# ID: svediakorp-gov430048
# author: Corrie (PPE-DE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-10-23
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 764
# sentences: 42
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Herr talman!
Khanbhai ber uppriktigt om ursäkt för att han inte är här och lägger fram detta betänkande.
Oförutsedda omständigheter tvingade honom att återvända till Förenade kungariket i kväll.
Jag vill betona att detta är hans betänkande och jag tackar honom för hans arbete och beredvillighet att samarbeta med andra parter.
Det är kanske lämpligt att det är Khanbhai som har utarbetat detta betänkande, eftersom han är född i Tanzania, där hans släkt har bott i 170 år.
Vi har tillsammans rest vida omkring på den afrikanska landsbygden och vi delar många åsikter om utrotandet av fattigdomen i utvecklingsländerna.
Det är därför ett nöje att ersätta honom i dag.
Det är oacceptabelt att över en miljard människor än i dag lever på mindre än en dollar per dag i utvecklingsländers landsbygdsområden.
De har ingen tillgång till vatten, sanitära anläggningar, el, hälsovård eller utbildning.
De fattiga är hungriga, har inga arbeten och fruktar sjukdomar.
Över 40 år av internationellt bistånd har inte lyckats eliminera fattigdomen.
Många av dessa fattiga länder har höga skulder och medborgarna har det sämre i dag än de hade för 25 år sedan när Lomé-betingat stöd började delas ut.
Europeiska unionen är världens största biståndsgivare.
Varför har vi inte identifierat de landsspecifika problemen, så vi kan inrikta vårt bistånd på att ta itu med orsakerna till fattigdomen?
Jag har rest runt i AVS-länderna i över 20 år.
Den största orsaken till fattigdom är avsaknaden av investeringar i landsbygdsområdena.
Vi måste investera för att hjälpa den lokala befolkningen att satsa på de lokala ekonomierna.
Dessa människor är i behov av infrastruktur, teknisk kunskap för jordbruksdrift och boskapsskötsel och yrkesutbildning för att inrätta små företag inom agroindustrin samt teknik-, IT- och tjänstesektorerna.
De är i behov av det slags stöd som ges av mikrofinansiering, som Gramine Bank i Bangladesh, och jag stöder Khanbhai på det bestämdaste i den här frågan.
En modell som går? nedifrån och upp? är det enda sättet att väcka nytt liv i landsbygdsområdena.
Asiatiska länder som till exempel Kina, Indien, Indonesien och Bangladesh led brist på livsmedel och var nettoimportörer för 20 år sedan.
Genom subventioner till sina jordbrukare, val av lämpliga utsäden, konstbevattning och mikrofinansieringar av små jordbrukare som inrättats av livsmedelskooperativ och andra landsbygdsinvesteringar har de omvandlat jordbruket i dessa länder.
I dag odlar de tillräckligt med livsmedel för att livnära sina väldiga befolkningar och de har överskott att exportera.
Vi måste kunna dra lärdom av detta.
Europeiska unionen och Förenta staterna ger stora stöd till sina jordbrukare.
Utan dessa stöd skulle det inte finnas något ekonomiskt välstånd i länder som Spanien, Portugal, Irland och Frankrike, vilka alla har dragit nytta av de europeiska stöden.
Utan investeringar i infrastrukturen på Europas landsbygd skulle Europeiska unionen inte fungera som den gör i dag.
Tyvärr har det internationella biståndet till landsbygdsområdena i de afrikanska länderna söder om Sahara minskat från 14 miljarder euro år 1988 till 8 miljarder euro år 1998.
Detta har lett till en kraftig nedgång i livsmedelsproduktionen i dessa länder.
Den har ytterligare förvärrats av naturkatastrofer, såväl torka som översvämningar.
Ett årtionde av hungersnöd och undernäring har framkallat sjukdomar, rädsla, sociala spänningar och inbördeskrig i många fattiga länder.
Europeiska unionen måste främja jordreformer samt effektiv och rättvis användning av vattenresurser och tekniköverföring för landsbygdsbefolkningar i fattiga länder.
Vi måste lära dem att odla sina egna livsmedel, skapa sina egna sysselsättningstillfällen och att stödja sina egna företag.
De fattiga vill inte tigga hela livet, de värderar sin självaktning och månar om sin värdighet på samma sätt som vi gör.
De vill inte ha vår fisk.
De vill lära sig hur man fiskar och livnära sig själva.
Jag håller med Khanbhai om att det är i den här andan som Europeiska unionen bör omvärdera sin biståndspolitik.
Jordbruk, jordbruksreformer och utveckling av landsbygdsekonomier bör vara topprioriteringar inom Europeiska unionens bistånd.
Detta kommer att bidra till att produktionen, sysselsättningen och en hållbar förvaltning av naturresurser i utvecklingsländerna ökar, vilket gör det möjligt för de fattiga att bli självständiga och bryta sitt beroende av vårt bistånd.
Jag hoppas att kammaren kommer att godkänna detta betänkande.
Khanbhai har godkänt över 75 procent av de ändringsförslag som har lagts fram.
