# ID: svediakorp-gov430572
# author: Farage (EDD). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-11-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 396
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
Det är känt att man inte kunnat enas om utkastet till förordning om den gemensamma fiskeripolitiken förrän åtta timmar efter det att gemenskapen hade inlett anslutningsförhandlingar med Förenade kungariket år 1971.
Ledaren för den brittiska delegationen, Sir Con O ' Neil, kommenterade att dessa två händelser inte saknade samband.
Innan dess fanns det knappt något intresse för en gemensam fiskeripolitik, eftersom de sex grundande nationerna praktiskt taget inte hade några fiskeresurser.
Förenade kungariket, Irland, Danmark och Norge hade alla rika kustfisken och de hade bevarats i gott skick genom effektiva bevarandeåtgärder.
O ' Neil vittnar om detta; sakkunniga från det brittiska jordbruksdepartementet genomförde en rapport som visade att det bokstavligen vimlade av fisk i de brittiska vattnen, medan däremot mängden fisk inom fiskegränserna för den ifrågavarande gemenskapens länder var mycket ringa.
Det huvudsakliga beviset för detta var att vattnen inom gemenskapens områden inte lockade utländska fiskare, vilket däremot de brittiska vattnen sannerligen gjorde.
Efter 30 års gemensamma fiskeripolitik vimlar det inte längre av fisk i de brittiska vattnen.
För att citera Sir Con:? Dessa två händelser saknar inte samband?.
Ledamöterna för fiskeriutskottet tycks fortfarande inte kunna se detta samband.
De yrkar på mer tekniska resurser och personalresurser.
De vill ha mer pengar till forskning.
De vill ha förvaltningsplaner, hållbar utveckling, integrerad politik, fleråriga planer, tillämpning av försiktighetsprincipen och, hör och häpna, referensmål för biomassa och fiskedödlighet.
Om jargong vore lösningen skulle det i medlemsstaternas vatten fortfarande vimla av fisk och den gemensamma fiskeripolitiken skulle vara i världsklass.
Men all denna jargong kan inte dölja en obekväm sanning: Den gemensamma fiskeripolitiken har inte fungerat, fungerar inte och kan inte fungera hur än många reformer som kläs i blomstrande ord.
Så länge som fisk anses vara en gemensam europeisk resurs kommer det inte att finnas någon känsla för äganderätt eller ansvar.
Rovfiske kommer att höra till det normala.
Det är en oundviklig följd av denna politik och den kommer att leda till beståndens uttömning.
Reformer är ingen lösning.
Den gemensamma fiskeripolitiken kan inte reformeras.
Den har visats sig vara ur stånd att reformeras.
Den bör kasseras och fisket bör återigen skötas av de nationella regeringarna.
