# ID: svediakorp-gov429839
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-10-23
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,298
# sentences: 50
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Herr talman, herr rådsordförande, ärade parlamentsledamöter!
Jag tänker ta ett par minuter för att besvara några frågor som jag bedömer som viktiga: bara ett par minuter, bland annat eftersom det gladde mig mycket att se den stora enigheten när det gällde utvidgningen, en enighet som har förenat praktiskt taget hela parlamentet i ett politiskt arbete som jag anser vara utan jämförelse det allra viktigaste under hela min och min kommissions mandatperiod.
Jag tror inte vi kommer att få uppleva något lika viktigt, i mänskligt och politiskt avseende, som det vi just nu håller på med.
Därför skulle jag vilja börja med att helt kort svara Modrow.
Det folkliga stödet för utvidgningen har inte varit perfekt, som i alla politiska sammanhang.
Men det mest fantastiska och det som har gjort ett starkare intryck på mig är det nya engagemanget inför utvidgningen från de stora demokratiernas sida, den solidaritet och respekt för minoriteter som har förändrat hela Östeuropa.
För mig har det varit fantastiskt att i parlamentet i de länderna få uppleva detta konsekventa engagemang från olika partier, från partier som kanske är komplett oeniga i andra frågor men som är överens när det gäller utvidgningen.
Det är tråkigt att vi inte är överens när det gäller dessa grundförutsättningar.
Utvidgningen har betraktats som ett etiskt och politiskt problem, inte bara som ett ekonomiskt problem.
I många fall har den ekonomiska aspekten diskuterats, men denna påtagliga känsla av förändring, av att vända ett nytt blad i vår historia, denna starka känsla av att ha enat Europa - inte återförenat, utan enat, för Europa har aldrig varit enat - är en fantastiskt stark upplevelse.
Och vi har enat Europa utifrån andra kriterier - även detta brukar jag alltid upprepa, detta som jag lärde i parlamentet i ett av de länder som kommer att bli medlem av vår union.
Därför kan vi även få med oss de mindre länderna, vi kan även få med oss minoriteterna, för vår union är en union av minoriteter, det är en union där ingen bestämmer: det är detta som är Europas nya och absoluta storhet.
Poettering och Barón Crespo har pekat på två viktiga frågor: för det första frågan om att ta det sista steget när det gäller finansieringen.
Vi kan inte äventyra denna stora historiska plan för 3 euro per person.
Det står klart att parlamentet och vi i kommissionen måste anstränga oss ytterligare så att även dessa sista steg kan tas.
För det andra, något som Barón Crespo påpekade: problemet att undvika att kandidatländerna blir nettobidragsgivare.
Vi måste visa ett minimum av solidaritet även när det gäller rent formella frågor.
Jag upprepar, låt oss kontrollera våra räkenskaper.
Som sagts i det senaste inlägget, så gäller det verkligen mycket få euro per invånare, det gäller inte någon stor ansträngning.
Jag läste nyligen upp det belopp som medlemsstaterna erhåller för anslutningskapitlet, jämfört med kandidatländerna.
Den skillnaden kan motiveras - livet är komplicerat, vi har strama budgetar - men det är ingen skillnad som tillfredsställer oss, som tillfredsställer vår känsla av solidaritet.
Samma känsla av solidaritet skall för övrigt dominera inför framtiden, även för dem som befinner sig i Mål 1, vilket begärdes av Bigliardo.
Det är just detta vi har gjort, utan att genomföra någon matematisk kalkyl, när det gäller anslutningen av de nya medlemsstaterna.
I stället har vi som sagt löst frågan med politiskt sunt förnuft och klokskap.
Min sista synpunkt gäller informationen och opinionen - frågor som ställdes av Maij-Weggen och Maes - dvs. ett starkare engagemang när det gäller att lugna medborgarna i våra medlemsstater.
Maes tog även upp enskilda detaljfrågor, till exempel utvidgningen och fattigdomen, minoriteterna, den ekonomiska krisen.
Här måste jag säga att kommissionen inledde en kommunikationsstrategi redan i början av 2000: alla de frågor och alla de svar som framkommit i dag lades ut på Internet på samtliga språk.
För denna kampanj, för 28 länder, avsattes 150 miljoner euro under fem år: med andra ord en blygsam investering.
Därför kan vi inte använda de stora massmedierna direkt, för vår budget medger inte det.
Vi utformar denna kommunikation i samarbete med medlemsstaterna och framför allt tillsammans med olika strukturer i civilsamhället och som ett stöd för vårt arbete.
Under alla omständigheter kan kampanjen inte få de effekter vi önskar om inte medlemsstaternas politiska ledare samarbetar när det gäller att dra igång en diskussion om dessa problem, vilket Rovsing påpekade i sitt inlägg.
Jag kräver med andra ord kraftfullare insatser för medlemsstaternas kampanjer.
Kanske kunde man tidigarelägga en del av de resurser som är avsedda för 2004 och 2005 till 2003, som blir det avgörande året.
Jag måste emellertid få säga - och för detta ber jag parlamentet om ursäkt - att eftersom de nya uppgifterna från Eurobarometern offentliggjordes i morse, var det först då jag fick dem i min hand.
De siffrorna är betydligt mycket bättre än de siffror som jag läste upp för er för några timmar sedan.
I regel kommer man till parlamentet med de bästa siffror man kan få tag på, i det här fallet kom jag med sämre siffror.
Siffrorna visar en radikal förbättring, som beror på att vi diskuterar dessa frågor och att tidningarna har lyft fram frågorna i ljuset.
68 procent av tyskarna är till exempel för anslutningen och hela 72 procent är för i Frankrike, som är det mest euroskeptiska landet.
Detta innebär att, när sedan problemen kommer, när vi måste bestämma mellan ett? ja? och ett? nej?, verkar det som om vi i de olika länderna står inför ett historiskt avgörande ögonblick och att det bland folk finns en mycket stark känsla för detta.
Vi måste som sagt analysera dessa siffror noggrannare, för jag fick dem just i min hand och jag vill inte lämna felaktiga uppgifter.
Siffrorna visar under alla omständigheter att människors intresse väcks framför allt när de står inför en stor händelse.
Därför, och med alla de reservationer som jag måste göra med tanke på att dessa siffror kom till mig på en lös papperslapp, så tycker jag verkligen att detta verkar vara ett positivt tecken.
Det skulle innebära att vi går vidare för historiens bästa, samtidigt som vi har medborgarnas förtroende.
Och det är för detta som jag känner ett starkt och djupt behov av att tacka parlamentet, arbetsmarknadens parter och de stora politiska gestalter som omedelbart efter Berlinmurens fall och ibland på ett sätt som föregripit verkligheten och de faktiska händelserna, har strävat efter att förverkliga utsikten till ett enat Europa.
Avslutningsvis vill jag påminna om de synpunkter som framförts när det gäller vissa länder som ligger oss nära, till exempel Ukraina.
Det står klart att vi just nu står inför den stora uppgiften att genomföra denna utvidgning, men vi måste också börja diskutera gränserna, Europas rötter, alla dessa frågor.
Jag minns att jag talade om detta under det första sammanträdet när jag stod här inför er.
Det är naturligtvis inte en diskussion som vi skall genomföra i dag eller i morgon, men utvidgningen ställer oss helt klart inför frågor om vår egen identitet, våra rötter, vår historia och därmed, via detta, vår framtid.
(Applåder)
