# ID: svediakorp-gov430698
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-11-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,784
# sentences: 73
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Det handlar inte så mycket om tiden, som om det faktum att jag måste träffa Erdogan i Bryssel, något som jag tycker det verkar lämpligt att göra, just eftersom segraren i det turkiska valet befinner sig på besök i Bryssel.
Jag skall träffa honom i dag på eftermiddagen, och det tycker jag är viktigt eftersom jag tror att vi måste få till stånd en kraftfull och direkt dialog om dessa frågor.
Det är i själva verket de mest djupgående frågorna, de viktigaste frågorna som vi står inför och därför tror jag att vi måste fördjupa dem, vilket är precis vad jag tänker göra i Bryssel under eftermiddagen.
Nu tänker jag emellertid besvara de första invändningarna, och sedan överlämna till mina kolleger i kommissionen att fördjupa diskussionen och gå in mera på detaljer.
Vissa frågor är av absolut avgörande betydelse för vår framtida verksamhet.
Grossetête talade om insatserna för Medelhavsområdet.
Jag instämmer helt.
Jag har själv flera gånger besvärats av den ståndpunkt, gemensam för många ledare från länderna runt Medelhavet, som innebär en direkt anklagelse mot kommissionen: ni har föredragit Östeuropa framför oss!
Mitt svar har varit enkelt: den historiska nödvändigheten har lett oss i den riktningen, men det är vår avsikt att i första hand förstärka Barcelonapolitiken, som fortfarande bjuder på stora problem när det gäller genomförandet.
För det andra måste vi utarbeta den nya politik som jag just kortfattat har beskrivit - ringen av vänner, som delar allt utom institutionerna med unionen - en politik som, detta är det viktiga, jag hoppas det grekiska ordförandeskapet och det italienska ordförandeskapet under nästa år skall kunna bidra till ett återuppliva, och detta just därför att vi under ett år kommer att ha två ordförandeskap från Medelhavsländerna.
Jag har redan talat med grekerna om denna fråga och om kommissionens önskan att fylla denna funktion.
Så småningom kommer jag även att diskutera detta med italienarna eftersom jag anser det vara mycket viktigt.
Er uppmanar jag redan nu att förstärka denna er gemensamma ståndpunkt när det gäller Medelhavet.
Låt oss återgå till vår arbetsmetod.
Detta är en klassisk fråga när det gäller det interinstitutionella samarbetet.
Det är en omfattande fråga, en fråga av stor politisk betydelse, där vi emellertid måste fatta en hel serie operativa beslut, eftersom vi inte bara kan göra principuttalanden.
Medelhavspolitiken kommer att leda till val och beslut som rör budgeten och hela vårt sätt att arbeta.
Jag tror därför att när det gäller dessa frågor måste den interinstitutionella planeringen absolut få företräde.
Grossetête nämnde dessutom problemet med en planeringsrapport inför de parlamentariska utskotten från var och en av kommissionärerna.
Detta har jag inget emot, tvärtom, det skulle kunna vara nyttigt, just på grund av att denna process är ny och vi måste förbättra den.
Vi kommer att utvärdera förslaget och jag tror att vi kommer att anta principen.
Jag vill bara undvika risken för en fragmentering.
Det finns vissa moment där vi, frånsett dessa fördjupningar, måste skapa synteser, till exempel i planeringsförslaget i processens början och i det definitiva beslutet, i slutet av processen.
Jag skulle vilja att dessa båda synteser skulle skapas här.
Sedan är det klart att diskussionen kommer att ha sina tekniska inslag, sina detaljaspekter - vi är beredda på detta - men inledningsmomentet och slutmomentet är för oss alla, inte bara för en del.
Herr Barón Crespo!
Förslaget till kommissionens program är i regel ett resultat av relationerna mellan kommissionen och parlamentet, vilket är en mycket känslig funktion.
Låt mig precisera att kommissionens program för 2003 gäller nya initiativ.
Rådets program gäller till övervägande del initiativ som redan lagts fram av kommissionen, men som inte antagits.
Därför måste denna rapport avse rådet, för vi har nu en rest av frågor som parlamentet redan har färdigbehandlat.
Naturligtvis stöder kommissionen helt Europaparlamentet - det har vi gjort konsekvent - i kravet att rådet skall samarbeta med parlamentet när det gäller hela programmet.
Kommissionen anger dessutom de politiska prioriteringarna för rådet, och har redan lagt fram dem i rådet (allmänna frågor) den 18 november.
I den här frågan måste vi ha ett kraftfullt samarbete även med det grekiska ordförandeskapet.
När det gäller frågan som Barón Crespo tog upp om stadgan för de politiska partierna, så vill jag säga att vi kommer att lägga fram det nya förslaget så snart det träder i kraft.
Vi är helt överens om dess stora betydelse.
Vi avvaktar bara rätt tillfälle att lägga fram förslaget som vi skall diskutera tillsammans.
När det gäller frågan om de interinstitutionella resolutionerna under 2004 anser jag att Barón Crespos resonemang är mycket viktigt och jag instämmer helt.
Kommissionen har hela tiden riktat ordförandeskapets uppmärksamhet på nödvändigheten av att hitta lösningar som respekterar kravet på en god funktion för institutionerna.
En överenskommelse med parlamentet är uppenbart nödvändig.
När denna legislativa trafikstockning uppkom påpekade kommissionen genast behovet av att samordna parlamentets och kommissionens tidsplaner.
Vi påpekade genast att ett nytt parlament måste börja sitt arbete i samordning med den nya kommissionen.
Dessa beslut är enligt min mening absolut nödvändiga, men tiden är kort, för vi måste hitta lösningar före Köpenhamn.
Jag tror att vi skall kunna diskutera detta förslag under nästa interinstitutionella toppmöte, som kommer att äga rum i slutet av november och början av december, just för att försöka komma fram till en överenskommelse före Köpenhamn.
Jag vill understryka att denna aspekt är av avgörande betydelse.
Vi får inte stå där med ett nytt parlament, med en kommission som varar i tre månader, följd av en ny kommission, med ett utbyte av samtliga organ, vilket leder till att inget kommer att fungera.
Detta är något som vi är extremt oroade över.
Jag instämmer helt i den oro som redovisades av Frassoni när det gällde den hållbara utvecklingen, en fråga som kommissionär Wallström kommer att ta upp senare.
Kommissionär Nielson kommer att tala om Johannesburg och vice ordföranden de Palacio kommer att tala om transporter.
Låt mig bara understryka att i Johannesburg höll vi fast vid en mycket radikal och även mycket obekväm ståndpunkt.
Jag skäms inte för att säga att länderna i tredje världen, i detta fall framför allt de afrikanska länderna - Afrika är i själva verket det verkligt stora problemet - har en tendens att göra allt mindre åtskillnad mellan Europa, Förenta staterna och övriga länder.
Detta är något som borde oroa oss alla.
Trots detta har vi under de senaste åren verkligen genomfört ett mycket omfattande arbete - jag vill påminna om Kyoto,? Allt utom vapen? -initiativet, kraftfulla beslut om att öppna våra marknader unilateralt, kraftfulla beslut när det gäller Kyotoprotokollet, kraftfulla beslut när det gäller många aspekter av utvecklingsstödet, liksom vi i Monterrey uppnådde ett minimum när det gällde stödet till utlandet, även om det rörde sig om ett absolut minimum - vi bör inte förundras över att det förekommer en reaktion från tredje världens sida som omfattar samtliga, utan åtskillnad.
Detta är något mycket oroande som kräver att vi gör en grundlig analys.
Detta är de ståndpunkter vi borde inta i denna fråga.
Ett annat orosmoment, som beskrevs av Boudjenah, gäller hur vi tolkar problemen i samband med freden, utvecklingen som ett syntetiskt faktum, som ett absolut generellt problem.
Som jag redan sagt håller jag med även i detta fall.
När det gäller dessa frågor, som pluralismen i världen, multilateralismen, måste vi i ännu högre grad spela en absolut ledande roll, för det finns ingen annan som kan driva dessa frågor, och vi vet hur viktiga de är i detta ögonblick.
Med lika stor uppriktighet måste vi säga oss att detta är frågor som kan drivas på ett trovärdigt sätt om det även finns ett ekonomiskt engagemang, något som det för närvarande är mycket svårt att skapa.
Jag tror med andra ord att detta är något som vi absolut måste inleda en grundlig politisk diskussion om, för det står klart att utan adekvata resurser kommer vi inför dessa länder att framstå mer som moralister än som några som kan förändra världssituationen.
Jag upprepar: vi har gjort mycket, vi har visat vägen.
Vi måste fortsätta, men det krävs ett kvalitativt och kvantitativt språng.
Detta leder över till sista delen av Poli Bortones anförande om invandringen.
Det är sant att det inte bara finns illegal invandring, det är sant att problemet med integrationen är ett problem som måste diskuteras, men först av allt måste vi besvara den stora frågan om integration eller inte integration.
Jag måste dock säga att den största delen av de invandrare som kommer till Europa är allt stabilare, har en allt starkare vilja att integreras i våra europeiska länder, oavsett varifrån de kommer.
Integrationen sker med lätthet och blir omfattande i vissa fall, med större svårigheter i andra.
Med tanke på våra samhällens framtida sammanhållning är jag emellertid fast övertygad om att vi borde prioritera en mycket kraftfull ansträngning för att främja denna integration.
Detta är en fråga, jag upprepar, som för Europa har nyanser och speciella inslag som skiljer sig mycket åt beroende på ursprungsland, beroende på värdland.
Risken att våra samhällen skulle fragmenteras är emellertid en risk som vi inte får utsätta oss för.
För mig blev det en mycket stark personlig erfarenhet att under årens lopp besöka olika italienska invandrargrupper i Tyskland och Belgien.
Alla de gånger som jag har bevittnat en fullständig integration har jag insett att detta är det enda sättet för att invandrarna skall bli lyckliga, harmoniska, få en möjlighet att spela med samma kort som övriga medborgare.
Den totala integrationen är enligt mitt förmenande ett viktigt mål för det öppna samhället: och detta i absolut respekt för samtliga kulturer, i absolut respekt för de karakteristiska egenskaperna, i syfte att få samhällen som inte präglas av konflikter, som inte slits sönder av spänningar.
Detta kräver naturligtvis en invandringspolitik som är mycket mera nyanserad och organisk än den vi hittills har utarbetat.
