# ID: svediakorp-gov429986
# author: Haarder (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-10-23
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DA
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 932
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(DA) Herr talman!
Jag vill gärna besvara de tre frågorna samtidigt och vill allra först understryka att rådets slutsatser om Internationella brottmålsdomstolen inte uppmuntrar till undertecknande av bilaterala avtal om icke-utlämnande.
Man understryker att hänsyn skall tas till befintliga avtal mellan Förenta staterna och de enskilda medlemsstaterna.
Enligt vår uppfattning kan många av de amerikanska betänkligheterna röjas ur vägen på grundval av de befintliga avtalen.
Det kommer att vara upp till varje enskild medlemsstat att bedöma om dess bilaterala eller multilaterala fördragsmässiga förbindelser med Förenta staterna kan anses vara tillräckliga för att tillgodose de amerikanska önskemålen.
Om en medlemsstat skulle finna det nödvändigt att ändra befintliga avtal eller att ingå ett nytt avtal med Förenta staterna så skall Europeiska unionens vägledande principer ligga till grund.
Om de enskilda staterna håller sig inom dessa utstakade ramar i sina bilaterala kontakter med Förenta staterna så kommer domstolen inte att undermineras.
För övrigt gör vi helt klart att det skulle vara oförenligt med de förpliktelser stater som deltar i Internationella brottmålsdomstolen har enligt domstolens stadga om de skulle ingå sådana avtal som nu föreligger från Förenta staternas sida.
När det gäller Europeiska unionens vägledande principer bör varje lösning omfatta lämpliga tillämpningsbestämmelser som garanterar att personer som har begått förbrytelser som faller inom Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion inte åtnjuter straffrihet.
De skall alltså åtalas och om nödvändigt straffas.
Sådana bestämmelser bör kunna garantera lämpliga utredningar samt att de nationella myndigheterna, om det finns tillräckliga bevis, åtalar personer på domstolens uppmaning.
Denna vägledande princip garanterar att människor görs ansvariga om de har begått krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten eller folkmord.
Och de kommer att ställas inför rätta oavsett om de är amerikaner eller européer.
Europeiska unionen och Förenta staterna är eniga om att ett individuellt ansvar skall gälla för de grövsta förbrytelserna som berör det internationella samfundet.
Förenta staterna har under många år i nära samarbete med Europeiska unionen iklätt sig en ledarroll när det gäller upprättandet av Internationella brottmålsdomstolar, i syftet att lagföra sådana förbrytelser.
En annan vägledande princip går ut på att nya avtal endast bör omfatta personer som inte är medborgare i en stat som deltar i domstolen.
Europeiska unionen har noga definierat kriterierna för vilka personer som kan komma på tal.
Men man slår fast att vissa personer inte faller inom ramarna för domstolens jurisdiktion eftersom de omfattas av immunitet i förhållande till folkrätten.
Men bortsett från detta bör en lösning endast omfatta personer som uppehåller sig i den aktuella staten, som ombeds överlämna en person till domstolen, för att de skickats dit av den utsändande staten.
Detta stämmer överens med Romstadgans mycket snäva definition av vilka personer som bör omfattas av avtal om icke-utlämnande.
Om man tittar på alternativen är den strategi på gemenskapsnivå som vi nyss har beskrivit det bästa sättet att försvara Internationella brottmålsdomstolen på.
Varje annan lösning skulle ha fått det starka gemenskapsstödet för brottmålsdomstolen att spricka och ha försvagat domstolen.
Ett direkt nej till det amerikanska förslaget skulle å andra sidan ha fått mycket negativa konsekvenser för de transatlantiska förbindelserna och det skulle ha äventyrat det helt avgörande amerikanska engagemanget i fredsbevarande operationer världen över.
Om man inte hade fastställt en gemensam ståndpunkt inom Europeiska unionen skulle det ha haft en förödande inverkan på domstolen.
I samband med detta skulle jag vilja nämna att Förenta staterna redan har ingått bilaterala avtal med tolv länder som inte har möjlighet att stödja sig på Europeiska unionens ståndpunkt.
Om man hänvisade Europeiska unionens medlemsstater och andra till bilaterala förhandlingar med Förenta staterna utan en stark enighet inom Europeiska unionen och utan tydliga kriterier för vem som skall omfattas av sådana avtal så skulle man få en mängd bilaterala avtal, vilket utan tvekan skulle innebära att domstolen underminerades.
Beträffande vad Europeiska unionens medborgare, frivilligorganisationer och juridiska experter anser så vill jag understryka att rådet inte diskuterade denna fråga och absolut inte nådde fram till det aktuella resultatet i ett vakuum.
Rådets slutsatser bygger på omfattande rådfrågningar mellan medlemsstaterna och på värdefulla bidrag från rådets rättstjänst och från kommissionen.
Rådet har också tagit hänsyn till de synpunkter som berörda frivilligorganisationer har givit uttryck för.
Under hela processen har det förekommit kontakter med tredjeländer som deltar i domstolen och ordförandeskapet har också fört förberedande samtal med Förenta staterna.
Det säger sig självt att rådet också fullt ut har tagit hänsyn till de synpunkter som de folkvalda företrädarna inom Europeiska unionen har givit uttryck för, både i de nationella parlamenten och i Europaparlamentet.
När det gäller vilka medlemsstater som eventuellt kommer att ingå avtal om icke-utlämnande med Förenta staterna kan jag för närvarande tyvärr inte ge några upplysningar, men jag svarar gärna på frågor kring Rumäniens bilaterala avtal med Förenta staterna.
Detta avtal undertecknades den 1 augusti 2002.
Jag skulle i detta sammanhang å rådets vägnar vilja rikta uppmärksamheten mot den gemensamma ståndpunkt som antogs den 11 juni förra året och som ändrades den 20 juni i år.
Det var en ståndpunkt som fick uppbackning av kandidatländerna.
Rådet hade en nära kontakt med kandidatländerna under hela förarbetet till ståndpunkten och rådet tänker fortsätta dessa kontakter för att löpande hålla kandidatländerna underrättade om den vidare utvecklingen.
Rådet har noterat att Rumänien ännu inte har ratificerat det aktuella avtalet och hoppas att Rumänien kommer att ta hänsyn till den ståndpunkt som Europeiska unionen har upprättat efter att avtalet ingåtts.
