# ID: svediakorp-gov429923
# author: Morillon (PPE-DE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-10-23
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 469
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
När jag hade kommit tillbaka från mitt FN-uppdrag i Bosnien och Hercegovina minns jag att jag togs emot i Bryssel hösten 1993 av Natos dåvarande generalsekreterare Manfred Werner.
Då lät jag bestämt förstå att alliansen var tvungen att göra sig beredd att gripa in i Balkan eller på sikt förneka sin existens.
Den argumentation som jag då utvecklade är lätt att överföra till nutid.
Under perioden efter kalla kriget var situationen sådan att alliansen antingen fick visa sin förmåga att gå in i den djupa kris som då utvecklades i Europas hjärta, eller också skulle EU: s medborgare ställa sig frågan vad Nato fortfarande kunde tjäna till och om det var värt att satsa en del av skattepengarna på denna allians.
Det krävdes två långa år och tragedin kring Srebrenicas fall för att detta budskap skulle gå fram.
Men den 31 augusti 1995 gav Nato sitt stöd till en framryckning som FN: s insatsstyrka gjorde på Igmanberget för att tysta serbiska kompanier, som hade återupptagit den urskillningslösa bombningen av Sarajevo, och gav därmed ett viktigt bidrag till att krisen kunde lösas.
Detta ledde till att Daytonavtalet undertecknades och att ett definitivt eldupphör utropades.
Sedan dess har Nato med framgång gjort nya insatser i Kosovo och mer nyligen i Makedonien, där man medverkade till att återinföra lugnet, även om man inte har löst alla politiska problem.
I dag förs samma debatt om vilken roll den atlantiska alliansen skulle kunna ha i kampen mot den internationella terrorismen.
Alliansen är i kris, vilket framgår av det faktum att amerikanerna inte ansåg sig behöva vända sig till Nato i samband med kriget i Afghanistan.
En unilateralism som uttrycks på detta sätt, betyder den att alliansen är död?
Jag tror ingenting förrän amerikanerna själva gör detta konstaterande och uttrycker en sådan vilja.
Nato har fortfarande till uppgift att ingripa inom det europeiska territoriet och närliggande områden där det avtecknar sig ett hot mot europeiska värderingar, de värderingar som min vän Pacheco Pereira framhöll för en stund sedan.
Den internationella terrorismen är ett hot, och det är ett stort hot.
Att äntligen bygga upp ett försvarets Europa är det enda sättet att reformera Nato och garantera dess överlevnad.
Alternativet är enkelt: Antingen fortsätter Europeiska unionen att överlåta till amerikanerna att sköta de militära problemen i Europa och nöja sig med att mer eller mindre tillsammans med dem hantera fredsproblem, för att därmed spela atenarnas roll i antikens Rom, eller också ställer sig EU slutligen bestämt på amerikanernas sida för att dela på ansvaret att försvara Europa mot alla slags hot, vilket de har bett oss om alltsedan den atlantiska alliansen bildades.
