# ID: svediakorp-gov430380
# author: Schroedter (Verts/ALE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-11-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 790
# sentences: 34
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, kära kolleger!
Den ekonomiska och sociala sammanhållningen är Europeiska unionens kärnpunkt.
Den erbjuder möjlighet till en hållbar, harmonisk och samtidigt policentrisk utveckling i hela unionen.
I debatten nu handlar det om framtidens europeiska union, en union med 25 eller rentav 27 medlemsstater.
Integrationstanken som rör denna union blir emellertid bara trovärdig om det också finns en vilja till att gemensamt och i solidaritet bära ansvaret för den europeiska samhällsmodellen.
Vi måste utgå från att Europeiska unionens idé för medborgarna gäller oberoende av regioner eller social ställning, och att alla medlemsstater klarar av den som en gemensam politisk uppgift, nämligen på så vis att alla medborgare får jämförbara möjligheter och så att man samtidigt undviker att leva på bekostnad av nästa generation.
Det är dock en illusion att tro att vi kommer att ha särskilt mycket mer pengar till förfogande för denna uppgift än vad som nu är fallet.
Det vi måste göra är ju därför att utveckla ett koncept som fungerar enligt de nämnda grundprinciperna och där man samtidigt reder sig med ungefär samma ekonomiska andelar.
Under olika faser av behandlingen av mitt betänkande i parlamentet har jag fått olika svar på dessa frågor.
Den ena gruppen säger att vi nu måste kämpa så att alla anser att allt är bra, och senare kommer säkert allt att lösas.
Andra anser att allt är bra så länge som deras valområde inte förlorar sina privilegier.
Ni kräver solidaritet för ert valområde, men ni är inte beredda att visa någon gemensam solidaritet.
Sedan finns det andra som den europeiska samhällsmodellen hur som helst inte passar för, och de gillar den här striden.
Och sedan finns det de som inte vågar säga sanningen och därigenom också ta konsekvenserna.
Sanningen är att vi nu måste börja med konceptet, om vi den 1 januari 2007 vill ge regionerna de första bidragen.
Det kan ingen prata sig ur; vi vet att två år är kort tid.
Alla vet att den centrala frågan är hur vi skall definiera de fattigaste områdena i Europeiska unionen.
Den huvudsakliga idén i den ekonomiska och sociala sammanhållningen lyder: det mesta stödet skall gå dit där man har det största uppdämda behovet.
Jag anser emellertid att tanken om gemensam solidaritet urholkas om man oupphörligen uppfinner nya kriterier, så att det egna valområdet också får det stöd som egentligen är avsett för de fattigaste regionerna.
Dessutom är ett sådant tänkesätt kortsiktigt.
Uppluckrandet av det hittills gällande och erkända kriteriet - de områden som ligger under 75 procent av unionens genomsnittliga BNP hör till de fattigaste områdena - får för det första till följd att alla får mindre pengar, att utfasningen faller platt till marken, att det inte längre vore möjligt med ett speciellt regionalt stöd för arbetslösa eller för landsbygden.
För det andra skulle det också få till följd att verkligt missgynnade områden, exempelvis de i öst, då helt enkelt kommer att vara beroende under längre tid.
Dessutom kan det hända att valområden som man i dag fortfarande måste satsa på plötsligt blir nettobetalare; i undersökningen av Tyska institutet för ekonomisk forskning sägs det att detta skulle ske efter tre år.
Den värsta konsekvensen av detta koncept och detta kortsiktiga tänkande vore att solidariteten sägs upp.
Sedan har vi ingenting kvar, sedan saknar vi ett koncept, och den ekonomiska sociala sammanhållningen förblir ett tomt skal.
Jag kommer från en mål 1-region som kommer att förlora sin status om man strikt bibehåller 75-procentskriteriet, och trots detta är jag övertygad om att en generös utfasning skulle möjliggöra för regionen att lösa sina utvecklingsproblem.
Om vi i parlamentet här slår fast en hörnpelare, med klara avgränsningar till mål 1-området för den kommande unionen med dess strukturfondskoncept, ålägger vi å ena sidan kommissionen att följa oss, och å andra sidan utmanar vi rådet att göra det.
Jag vill i morgon låta genomföra en omröstning med namnupprop om detta.
Det finns två saker som vi kan enas om.
Den ena principen som vi kunde enas om var ett program och en fond.
Det är ett effektivt koncept för att förenkla genomförandet av strukturfonderna.
Vidare kunde vi också enas om stöd till kommissionens tankar kring ett trepartifördrag för användningen av strukturfonden tillsammans med medlemsstaterna och regionerna, för att på så vis göra det möjligt för de lokala aktörerna att delta.
Jag hoppas att därigenom stödja ett effektivt och framgångsrikt koncept och inte sätta solidariteten i Europa på spel.
(Applåder)
