# ID: svediakorp-gov430511
# author: Watson (ELDR). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-11-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 724
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Det förfarande under 1997 då fast och mobil telefoni, television och Internet alltmer närmade sig varandra blev känt under modeordet? konvergens?.
Kommissionen antog en mycket hyllad grönbok om detta ämne vilken gav löften om en skön ny värld av övergripande föreskrifter mellan plattformar.
Verkligheten var mycket mer prosaisk.
Konvergensen skedde inte riktigt i den omfattning som man förutspått och kommissionen begränsade sig i hög grad till att revidera förordningspaketet om telekommunikation för att ta hänsyn till den nya tekniken.
Sedan dess har vi emellertid kunnat uppleva en våg av företagskoncentrationer och företagsuppköp inom medierna jämte uppkomsten av väldiga konglomerat såsom AOL Time Warner, CBS, Viacom och Vivendi Universal.
Ännu har inte kommissionen i detalj undersökt idén med medieövergripande ägarskap och mediakoncentration sedan dess uppföljning 1994 av Grönboken om mediakoncentration och mångfald.
Kommissionens tystnad när det gäller en sådan viktig fråga förefaller synnerligen egendomlig eftersom Europaparlamentet sedan 1990-talet har efterlyst ett direktiv om konkurrensförhållanden och mångfald inom medierna.
Jag är medveten om att regleringen av medierna är en ytterst känslig fråga.
Mediebranschen är inte lik någon annan industri eftersom den utgör kärnan i vår kultur, vårt sätt att leva.
Skiftande och pluralistiska medier är grundläggande för demokrati, frihet och kulturell mångfald.
Men mot bakgrund av en utveckling mot mediakoncentration, mot att vissa mediekonglomerat fått en dominerande ställning, anser min grupp att det är hög tid att vi återigen tar upp denna fråga.
Vilka är de principer som bör bilda underlag till vår tillnärmning?
För det första bör vi erkänna att en framgångsrik medieapparat är kännetecknande för ett fritt samhälle.
Om kontrollen av medierna blir alltför snävt begränsad i händerna på ett litet antal individer skulle det utgöra en risk för demokratin.
Medierna bör vara tillräckligt skiftande för att alla viktiga synpunkter i samhället skall kunna åskådliggöras på ett effektivt sätt.
Annars finns det en risk att ledande medieaktörer kan inskränka tillgången till information och således påverka den allmänna opinionen.
Att hindra mediakoncentration är också av betydelse för vår ekonomi.
En del har hävdat att explosionen av olika typer av media, såsom digital-, satellit- och kabel-TV, såväl som Internet, har gjort att den monopolistiska kontrollen blivit omöjlig.
Många av dessa olika kommunikationskanaler är nu emellertid kontrollerade av samma mediekonglomerat, vilket således kan verka överskridandefrämjande på dessa tjänster och skapa incitament eller sätta press på annonsörer att köpa utrymme eller sändningstid i andra medier än dem de kontrollerar.
Sist men inte minst, mediakoncentration medför konsekvenser för vår kulturella mångfald.
Ett Europa där medierna domineras av ett fåtal större aktörer riskerar att bli ett Europa där vissa regioner, kulturer och minoritetsgrupper ges mindre tillträde till medierna.
Det är sannolikt att mångfald i medierna leder till ett ökat innehåll av inhemskt ursprung, medan däremot stora mediegrupper inte torde kunna motstå frestelsen att fylla sändningstiden med billiga importerade program och repriser.
För ELDR-gruppen finns det tydliga argument för att återigen se över denna fråga.
Mina frågor till kommissionen i dag är följande: Vilka åtgärder ämnar kommissionen vidta?
Om kommissionären intar ståndpunkten att det inte finns någon rättslig grund för åtgärder, vilket jag misstänker att han kommer att göra, skulle jag vilja påminna honom om artiklarna i fördraget som reglerar den inre marknaden.
Jag skulle även vilja påminna honom om att artikel 11 i stadgan om de grundläggande rättigheterna garanterar en mångfald inom medierna, och om den stadgan kommer att införlivas i ett nytt konstitutionellt fördrag, vilket liberaldemokraterna hoppas, skulle det då inte ge en nödvändig rättslig grund för ett agerande?
Kommer kommissionen att åta sig att lägga fram en vitbok där man uppdaterar kommissionens meddelande från 1994, mot bakgrund av den tekniska förändringen och industrins utveckling?
Jag anser nog att vi inte kan ignorera de risker som mediakoncentration innebär för vårt samhälle.
Det är numera vanligt förekommande att ägandeskap av medier överskrider de nationella gränserna.
Med hänsyn till att fria och mångfaldiga medier är grundläggande för vår kontinents demokrati, välstånd och kulturella vitalitet är det nu hög tid att politikerna tar itu med sina förpliktelser och återupptar denna fråga.
(Applåder)
