# ID: svediakorp-gov430052
# author: Boudjenah (GUE/NGL). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-10-23
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 518
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Att en jordbrukssektor finns och utvecklas är avgörande för länderna i syd.
De har ofta stor potential på det här området.
Långtgående jordbruksreformer har inletts eller bör inledas.
Men frågan handlar framför allt om deras självförsörjning på livsmedel.
Därför vill jag direkt stödja min grupps begäran om ett erkännande av rätten till suveränitet på livsmedelsområdet i en särskild konvention från Förenta nationerna, med andra ord folkens rätt att utforma sin egen politik.
Utvecklingsländerna får ofta hålla sig till att exportera ett fåtal obearbetade produkter.
Allt visar att en specialisering på råvaror inte är ett framtidshopp och att den gör en ekonomi bräckligare, eftersom den underkastas världsmarknadens tillfälligheter.
De exportinriktade monokulturerna bryter dessutom ned det traditionella livsmedelsproducerande jordbruket, vilket nästan uteslutande gynnar multinationella företag.
Bortsett från detta får den okontrollerade internationella frihandeln förödande effekter för jordbruket i syd, vilket med rätta framhålls i betänkandet.
Öppnandet av jordbruksmarknaderna tvingar jordbrukarna att producera till världsmarknadspriser.
Dessa är så pass låga att varken jordbrukare i nord eller jordbrukare i syd har möjlighet att producera med hänsyn till miljön och så att de får en inkomst som räcker till för att försörja familjen.
Hur kan man under sådana förhållanden förespegla, vilket en icke-statlig organisation i Burkina Faso nyligen påpekade, att internationell handel är nyckeln till utveckling i länderna i syd?
Länderna i nord har alltid skyddat sina jordbruk.
Varför skulle det som har fungerat väl och som fortfarande fungerar för nord inte längre fungera för syd?
Skall öppnandet av marknader gagna bönderna eller multinationella företag, som exempelvis köper upp bananplantager i Kamerun eller Elfenbenskusten?
Att låta utvecklingsländerna värna om sin grundläggande rätt till livsmedelssäkerhet och överlevnaden för sin landsbygd innebär således att man måste föra fram tydliga principer i internationella förhandlingar.
En start är att man inom WTO erkänner förmånlig och differentierad behandling av utvecklingsländerna, en behandling som måste tolkas med detta mål i åtanke.
Europeiska unionen får inte fortsätta att å ena sidan försvara utveckling för länderna i syd och å andra sidan föra en jordbrukspolitik som ruinerar många av dessa länders ansträngningar inom denna sektor.
Man kan därför inte längre kringgå det faktum att unionens exportbidrag måste tas bort, precis som man måste fördöma den stora höjning av jordbruksbidragen som följer av den amerikanska jordbrukslagen, och som innebär att bidrag på 180 miljarder dollar kommer att betalas ut under tio års tid.
EU bör vidare spela en mycket mer aktiv roll för att rättvisa priser fastställs på världsmarknaden och därmed förhindra försämrade handelsförhållanden.
Skuldbördan bidrar också till en utveckling av odlingar för export, eftersom man behöver få in de valutor som krävs för att betala av skulden.
Det är således mer aktuellt än någonsin att skriva av skulderna.
Slutligen, och jag skall sluta här, är det brådskande att investera i personalresurser och infrastrukturer, framför allt transporter.
Det är också brådskande att skydda vattnet och den biologiska mångfalden som allmänna tillgångar.
