# ID: svediakorp-gov430241
# author: De Palacio (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-11-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,092
# sentences: 47
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
För det första visar det sig här att det inte finns några dubbla måttstockar.
Med andra ord omvandlar vi de normer och standarder som vi har kommit överens om att kräva i förhandlingarna med kandidatländerna till gemenskapsrätt eller till ett förslag till gemenskapsrätt.
Vad vi kommer att göra är helt enkelt att kräva detsamma av unionens medlemsstater som vi kräver av kandidatländerna.
I detta sammanhang vill jag erinra om att rådet år 1999 uttalade sig om behovet av att fastställa krav och maximala garantier när det gäller kärnanläggningar inom Europeiska unionen.
Jag vill även påminna om att man vid Europeiska rådet i Laeken begärde återkommande rapporter om situationen för kärnsäkerhet inom unionen.
Med dessa förslag bemöter vi dessa krav.
Jag kommer att besvara en fråga som ställdes tidigare.
I artikel 15 fastställs det å ena sidan att medlemsstaterna skall lämna årliga rapporter till kommissionen om de åtgärder som har vidtagits för att uppfylla kraven och att kommissionen vartannat år skall rapportera om den allmänna situationen inom Europeiska unionen till parlamentet och rådet.
Det vill säga, medlemsstaterna lämnar årliga nationella rapporter till kommissionen, och vartannat år utarbetar kommissionen med hjälp av dessa rapporter och jämförande kontroller, så kallad peer review, en rapport till parlamentet och rådet om hur säkerhetssituationen vid Europeiska unionens kärnanläggningar, inte bara kärnkraftsanläggningar, utvecklas.
Frågan om huruvida medlemsstaterna kan vägra att ta emot kärnavfall som de inte vill ha har även tagits upp.
Naturligtvis kan de göra det under förutsättning att det inte är deras eget avfall.
I princip krävs det att alla medlemsstater skall ta ansvar för sitt eget kärnavfall.
Det är den bestämmelse som alla medlemsstater är skyldiga att följa för närvarande.
Den bestämmelsen kommer fortfarande att finnas kvar som grundprincip, vilket inte innebär att två, tre länder som frivilligt kommer överens om att dela på ett antal anläggningar eller lagringsplatser inte skall kunna göra det.
Vi öppnar för möjligheten - just med tanke på att några av unionens medlemsstater är små till ytan och har mycket stora geologiska svårigheter, vilket leder till att de har svårt att inrätta nödvändiga infrastrukturer inom sitt territorium - att dessa medlemsstater eventuellt skall kunna sluta avtal med ett tredje land.
Om en medlemsstat ingår ett sådant avtal måste dock statens eget avfall stanna kvar inom landet, det är helt klart.
Ingen kommer att tvingas till att ta emot kärnavfall från ett tredje land, ingen.
Vad vi föreslår är att medlemsstaterna kan komma överens om gemensam förvaring, men detta måste alltid ske på grundval av frivilliga avtal.
När det gäller avtalet med Ryssland handlar detta absolut inte om export av material från Europeiska unionen.
Vi föreslår det motsatta.
Situationen är mycket kort uttryckt, ärade ledamöter, att Ryssland för närvarande försörjer 19 kärnkraftsanläggningar i kandidatländerna med klyvbart material, vilket innebär att denna verksamhet ger sysselsättning, inkomster samt teknisk och industriell utveckling vid en rad ryska anläggningar.
Anläggningarna i dessa kandidatländer har vissa tekniska särdrag som gör att det är bäst att försörjningen sker som den hittills har gjort, det vill säga, att den ryska industrin står för denna.
Så ser situationen ut i kandidatländerna.
När det gäller situationen i de femton nuvarande medlemsstaterna har vi en gräns för att garantera en trygg energiförsörjning, nämligen hur stor importen från ett enda land får vara.
Denna maxgräns, som fastställs i Korfuavtalet, är 20 procent av det kärnbränsle som behövs.
Nivåerna ligger uppenbarligen runt denna siffra.
Men om man räknar med de nitton reaktorer som finns i kandidatländerna kommer vi helt klart att överskrida denna gräns.
Det är det problemet som vi måste lösa.
Vad vi talar om när det gäller avtalet med Ryssland är att Ryssland säljer klyvbart material till en rad länder som, när de ansluter sig till Europeiska unionen, kan få problem om de nuvarande bestämmelserna inte ändras.
Vad vi vill ha i utbyte i förhandlingen är att nå en överenskommelse med Ryssland om att landet skall förbättra kärnsäkerheten, närmare bestämt, att första generationens kärnanläggningar skall stängas.
Detta är den andra fråga som vi genom förhandlingarna vill införa i våra förbindelser och i vår strukturerade energidialog med Ryssland.
När det gäller den ekonomiska täckningen, ärade ledamöter, har kommissionen i dag även antagit ett beslut om att öka marginalerna för Euratomlånen.
Denna åtgärd innebär att 2 miljarder euro görs tillgängliga.
Den befintliga budgetposten är nästan uttömd.
Denna nya marginal innebär inte, och detta måste framgå mycket klart, att det kommer att finnas många fler krediter kvar att utnyttja.
Den största delen av krediterna har redan använts, och har till och med amorterats av låntagarna.
Vad som behövs enligt reglerna för Euratomlånen är att öppna för nya möjligheter, att bredda marginalen för att det skall finnas medel tillgängliga för avveckling av anläggningar, till exempel i Litauen eller Slovenien, eller för att förbättra säkerheten vid dessa anläggningar.
Vi anser att Euratomlånen är det rätta instrumentet.
Hur som helst vill jag säga er, ärade ledamöter, att jag här i parlamentet och i kommissionen upprepade gånger har sagt att Europeiska unionen måste bli medveten om problemen och fatta beslut om kostnaderna för avveckling av några av kärnanläggningarna i de östeuropeiska länderna, länder som kommer att bli medlemsstater i Europeiska unionen.
Vi vet alla att stängningen av anläggningarna kommer att påskyndas, och det har inte avsatts några medel för avveckling för de länder som inte har pengar för att genomföra avvecklingar.
Det har talats om en grupp av bidragsgivare för att finansiera avvecklingen av dessa anläggningar, men i själva verket har denna grupp av bidragsgivare inte lyckats samla in några större summor; de har faktiskt knappast lyckats samla in några medel över huvud taget.
Jag har påpekat detta tidigare, och jag finner det oerhört oroande.
Vi måste ta itu med den här frågan.
När det gäller frågan om det svenska exemplet kommer jag inte att insistera mer på gemensam lagring.
Jag har redan påpekat vad förslaget går ut på.
I fråga om Danmark har man mycket riktigt svårigheter där, men även Litauen har exempelvis ett mycket allvarligt problem beroende på landets storlek, dess geologiska sammansättning och dess situation.
