# ID: svediakorp-gov430725
# author: Maes (Verts/ALE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-11-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 468
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, fru kommissionär, herr rådsordförande, kolleger!
Caudron räknade just upp en hel lista med goda avsikter och dessa tänker jag inte upprepa.
Jag vill bara säga att det gläder mig, samtidigt som jag hade föredragit en mer strategisk debatt.
Jag menar, liksom Wallis, att vi måste göra vissa prioriteringar och att vi i Europa måste staka ut den ställning och den roll som vår kontinent skall ha i världen och i framtiden.
För mig och för oss är det den huvudsakliga prioriteringen.
Till att börja med måste vi anpassa våra egna institutioner därefter och ställa oss frågan om vårt hus är redo för en sådan uppgift.
Jag vill än en gång fästa uppmärksamheten på regionernas ställning.
Det blir en pregnant fråga nu när så många mindre stater kommer att tillträda unionen, med allt vad det innebär, till exempel egna språk, en egen plats i rådet, parlamentet och kommissionen.
De konstitutionella regionerna och övriga regioner, regioner med ett eget språk och en egen kultur, med till och med egna lagstiftande och verkställande institutioner, berövas allt detta och står med två tomma händer.
Jag vill fråga dig om dessa regioner måste ombildas till stater för att få en värdig plats inom Europeiska unionen?
Det är att uppmana till separatism.
För det andra: Vi vill att de länder som tillsammans med oss kommer att utgöra Europeiska unionen skall integreras fullt ut.
Men borde vi i så fall inte anstränga oss mer för att verkligen involvera befolkningen i dessa länder?
Jag får ta emot klagomål från väldigt många människor om att Europeiska unionens dokument inte finns tillgängliga på deras språk.
Med anledning av gårdagens debatt vill jag framför allt uppmärksamma de grupper av partnerländer som vi måste utöka till antalet.
Jag menar att denna diskussion om att utöka den andra gruppen är av yttersta vikt om vi vill kunna föra en positiv diskussion om unionens gränser.
Personligen anser jag inte att Europa skall utsträckas till gränsen mot Irak, Iran och Syrien, men då krävs det att vi kan erbjuda Turkiet ett attraktivt partnerskap.
För närvarande talar vi egentligen för lite om den saken.
Så till vår roll i världen.
Fred och utveckling omfattar för närvarande mer än bara uppföljningen av Johannesburg.
Så länge Europa bidrar till fattigdomsproblematiken snarare än bidrar till dess lösning, kan man, herr Nielsen, sätta ett stort frågetecken för alla de positiva saker som vi utan tvekan faktiskt åstadkommer.
För så länge vi bedriver jordbruk och handel på det sätt vi nu gör, kan vi vara säkra på att vi snarast utgör en del av problemet.
