# ID: svediakorp-gov430722
# author: Swoboda (PSE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-11-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 958
# sentences: 49
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr rådsordförande, kära kommissionsledamöter, fru vice ordförande!
Får jag först göra några påpekanden om de centrala punkterna i innehållet: Ett utvidgat Europa är den första punkten.
Nu har det redan flera gånger talats om att signalerna som visar i vilken riktning kommissionen vill gå är alltför svaga.
Låt oss till exempel tänka på Balkan.
I just denna region känner man sig i dag aningen övergiven; det ekonomiska stödet minskar.
Det kan vara befogat, men då bör man förstärka de politiska signalerna om att dessa länder verkligen kan välja att antingen gå i riktning mot ett senare medlemskap, eller att gå en annan väg.
Vi kommer att ha ett toppmöte i Zagreb.
Jag vet inte vilka rådets avsikter är, men jag skulle gärna vilja veta, fru vice ordförande, vad kommissionen föreslår skall hända med Balkanområdet vid toppmötet i Zagreb, alltså Zagreb II?
Är det nu uttryckligen en utvidgningsregion, efter att den första rundan har avslutats, ja eller nej?
För det andra gäller det frågan om stabilitet och säkerhet.
Just när det gäller vår säkerhet - och det påpekas också, men jag anser att man skulle kunna betona det lite starkare - hänger den mycket starkt samman med att vi betraktar andra, närbelägna regioner, från Balkan till Kaukasus, som partnerregioner, med vilka vi har lämpliga avtal och där vi på lämpligt sätt bygger ut samarbetet mot gränsöverskridande brottslighet och mot illegal massmigration.
Men det gäller även i positiv bemärkelse; låt oss tänka på energin.
Då har jag kommit rätt när jag hamnar hos er, fru kommissionär.
Ni har lagt fram en rad energipolitiska förslag, senast också om energipolitisk säkerhet när det gäller kärnkraftsanläggningar.
Nu kan man diskutera detaljer, och vi kommer också att tvista om dem.
Men jag anser att det vore på tiden att få en sammanhållen energipolitisk strategi också i samband med utrikespolitiken.
Vilka regioner vill vi - just med tanke på energipolitisk säkerhet - knyta fastare till Europeiska unionen?
Låt oss tänka på den kaukasiska regionen - eller skall vi överlåta på amerikanerna att göra det?
Här handlar det också om Balkan; vi kan tänka på olika pipelines, som man även där måste utveckla och säkra.
Denna kombination av utrikespolitisk och säkerhetspolitisk strategi och fram till en energisäkerhet borde utvecklas i mycket högre grad.
För det tredje: Den hållbara och integrerande ekonomin.
Här saknar jag lite grand ett uttalande om det handelspolitiska samarbetet, särskilt med Europeiska centralbanken.
Vi är ännu inte nöjda med hur detta samarbete fungerar i praktiken.
Jag noterar dock att ordförande Prodis funderingar om ökad flexibilitet för stabilitetspakten åtminstone inte kommit till något direkt uttryck i programmet.
Jag vet visserligen inte varför han då har tagit upp det, men det må vara hänt.
Just frågan om att gemensamt med centralbanken ta på sig ett handelspolitiskt och därmed naturligtvis också ett arbetsmarknadspolitiskt ansvar, måste dock understrykas i högre grad.
På sidan 14 finns ett stycke om tjänster i allmänhetens intresse.
Där är jag förvånad över att kommissionen än en gång säger att man vill påbörja en diskussion.
Diskussionen äger rum - tyvärr inte särskilt animerat från kommissionens sida - och det är verkligen dags för den.
Man bör också ta de ord som sagts av ordförande Prodi på verkligt allvar, för att man skall kunna göra några framsteg på detta område, ty tjänsterna i allmänhetens intresse är en viktig aspekt, inte bara i Frankrike, utan i många stater i Europa, och vi bör här ha en klar linje.
Slutligen vill jag rent allmänt säga något om lagstiftningsförslagen.
Fru vice ordförande, ni vet ju att ni är vår partner i debatten om alternativa former för regleringen.
Här i parlamentet har vi ett stort intresse av att det fattas snabbare beslut om lagarna, och att lagstiftningsförfarandet blir flexibelt, men där behöver vi naturligtvis ha ett samarbete med kommissionen och rådet.
Jag skall strax säga något om det.
Kommissionen är tjänstvillig i många frågor.
Man är lite för rädd för att man skall fråntas initiativrätten.
Det varken kan eller vill vi göra.
Även om vi ville det, så kunde vi inte ta ifrån er den.
Men det betyder inte att ni går in i en stärkt dialog med oss.
Det betyder inte att vi också har en call back-ståndpunkt, framför allt där vi delegerar lagstiftningskompetens, dvs. en rätt till återkallande, ty vi lämnar ju ifrån oss något av vår befogenhet, och därför vill vi också ha något i gengäld.
Det är helt oförståeligt - det måste jag tyvärr säga, kollega Haarder, jag berömmer er för att ni sitter här i flera timmar och lyssnar, det är verkligen suveränt, men jag är mycket besviken på rådets, Corepers, yttrande till frågorna om andra former av lagstiftning.
Något så restriktivt, något så bakvänt har jag sällan sett.
Ni kan ändå inte förvänta er av parlamentet att vi skall lämna från oss lagstiftningsbefogenheter, medan ni inte är beredda att flytta er ett enda steg!
Kommittésystemet har ni verkligen heligförklarat!
Det är det högsta målet!
Och så får det ju inte vara.
Vi måste ändå komma fram till att parlamentet och rådet behandlas på någotsånär jämlikt sätt.
Vi vill inte ingripa i era rättigheter, men ni bör respektera våra rättigheter!
(Applåder)
