# ID: svediakorp-gov430399
# author: Bolkestein (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-11-07
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,088
# sentences: 56
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Ibland är det lätt att glömma bort vad som har åstadkommits sedan 1992.
Jag är säker på att många av oss kommer ihåg synen av lastbilar som stoppades vid våra inre gränser, hur de fick sin last inspekterad och hur dokument stämplades.
Möjligheterna att få sluta ett avtal om offentlig upphandling i en annan medlemsstat var ungefär lika stora som att vinna högsta vinsten på lotto.
Att upprätta ett europeiskt bank- eller försäkringsnät var i princip omöjligt, p.g.a. olika krav och bestämmelser.
Kostnaden för ett telefonsamtal var väldigt hög, och tjänstens kvalitet var ofta dålig.
Avgifterna för gränsöverskridande bankaffärer var astronomiska.
Konsumenterna fick helt enkelt dåliga villkor.
Våra medborgare var ständigt frustrerade i samband med sina ansträngningar att få tillstånd att bosätta sig i en annan medlemsstat, eller att få sina yrkeskvalifikationer - t.ex. som läkare - erkända.
Mer konkurrens och högre produktivitet har sett till att skapa många nya arbetstillfällen som inte hade skapats utan den inre marknaden.
Kommissionen kommer snart att offentliggöra uppgifter om förbättrade sysselsättnings- och tillväxteffekter efter tio år med den inre marknaden.
Dessa förbättringar har ägt rum trots att det finns betydande luckor i lagstiftningen.
När vi ser framåt, står vi inför ett val.
Valet står mellan en ännu mer dynamisk inre marknad, som fortsätter att vara en motor för fler arbetstillfällen och välstånd i både de gamla och de nya medlemsstaterna, eller en inre marknad som bara går på en eller två av sina cylindrar, och som i allt högre grad kommer att utsättas för nedbrytande krafter.
Om vi väljer det senare kan vi lika gärna ge upp våra Lissabonmål.
För ett årtionde sedan fanns det mycket dynamik bakom programmet för den inre marknaden.
I dag verkar det finnas ett mycket mindre intresse för att fatta svåra politiska beslut.
Även under de senaste två åren, då tiderna har varit goda, har eftersläpningen blivit allt större när det gäller det som konkret har åstadkommits.
Gemenskapspatentet är kanske det bästa exemplet.
Hur kan rådet på allvar säga att det vill att Europeiska unionen skall bli den mest konkurrenskraftiga ekonomin i världen om det inte är berett att anta detta avgörande verktyg för innovation och tillväxt?
De ministrar i rådet som handhar konkurrensfrågor kommer att göra ett nytt försök att lösa de problem som är relaterade till gemenskapspatentet nästa vecka, men mitt tålamod håller på att ta slut.
Vi måste skapa en inre marknad som är värd namnet även när det rör tjänster.
Tjänstesektorn utgör 70 procent av våra ekonomier, och fortfarande är den tyvärr omgärdad av hinder.
Ni kan vara säkra på att när vi väl tar itu med dessa hinder kommer egenintresset återigen att ge sig till känna och uppmana parlamentsledamöterna och ministrarna att försvara status quo.
Vi kommer att behöva parlamentets starkast möjliga stöd för att övervinna detta motstånd mot förändringar.
Vår ram för den fria rörligheten för varor har också utsatts för vissa nedbrytande krafter.
Det ömsesidiga erkännandet, en av den inre marknadens grundstenar, fungerar inte så bra som det borde.
Nationell märkning fungerar ofta som ett dolt handelshinder.
I vissa viktiga industrisektorer finns det inte på långa vägar så många gemenskapsstandarder som det borde finnas.
Dessa svagheter i den inre marknadens grundstenar kommer att visa sig på ett ännu kraftfullare sätt efter utvidgningen.
Vi behöver en integrerad kapitalmarknad som har förmågan att kanalisera dagens sparkapital till morgondagens investeringar.
Vi måste stärka styrningen av företagen, samtidigt som vi tar vederbörlig hänsyn till de idéer som uttrycks - i den nyligen framlagda Winterrapporten - av erfarna sakkunniga inom bolagsrätt under ledning av professor Jaap Winter.
Vi måste erbjuda våra företag flexibiliteten att kunna organisera sig med inriktning på hela kontinenten, vilket även skall kunna ske genom företagsuppköp.
Vi måste avlägsna skattehindren, som på ett onödigt sätt ökar kostnaderna vid gränsöverskridande affärer.
Vi måste se till att nätverksindustrierna blir ännu öppnare.
Vi måste ta itu med den tickande pensionsbomben.
Vi behöver bättre och enklare bestämmelser.
Bestämmelserna måste införlivas i rätt tid och på ett korrekt sätt.
Vi talar om bioteknik som om den vore en av tillväxtsektorerna i det framtida Europa.
Men det är endast sex medlemsstater av 15 som hittills har införlivat direktivet om biotekniska uppfinningars patenterbarhet.
Detta införlivande skulle har varit genomfört för 18 månader sedan, så nio medlemsstater har alltså fallit ur mönstret och blivit försenade inom detta område.
På det hela taget rör sig underskottet när det gäller införlivandet bort från det mål på 1,5 procent som fastställdes av Europeiska rådet.
Vi har fullt upp med vårt arbete.
Jag vet att inget av detta är enkelt.
Beslutsfattandet kommer förmodligen att bli ännu svårare i en utvidgad europeisk union.
Det finns en verklig risk att eftersläpningen med besluten kommer att bli ännu mer omfattande om vi inte börjar att handla strategiskt genom att sätta Europeiska unionens långsiktiga intressen före smala särintressen som är emot förändringar.
Vi har ett starkt stöd från våra medborgare och företag.
Nästa vecka kommer kommissionen att offentliggöra resultaten av en större undersökning om tio år med den inre marknaden.
Jag kan redan nu berätta för er att den visar att 77 procent av medborgarna och 84 procent av företagen anser att den inre marknaden har varit en mycket positiv kraft i deras liv.
De vill att den inre marknaden skall bli ännu bättre för dem i framtiden.
På parlamentsnivå väntar kommissionen ivrigt på det kommande betänkandet om strategin för den inre marknaden, för vilket Harbour är föredragande.
Jag förväntar mig att betänkandet blir ambitiöst och slagkraftigt.
Upprättandet av rådet (konkurrensfrågor: inre marknaden, industri och forskning), som nyligen ägde rum, står också för en välkommen möjlighet till att göra framsteg.
Tio år efter avlägsnandet av våra inre gränser, ett år efter eurons införande och strax före utvidgningen är det nu dags för en ny kraftansamling för att förbättra den inre marknaden.
Jag räknar med rådets och parlamentets stöd i vårt arbete för en ambitiös marknadsstrategi på medellång sikt, som kommissionen har som mål att kunna lägga fram senast i april nästa år.
Om vi handlar beslutsamt har vi det bästa framför oss.
