid som om varje medlemsstat själv försöker att uppfinna hjulet på nytt.
Samtidigt som vi i EU-sammanhang arbetar hårt för att under kommissionär Bolkesteins inspirerande ledning integrera finansmarknaderna, förbiser man enligt min mening i huvudstäderna att mycket av det som sker på finansmarknaden berör flera olika medlemsstater och sektorer.
Redan före sommaren började vi här i parlamentet att diskutera vilka möjligheter som finns att öka effektiviteten i tillsynen och det europeiska samarbetet.
Det har även anordnats utfrågningar med tungviktarna inom tillsynsarbetet och det betänkande som nu föreligger är ett resultat av de diskussioner vi har fört.
Tillsynsmyndigheter och marknadsaktörer ivrar för ökat samarbete och mer integration i Europa.
Detta var något som slog mig under diskussionerna och jag menar att vi som politiker har en skyldighet att reagera adekvat på de nya risker som uppträtt.
Som Bolkestein redan har påpekat har jag i mitt betänkande valt en pragmatisk hållning och föreslagit ett stort antal praktiska åtgärder som jag nu inte tänker gå in närmare på, men tanken är man genom stegvis fortgående åtgärder skall verka för förbättrat samarbete och ökad integration.
Jag har medvetet valt att inte göra en blåkopia av hur en idealisk situation skulle se ut, en situation som då skulle införas uppifrån och ned.
I stället har jag valt att utgå ifrån den nuvarande situationen för att undvika att lägga tonvikten vid den interinstitutionella diskussionen, och framför allt betona kvaliteten och effektiviteten i utövandet av tillsyn som läget ser ut nu.
Jag tror att det är en viktig utgångspunkt i den diskussion som vi nu måste gå vidare med.
På så vis kan vi steg för steg arbeta vidare mot en europeisk integration.
Det som har slagit mig är att debatten i Bryssel, och då tänker jag närmast på Ekonomiska och finansiella kommitténs rapport (EFK-rapporten) och diskussionen inom Ekofin-rådet, har handlat om en institutionell ram och inbördes maktförhållanden, snarare än om att stärka det strukturella samarbetet och den strukturella samordningen på europeisk nivå.
Det utkämpas maktstrider om ordförandeposter och sekretariatstjänster, eventuellt med sätet för dessa funktioner i bakhuvudet.
Jag anser att detta är oklokt.
Jag har i mitt betänkande försökt att ställa mig utanför denna typ av maktspel och har i stället koncentrerat mig på de innehållsmässiga argumenten.
Bolkestein har redan nämnt det, och inte heller för mig råder det någon tvekan om att vi behöver en stark kommission som arbetar med en integrerad marknad som utgångspunkt och som där spelar rollen som en oberoende mellanhand, och samlar säljare och köpare av finansiella tjänster.
I mina ögon utgår rådet i för stor utsträckning från den nationella nivån och jag är rädd att det kommer att leda till att de stora medlemsstaterna styr och ställer och prioriterar andra intressen än behovet av förbättrat samarbete och effektivare tillsyn.
En annan sak jag vill kritisera är att diskussionen inom rådet och inom EFK framför allt har förts bakom lyckta dörrar, utan någon som helst inblandning från de nationella parlamenten.
Det är bra att vi genom den diskussion som vi har fört inom utskottet för ekonomi och valutafrågor i parlamentet, har ändrat på den saken och åstadkommit en situation som är mer öppen för insyn.
För vår del är diskussionen emellertid långt ifrån avslutad i och med detta.
Vi uppmanar finansministrarna att ta initiativ till en bredare diskussion.
För detta ändamål presenteras ett antal förslag, men som jag redan har sagt kommer man inte att fatta några definitiva beslut inom ramen för resolutionen.
Detta förutsätter just en bredare diskussion.
Det jag särskilt vill betona och även i denna debatt vill uppmärksamma, är den? befogenhetsklausul? som vi har tagit med i betänkandet i syfte att redan nu skapa en rättslig grund för möjligheten att utöva europeisk tillsyn även på europeisk nivå.
Eventuellt skulle man kunna ta upp saken till diskussion inom ramen för regeringskonferensen och kanske även inom ramen för konventet.
Frågan regleras i nuläget inte i fördraget, vare sig för ECB eller för andra tänkbara tillsynsmyndigheter på europeisk nivå.
Vi lämnar frågan helt öppen om hur och när detta eventuellt skulle kunna bli verklighet, men menar samtidigt att det är viktigt att ärendet regleras redan nu, så att förutsättningarna för en sådan utveckling skapas.
Bolkestein togs uppenbarligen på sängen av förslaget när vi diskuterade det i utskottet.
Jag hoppas att han nu har tänkt över saken närmare och intar en mer positiv ståndpunkt.
Det var just detta som saknades Lamfalussyförfarandet, nämligen att man redan på förhand har tänkt över saken och att man måste skapa förutsättningar för utvecklingen.
En sista kommentar angående Lamfalussyförfarandet.
Jag måste säga att jag personligen är motståndare till denna utvidgning i riktning mot banker, försäkringsbranschen och mot konglomerat och pensionsfonder.
Det uttryckts också klart och tydligt i resolutionen, men jag menar att det är högst önskvärt att vi tar upp frågan om de villkor och förutsättningar som måste skapas för att se till att parlamentet kan spela en fullvärdig roll i sammanhanget.
Under resten av debatten kommer vi att gå närmare in på den saken.
