# ID: svediakorp-gov429840
# author: Verheugen (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-10-23
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,012
# sentences: 47
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Låt mig endast kort besvara de frågor som har ställts direkt till mig.
Först frågan om de brister som har fastslagits i de regelbundna rapporterna.
Jag upprepar mycket tydligt: Vi har alltså i uppdrag att skriva regelbundna rapporter om de blivande medlemsstaterna.
Jag vet inte vad resultatet skulle bli om vi med samma måttstock och samma instrument skulle skriva regelbundna rapporter om nuvarande medlemsstater.
Skulle vi komma fram till att det inte förekommer korruption någonstans?
Skulle vi komma fram till att privatiseringsprocesserna är öppna över hela linjen?
Skulle vi komma fram till att det inte existerar problem med mediekoncentration som påverkar yttrandefriheten?
Eller skulle jag i vilken storstad som helst i medlemsstaterna kunna peka på områden där människor lever i samma sociala orättvisor som romerna gör i Slovakien, i Bulgarien eller i Rumänien?
Jag menar bara att det inte finns anledning till självförhävelse från vår sida när vi betraktar verkligheten ute i våra samhällen.
Att vi inte har några framstegsrapporter om medlemsstaterna betyder verkligen inte att de på alla punkter automatiskt är så mycket bättre än de länder som vill gå med i unionen.
Nog bör man stanna med fötterna på jorden i frågan och göra en rättvis bedömning.
Jag tror inte heller att en kommissionär kan få regeringschefen i en medlemsstat att följa med till de värsta samhälleliga och sociala brännpunkterna och inför kameran förklara för sitt land att han skäms över förhållandena och skall åtgärda dem.
Jag tvivlar starkt på att det finns en enda regeringschef i medlemsstaterna som skulle göra det tillsammans med mig.
(Applåder)
När det gäller kontroll genom skyddsklausuler: Det finns ju många instrument för övervakning, och alla används fortfarande.
Avgörande är förstås den avslutande övervakningsrapporten ett halvår före anslutningen.
Inte minst denna rapport sätter så hård politisk press att vi med all säkerhet kan utgå från att resterande brister åtgärdas innan dess.
Med skyddsklausulerna förhåller det sig som följer: Jag har sagt till rådet, och förra veckan till den nederländska regeringen, att det nya instrument som vi föreslår genom skyddsklausulerna måste tidsbegränsas.
I sinom tid måste ju de normala instrumenten i fördraget börja gälla igen i stället för undantagsbestämmelserna.
Den period på två år som kommissionen föreslår, utnyttjar dock inte alla de juridiska möjligheter som finns.
Jag har uttryckt detta med andra, något mer komplicerade ord: Här finns ett visst spelrum vad gäller tiden, och kommissionen har inget emot att rådet utnyttjar detta spelrum.
Dock vill jag mycket bestämt hävda att instrumentet inte fungerar om det innebär komplicerade procedurer och vi till exempel behöver enhälliga beslut i rådet för att tillämpa det.
I så fall kan vi glömma det.
(Applåder)
I så fall behövs det inte.
För att tala klarspråk: det handlar om att vi skall få möjlighet att mycket snabbt ta itu med mindre problem utan att direkt behöva dra i gång ett stort instrument såsom förfarandet för avtalsbrott.
Om det alltså finns ett slakteri någonstans i en medlemsstat, vars produktion inte svarar mot standarden, då måste vi kunna stänga slakteriet redan nästa dag.
Nästa dag alltså, och inte först efter att rådet har fattat ett enhälligt beslut!
Det handlar om sådana mycket enkla och praktiska frågor, och Europas medborgare blir inte lugnare av att höra att instrumentet förutsätter en flera månader lång procedur.
Låt mig klart och tydligt säga: Instrumentet gör bara nytta om det kan tillämpas snabbt och beslutsamt.
När det sedan gäller räckvidden: Begreppet inre marknad omfattar allt som får gränsöverskridande ekonomiska effekter och allt som påverkar konkurrensen.
Fru ledamot ställde ju frågan om man inte också kunde omfatta miljö- och socialfrågor, men jag är tveksam till hur man skulle motivera det.
Om vi upptäcker att regelverket inte är helt införlivat när det gäller miljön, då vet jag inte varför vi skulle ha ett instrument för ett snabbt agerande i kandidatländerna när vi är hänvisade till det normala förfarandet för avtalsbrott i medlemsstaterna.
Vi har redan nu tusentals avtalsbrottsförfaranden varje år.
Det är alltså inte så att det saknas problem med brister i genomförandet av gemenskapens regelverk i nuvarande EU.
Jag skulle alltså få problem och tror att vi faktiskt bör begränsa instrumentet till den inre marknaden.
För övrigt finns det redan skyddsklausuler på alla möjliga politiska områden i Europeiska unionen, till exempel för livsmedelssäkerhet.
Dessa existerande skyddsklausuler fortsätter ju att existera och används förstås också.
En sista kort anmärkning om Kaliningrad.
Vad som gör mig bekymrad i hela denna diskussion är det faktum att den ryska sidan hittills inte har varit beredd att tala om det egentliga problemet.
Jag ser inte frågan om transit och visum som det verkliga problemet och håller helt och hållet med Brok och andra: När man ser hur det står till vid gränsen, kan man faktiskt inte tro att det egentligen handlar om att underlätta inresa.
Jag tror att det största problemet är hur man för en politik som förhindrar att Kaliningrad halkar efter socialt och ekonomiskt i en region som utvecklas mycket snabbt - denna region kommer nämligen att utvecklas mycket snabbt - eftersom sådant automatiskt leder till ekonomiska och slutligen även politiska spänningar.
Var och en här i salen har tillräckligt mycket fantasi för att föreställa sig hur politiska spänningar kan urladdas i ett geografiskt läge som detta.
Just det skall förhindras genom att vi för en dialog med Ryssland om hur Kaliningrad skall få del av de fördelar som den europeiska integrationen innebär för hela Baltikum.
Om några dagar, när den besvärande frågan om visum och transit är löst - vilket jag tror -, då hoppas jag att vägen skall öppnas för diskussioner om denna andra fråga, som är så viktig för Europas framtid.
(Applåder)
