# ID: svediakorp-gov430604
# author: Queiró (UEN) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-11-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 949
# sentences: 27
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, ärade ledamöter!
För tolv år sedan innebar den extraordinära händelse som symboliserades av Berlinmurens fall, den mur som skilde två block åt men även separerade ett enda folk, i viss mån ett pionjärsteg i den europeiska utvidgningsprocessen mot Central- och Östeuropa.
Efter denna återförening beslutade Europeiska rådet i Köpenhamn 1993 att integrera de associerade länder i Central- och Östeuropa som ville ansluta sig till Europeiska unionen.
Europeiska rådet i Köpenhamn gjorde klart att anslutningen av dessa länder berodde på hur de uppfyllde de skyldigheter som en anslutning till unionen innebar.
Vi känner alla till dessa skyldigheter, de så kallade Köpenhamnskriterierna, och därför är det inte nödvändigt att i detta sammanhang konkret nämna dessa.
Förutom den tyska återföreningen måste vi komma ihåg två andra politiska händelser, även om de inte har samma symboliska tyngd, som har särskild betydelse i utvecklingen av de två kommande stegen i denna europeiska återförening.
Jag tänker först på toppmötet i Nice, där de europeiska stats- och regeringscheferna inledde reformen av gemenskapsinstitutionerna med målet att dessa skulle anpassas till ett Europa som skulle utvidgas till mer än tolv länder.
Vi vet alla att ett misslyckande på detta område skulle göra att utvidgningsprocessen inte skulle kunna genomföras på många år.
Bortsett från de åsikter som vi var och en hyser om de institutionella lösningar man har kommit med, är sanningen att från och med Nice, fick kandidatländerna åtminstone veta vilken ställning de hade i unionen och vad de hade att vänta sig av framtiden.
Därefter vill jag ta upp toppmötet i Göteborg som avslutade det svenska ordförandeskapet.
I slutsatserna slog de europeiska ledarna slutgiltigt fast att utvidgningsprocessen var oåterkallelig, och man fastställde för första gången en tidsplan till slutet av 2002 för att avsluta förhandlingarna med de kandidatländer som i detta läge var lämpade, med det uttryckliga målet att dessa länder skulle kunna delta som medlemmar redan i valen till Europaparlamentet 2004.
I dag, när vi närmar oss slutet av 2002 och Europaparlamentet i förmiddags för första gången har sammanträtt med företrädare för alla kandidatländer, måste vi gratulera, och vi gör det med glädje, till de utomordentliga ansträngningar som har gjorts i dessa länder för att anpassa deras politiska, ekonomiska och rättsliga strukturer till Europeiska unionens modell, ansträngningar som framför allt har gjort detta ögonblick till en seger som hör dem till och som bör tillerkännas dem.
Som en ungersk kollega sade i förmiddags så kan vi bara beklaga att den kommunistiska diktaturen som underkuvade dessa länder under mer än 40 år har förhindrat dem att från början delta i den europeiska integrationens fantastiska äventyr.
Dessa ord betyder emellertid inte att vi är omedvetna om att unionen är ett riskprojekt och om att risken ökar med utvidgningen genom att två världar fogas samman som tyvärr har haft helt olika utvecklingsnivåer, vilket kommer att öka skillnaderna mellan de rikaste regionerna och de mindre välbeställda, och öka andelen människor som lever i de minst gynnade regionerna.
Det är naturligt att det väcks frågetecken och att farhågorna ökar, till exempel i fråga om en mindre effektiv regional sammanhållningspolitik eller om de finansiella svårigheterna i strukturpolitiken på det ekonomiska och sociala området.
Det är dock detta Europa, som är fullt av utmaningar och svårigheter, vars nutidshistoria har accelererat med ljusets hastighet och fått sin inre balans förändrad på mindre än ett halvt dussin år, och som tydligt skiljer de starka från de svaga och segrarna från de välbeställda och de resignerade.
Herr talman!
Bland de länder som har utmärkt sig i sina ansträngningar för att närma sig Europeiska unionen inför en anslutning finns Ungern, vars utveckling och verklighet jag har försökt följa i egenskap av föredragande i detta parlament.
Som väntat drog kommissionen i sin senaste periodiska rapport om Ungern slutsatsen att detta land, med hänsyn till de framsteg som har gjorts fram till publiceringsdatumet, bör kunna avsluta sina förhandlingar före slutet av året och uppfylla de skyldigheter som anslutningen innebär i enlighet med tidsplanen.
Detta är ingen överraskning.
Ungern har hela tiden hört till de främsta kandidaterna i fråga om förhandlingarnas utveckling, och landets resultat, framför allt på det ekonomiska området, har varit tillfredsställande eftersom det är bland de bästa i regionen.
Ungern gör med sin ekonomi fortfarande en av de bästa ansträngningarna i regionen.
Den ungerska ekonomin kännetecknas av en av de högsta tillväxtnivåerna i Europa, den lägsta inflationen under de senaste tio åren, en relativt begränsad arbetslöshetsnivå, och en allt större handel med Europeiska unionen.
I de resolutioner som har antagits under de senaste två åren har parlamentet formulerat ett visst antal rekommendationer, som främst syftar till att gynna fortsatta reformer för att integrera den romska minoriteten, förbättra den sociala dialogen och anta en massmedielagstiftning, och även till att iaktta de bestämmelser som styr de statliga marknaderna.
I dag kan vi konstatera att vi har sett framsteg på dessa och många andra områden, och att de ungerska myndigheternas ansträngningar har varit konsekventa.
För att avsluta skall vi säga att Ungern är väl placerat för att kunna ansluta sig till Europeiska unionen under 2004, och bör fullfölja sina förberedelser i enlighet med de åtaganden man har gjort under förhandlingsgången, och vi hoppas ha landet med oss under nästa mandatperiod i parlamentet, med samma parlamentariska representation som nuvarande medlemsstater med liknande demografiska dimensioner.
(Applåder)
