# ID: svediakorp-gov430600
# author: Verheugen (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-11-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,204
# sentences: 104
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade ledamöter!
Låt mig inledningsvis tacka Elmar Brok och utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik för det betänkande som har lagts fram och som visar det intensiva arbetet med frågan.
Jag vill också tacka för det utmärkta samarbete som vi har utvecklat under de år som gått.
Det är snart jul, och en slags julkänsla infinner sig också när man vet att man gör något för sista gången.
Sannolikt är detta sista gången som jag tackar utskottet för samarbetet, åtminstone när det gäller det stora anslutningspaketet.
Ett tack vill jag också rikta till parlamentet och framför allt dess talman, Pat Cox.
Det initiativ som parlamentet har lagt fram i dag är ett initiativ värdigt Europaparlamentet.
Initiativet visar att de personer som är här för att representera de europeiska medborgarna inte ser utvidgningen som en teknisk process, utan som ett avgörande steg på vägen mot ett politiskt enande av vår kontinent.
I dag har vi också förstått att anslutningsprocessen har en själ, om man kan säga så.
År 2002 har varit ett hinderlopp - det får man lov att säga.
Låt mig helt kort påminna om de problem vi ställdes inför i början av året och vad vi då såg framför oss: problemen med förvärv av mark i Polen, problemen i samband med stängningen av kärnkraftverket i Ignalina, problemen med Benes-dekreten i Tjeckien, valen i Slovakien, folkomröstningen i Irland, Kaliningradfrågan och slutligen finanspaketet.
Vi har verkligen gått från hinder till hinder, men vi har tagit oss över allihop.
Nu återstår ett enda hinder, nämligen ett enande i de avslutande förhandlingarna.
Genom att tillåta den nödvändiga flexibiliteten och ge nödvändiga fullmakter, gav rådet (allmänna frågor) i går ordförandeskapet och kommissionen ett tydligt mandat att föra konkreta samtal med anslutningsländerna, det vill säga att lägga fram avslutande paket som skall vara skräddarsydda för varje land.
Det är inte fråga om ett förslagspaket som är giltigt för alla, utan vi kommer, land för land, att försöka föra en relevant diskussion om de problem som återstår i just det landet.
Detta blev möjligt i och med att vi direkt efter Europeiska rådets möte i Bryssel genomförde två samtalsrundor med anslutningsländerna i syfte att föra upp alla återstående frågor på dagordningen.
Utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik har informerats om detta.
En lång rad bilaterala frågor återstår att lösa direkt med respektive land.
Detta handlar om allt från utomordentligt komplicerade frågor, som konkurrenspolitiken med Polen och Ungern, till en eller annan enskild, närmast bisarr situation, som behöver lösas därför att den - mycket starkt - kan komma att påverka den allmänna opinionen.
Å andra sidan har samtalsrundan visat att man egentligen har samma syn på de övergripande frågorna överallt.
Det rör sig om välkända frågor, till antalet fyra, som alla hänger ihop.
I budgetkapitlet har vi problemen med kassaflödet, särskilt under det första året.
Vidare rör det sig om den press som sätts på anslutningsländernas budgetar för 2004, 2005 och 2006 genom finanspaketet.
Låt mig säga följande för att förklara vad jag menar: de bestämmelser som styr hur EU: s medel fördelas belastar helt klart ländernas budgetar.
I ett eller annat fall leder detta till stora neddragningar på områden där ingen här i kammaren - det är jag övertygad om - vill se neddragningar.
Ändå har det land som fullt ut vill utnyttja dessa medel inget annat val.
Vi försöker nu finna ett sätt att undvika sådana budgetproblem.
Rådet i Bryssel, liksom rådet (allmänna frågor) i går, har å ena sidan slagit fast de gränser vi har att röra oss inom, och å andra sidan gett utrymme för en viss flexibilitet.
Jag skall gå in lite mer konkret på denna flexibilitet.
Exempelvis sade rådet följande: vi minskar anslagen till struktur- och sammanhållningsfonden med 2,5 miljarder euro - för övrigt ett uttalande som stöds av kommissionen, eftersom även vi har kommit fram till att det sannolikt kommer att bli mycket, mycket svårt att helt och hållet leva upp till detta i planen för dessa tre år.
Rådet rörde dock inte det utgiftstak som beslutades på toppmötet i Berlin.
Om vi understryker att Berlinramen inte får spräckas samtidigt som besluten från Bryssel inte får ändras, då ger detta faktiskt ett visst handlingsutrymme.
Om man tittar närmare på den tysk-franska kompromiss som ledde till att rådet enades om direktstödet, så är det ju endast det tredje året - det vill säga 2006 -, då 35 procent nås, som påverkar beslutet från toppmötet i Bryssel.
Utgifterna för jordbruket skall ju läggas fast på 2006 års nivå.
2005 och 2004 talar man inte om.
Jag vill med dessa båda exempel visa att det är korrekt när vi säger att det som lagts fram inte är ett erbjudande som antingen måste antas i sin helhet eller avböjas.
Det finns snarare utrymme för förnuftiga förhandlingar.
Efter toppmötet i Köpenhamn kommer det att handla om att anslutningsländerna skall genomföra det som utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik kräver i betänkandena, nämligen att med vår hjälp koncentrera sig på de brister och svaga punkter som har konstaterats.
Vi kommer att återkomma med utförliga rapporter om resultatet av detta arbete.
Datumet för anslutningen har nu slagits fast - den 1 maj 2004 -, och därför kommer den avslutande rapporten att läggas fram för rådet och parlamentet den 1 november, eller förmodligen den 31 oktober 2003.
Därmed skall det återigen finnas utrymme för påtryckningar för att åtagandena skall genomföras.
För Bulgariens och Rumäniens del antog rådet i går kommissionens förslag att godkänna en utvecklad föranslutningsstrategi.
Strategin gäller respektive land, och är alltså ingen enhetlig strategi, utan det finns en strategi för Bulgarien och en för Rumänen.
Skillnaden mot den tidsplan som hittills har gällt för förhandlingarna är att vi hittills alltid har slagit fast när de olika besluten skall fattas i förhandlingsprocessen.
Detta är inte längre nödvändigt eftersom nästan alla kapitel nu har inletts.
Vi slår nu fast de riktvärden, på kort och medellång sikt beräknat utifrån anslutningsdatumet, som respektive land skall ha nått vid en viss tidpunkt för att anslutningen skall kunna genomföras år 2007.
Därefter, det vill säga efter Köpenhamnsmötet - detta har redan nämnts nu på morgonen - är det parlamentens tur, och då inleds den politiska beslutsprocessen.
Jag behöver inte säga mycket om detta, förutom det självklara att kommissionen i alla hänseenden kommer att vara tillgänglig för Europaparlamentet under de avgörande första månaderna under 2003.
Vilket utskott och vilket organ som än behöver sakupplysningar eller vill diskutera något, kommer vi att stå till förfogande.
Detta är vår främsta prioritering i början av nästa år, och kommissionens ordförande Prodi kommer att gå djupare in på detta när vårt arbetsprogram läggs fram här i morgon.
Jag tror att parlamentet och kommissionen tillsammans kommer att klara av denna mycket, mycket svåra uppgift.
Nu ett ord om Turkiet, eftersom även denna fråga kommer att spela en roll under nästa år.
Jag stöder helt Elmar Brok - jag kunde inte ha sagt det bättre själv - nämligen att det Turkiet som har möjlighet att ansluta sig till Europeiska unionen kommer att vara ett helt nytt Turkiet.
Detta är precis vad vi ville uppnå med föranslutningsprocessen.
Jag måste säga att jag inte förstår varför man skulle avbryta en framgångsrik strategi.
Det vi gjorde i Helsingfors satte igång förändringsprocessen i Turkiet på allvar, mer än något annat tidigare.
I fråga om datumet har kommissionen tydligt meddelat sin ståndpunkt.
Kommissionen står fast vid att alla kandidatländer skall behandlas lika och att ett datum för inledda förhandlingar därför inte kan diskuteras förrän de politiska kriterierna verkligen har uppfyllts, och så är nu inte fallet med Turkiet.
Jag vill också understryka att detta är en fråga som Turkiet ensidigt och utan överenskommelser har gjort till en diskussion.
Det har aldrig förts någon diskussion om att ett datum för inledandet av förhandlingarna kan beslutas innan de politiska kriterierna har uppfyllts.
Detta är ett ensidigt krav från Turkiet, och jag är, lika lite som kommissionen, faktiskt inte beredd att böja mig i en sådan situation.
Den andra sidan pressar då på och säger: om ni inte ger efter för våra påtryckningar, leder detta till en kris i våra förbindelser.
Det är inte så vi bör umgås med varandra.
(Applåder)
Jag vill vara mycket tydlig på den punkten.
Jag vill även kortfattat ta upp Cypern i sammanhanget: även här visar Helsingforsstrategin sin riktighet.
Utan besluten från Helsingfors skulle vi inte ha nått så här långt.
Jag har hela tiden trott att det som händer på Cypern, om något händer där, kommer att ske mycket, mycket sent.
Därför krävs det två tydliga politiska klargöranden.
För det första, vad som än händer under de närmaste 23 dagarna, måste beslut fattas om anslutningarna i Köpenhamn.
Detta gäller även Cyperns anslutning.
Det kan inte skjutas upp.
Detta är den springande punkten för hela strategin.
Den lösning vi hoppas på är förstås att anslutningen skall kunna genomföras på grundval av ett principiellt enande kring Kofi Annans förslag.
Det är givetvis också möjligt att fatta de nödvändiga besluten i Köpenhamn för att därefter fortsätta den politiska process som skall leda till en fredlig lösning av Cypernfrågan.
Därmed absolut inte sagt att Köpenhamnsbesluten innebär att fredsarbetet avbryts om vi inte får ett avslut redan före mötet i Köpenhamn.
I samband med FN: s förslag har det uppkommit en rad frågor om fredsplanens förenlighet med EG-rätten.
Jag vill återigen påpeka att vi hela tiden har betonat att det finns saker som inte är förhandlingsbara, villkor som måste uppfyllas.
Exempelvis måste ett medlemsland ha beslutskapacitet i våra institutioner och tala med en röst.
Landet måste ha strukturer, centrala regeringsstrukturer som är tillräckligt starka för att kunna införliva och genomföra gemenskapens regelverk.
Och det måste värna om och respektera våra grundläggande värderingar och principer, såsom demokrati, mänskliga rättigheter, skydd för minoriteter och så vidare.
FN vet att detta är ett absolut villkor för oss.
Efter en första trevande blick tror jag mig kunna se att förslagen uppfyller dessa villkor.
Det finns ett annat problem.
Vi har mottagit önskemål som härrör från den zonindelning som ligger till grund för förslaget.
Det rör sig om önskemål om anpassning av gemenskapens regelverk.
Jag tycker inte att vi behöver gå in på dessa frågor nu, utan jag tycker att vi skall diskutera dem när de ställs av dem som vill leva gemensamt i staten.
Innan man över huvud taget har förklarat att man vill ha en gemensam stat, menar jag att vi inte behöver svara på vilka regler för en sådan gemensam stat som är förenliga med gemenskapens regelverk.
Vi skall inte ge någon möjlighet att dra sig undan ansvaret för det politiska beslutet genom att hänvisa till gemenskapsrätten.
Det är den viktigaste punkten.
Slutligen handlar det nu om att i medlemsstaterna och anslutningsländerna skapa acceptans för det slutgiltiga resultatet.
Därför säger jag klart och tydligt att slutförslaget till varje enskilt anslutningsland måste åtföljas av en stor portion generositet från vår sida.
Det finns inget utrymme för småsinthet.
Vi kommer till en punkt där vi helt enkelt måste erkänna att det rör sig om berättigade krav och berättigade önskemål.
Vi måste inse när det blir en politisk omöjlighet att förklara för medborgarna varför anslutningen är till deras fördel.
Vi måste gå anslutningsländerna ett steg till mötes och förklara att det på inga villkor får skapas ett andra klassens medlemskap.
Jag är tacksam för att ordförandeskapet klargjorde detta i samband med regeringskonferensen.
Kommissionen har samma uppfattning.
När förhandlingarna har avslutats kommer de länder som förhandlingarna har avslutats med att delta på lika villkor i regeringskonferensen, redan från början.
Samma sak gäller i kommissionen.
I fråga om skyddsåtgärder och övergångsperioder vill jag endast påpeka att det rör sig om helt normala instrument som skall förhindra obehagliga överraskningar.
Detta är enbart en nödvändig försiktighetsåtgärd.
Jag ser det arbete som utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik har utfört och som nu skall avslutas, som ett värdefullt och viktigt stöd i förhandlingarnas sista skede, och jag hoppas att vi med hjälp av våra påtryckningar skall kunna snabba på tåget ytterligare, så att det ankommer slutstationen Köpenhamn i tid.
(Applåder)
