# ID: svediakorp-gov429796
# author: Verheugen (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-10-23
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,035
# sentences: 40
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar!
Den signal vi fick från Luxemburg i går var både kraftfull och positiv.
Rådet accepterade kommissionens rekommendationer att avsluta förhandlingarna med tio länder.
Detta gjorde rådet eftersom kommissionen lyckades övertyga om att rekommendationerna inte stammar från en politisk önskelista.
För oss har det inte handlat om att kalla ett politiskt önskescenario för realistiskt, utan om att förklara vad som faktiskt är genomförbart.
Kommissionens uttalande att de tio länderna kommer att vara klara med förberedelserna i tid till den planerade anslutningen är ingen grov uppskattning, utan en prognos med stöd i fakta, erfarenhet och det faktiska läget i förberedelserna, och detta står vi helt och hållet bakom.
Jag fäster stor vikt vid det faktum att kommissionen har fattat beslutet enhälligt och att samtliga kolleger i kommissionen delar ansvaret för en fungerande politik och klart och tydligt har visat att det inom respektive ansvarsområde inte kvarstår problem som inte kan lösas under tiden fram till den planerade anslutningen.
Om man betänker vad som återstår att göra under de resterande 12-15 eller 18 månaderna och vad som redan har gjorts de senaste fem åren - det är ju det enda sättet att få en fullständig bild - då står det klart att vi inte är överdrivet optimistiska när vi säger: förberedelsearbetet låter oss meddela medborgarna att utvidgningen har förberetts på bästa möjliga sätt.
Rådet har även antagit kommissionens förslag om övervakning och skyddsklausuler.
Det är en mycket viktig punkt.
Detta handlar inte om misstro mot de nya medlemsstaterna.
Vi behöver ett nytt instrument eftersom vi har en helt ny situation.
Den inre marknaden och valutaunionen är starkt utvecklade, nästan helt genomförda.
Vi har att göra med länder som befinner sig i förändring.
Vi har aldrig haft en situation där vi avser att integrera tio länder på en enda gång, samtidigt som en stor del av dem fortfarande befinner sig i förändring.
Detta kan leda till oförutsedda problem.
Därför anser kommissionen att det är rätt att införa en mycket vitt formulerad skyddsklausul som tillåter oss att ingripa, varhelst det uppstår oväntade och oförutsebara problem.
Vi har fortfarande en knepig vägsträcka framför oss, ingen tvekan om det.
Men detta avgörande politiska ögonblick är så starkt att Köpenhamnskriterierna kommer att uppfyllas, det såg vi tydligt i går igen, och dessutom kommer vi att lyckas i Köpenhamn.
Det finns inte en enda medlemsstat som hotar att lägga in ett veto för sina krav och önskemål i den återstående delen av processen.
Det är viktigt att konstatera att alla 15 medlemsstater i går återigen lovade att arbeta mot målet att förhandlingarna skall avslutas.
Jag vill därför formulera två korta förväntningar som vi har på rådets sammanträde i Bryssel.
Det minsta vi kan förvänta oss av stats- och regeringscheferna är ett enande som gör det möjligt för oss att behandla de finansiella och jordbrukspolitiska frågor som fortfarande är olösta på ett korrekt sätt tillsammans med kandidatländerna under tiden mellan toppmötena i Bryssel och i Köpenhamn.
Kommissionen anser det inte vara möjligt att först i Köpenhamn kompromissa, eftersom detta skulle ställa kandidatländerna inför ett ultimatum,? ät eller gå från bordet?, och vi måste faktiskt ta våra blivande medlemsstaters demokratiska rättigheter på allvar.
Utvidgningsprocessen skall inte vara ett diktat, utan resultatet av en ömsesidig överenskommelse grundad på ömsesidigt förtroende.
Diskussionen kring de finansiella problemen i samband med utvidgningen gäller egentligen inte längre de finansiella frågorna för åren 2004, 2005 och 2006, utan snarare gäller diskussionen följande budgetplan för tiden efter 2006.
Det får man ha förståelse för, men samtidigt måste man säga att utvidgningsprocessen inte får utnyttjas för ståndpunkter som skall diskuteras först i samband med nästa budgetplan.
Och jag tror att vi kan vara överens om att vi givetvis skall fortsätta den väg vi slog in på i Berlin 1999, nämligen att även den europeiska budgeten skall konsolideras och inte splittras upp.
Det är glädjande att framför allt Frankrike och Tyskland nu gör särskilda ansträngningar för att nå samsyn i denna grundläggande fråga, även i de bilaterala kontakterna.
Jag tror inte att det ansvar som Tyskland och Frankrike har i denna fråga väsentligt avviker från övriga länders ansvar, men det råder ingen tvekan om att Europa alltid har tjänat på att de båda länderna följer en gemensam linje i stora och viktiga europeiska framtidsprojekt.
Jag skulle bli mycket glad om vi kunde lyckas göra denna gemensamma linje fullständig inför rådets möte i Bryssel.
Jag menar att var och en måste ta sin del av ansvaret och göra sin del av arbetet.
Till väsentliga delar har kommissionen redan gjort sitt arbete, vilket inte betyder att vi kan luta oss tillbaka med händerna på nacken - jag hotas inte precis av arbetsbrist.
Nu gäller det att få alla att inse att utvidgningen är ett politiskt projekt.
De senaste veckorna har jag haft kontakt med en rad nationella parlament och vill med största försiktighet säga följande: Även vissa av de problem som jag stötte på i samband med detta, kan i någon mån hänföras till uppenbara brister i informationen.
Kommissionens ordförande Prodis kommentar var avgörande i frågan om informationen.
Låt mig avslutningsvis kommentera erfarenheterna av folkomröstningen på Irland: Irland är ett mycket tydligt bevis på att vi verkligen måste kämpa för Europa, för den europeiska saken, och att vi verkligen måste vara beredda att närma oss människorna och vara mycket tydliga om varför detta är lika riktigt som nödvändigt, om vi vill föra fram den europeiska saken och vinna medborgarnas förtroende.
Vi skall inte tro att det går av sig självt, att medierna sköter informationen.
Det är dags för de politiskt ansvariga inom alla europeiska institutioner, i medlemsstaternas regeringar och parlament och för de ekonomiska, politiska och kulturella eliterna i alla våra medlemsstater att ta sitt ansvar och inleda en dialog med medborgarna.
(Applåder)
