# ID: svediakorp-gov429774
# author: Pérez Álvarez (PPE-DE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-10-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 796
# sentences: 30
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, fru kommissionär, ledamöter!
I punkt fyra i gemenskapens strategi för hälsa och säkerhet 2002-2006 som vi nyss debatterat begärs att omfattningen av ramdirektiv 89 / 391 / EEG skall utökas -arbetstagargrupper innefattas - och, bland andra arbeten, nämns det arbete som genomförs av egenföretagarna.
Den rekommendation jag skall lägga fram och som vi diskuterar i parlamentet begär att det skydd som löntagare har för hälsa och säkerhet i arbetet skall utvidgas till att omfatta även egenföretagare.
Situationen är den att de arbetare som utför sin yrkesverksamhet utan att ha en anställning hos en viss person eller företag i allmänhet inte omfattas av skyddet i gemenskapsdirektiven om hälsa och säkerhet i arbetet.
Bara tre direktiv talar om dem, och ibland tangeras de bara som t.ex. i rådets direktiv 92 / 57 / EEG om minimikrav för säkerhet och hälsa på tillfälliga eller rörliga byggarbetsplatser.
Egenföretagare som utför sitt arbete där beaktas i den omfattning de på grund av nämnda aktivitet kan utgöra en potentiell riskkälla för de anställda arbetstagare som också finns på arbetsplatsen, dvs. risker orsakade av egenföretagare, men inte skydd.
Rådets direktiv 92 / 29 / EEG om minimikrav avseende säkerhet och hälsa för förbättrad medicinsk behandling ombord på fartyg är inte ett specifikt direktiv ur 89 / 391 / EEG och detsamma gäller 92 / 57 / EEG.
Och det senaste direktivet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001 / 45 / EG av den 27 juni 2001 om ändring av rådets direktiv 89 / 655 / EEG om minimikrav för säkerhet och hälsa vid arbetstagares användning av arbetsutrustning i arbetet, behandlar i ett av sina skäl egenföretagarna och påminner om att då dessa personligen använder arbetsutrustning kan de riskera de anställdas säkerhet och hälsa, som om egenföretagaren i sig anses vara en riskfaktor som dock inte är värd att skyddas för samma risker, som om man inte ansåg att egenföretagaren verkligen är en arbetare.
En stor majoritet av medlemsstaterna har inte något rättsligt skydd för egenföretagares hälsa.
Det ger upphov till stora skillnader och oenhetliga skyddsnivåer.
Åtgärder och beslut för att risken inte skall omvandlas i olycka har traditionellt varit kopplade till begreppet arbete för annans räkning, kanske på grund av att den oberoende egenföretagaren själv borde bekymra sig om sin egen säkerhet och sin egen hälsa.
Ett otillräckligt och orättfärdigt resonemang.
Det verkar således som att man kräver en insats på gemenskapsnivå i syfte att säkra ett minimiskydd för egenföretagare mot arbetsrelaterade risker.
Anledningen är att företagen förutom av den enskilda egenföretagaren, eller flera egenföretagare, i verkstaden upphandlar uppgifter av mikroföretag eller egenföretagare.
Utvecklingen av anställningsstrukturen ger nya säkerhetsproblem i arbetet: egenföretagarens säkerhet, de som arbetar för annans räkning eller egenföretagare som arbetar med denna person.
Alla arbetare är värda skydd.
Egenföretagaren är utsatt för samma risker som den anställda, men brister i utbildning och information kan dessutom ge upphov till olyckor eller skador för honom och för övriga som arbetar för annans räkning eller egenföretagare.
Ledamöter!
Vi står inför ett bredare problem, dvs. utvecklingen av organisationen av arbetet vid användning av arbetare som inhyrts från bemanningsföretag, uppdelningen av den produktiva processen och tilldelning till entreprenörer, underentreprenörer och egenföretagare och i allmänhet, formerna för decentralisering och upphandling av produktionen.
Enligt mitt sätt att se det, och jag tror att det är enligt allas sätt, kan skyddet av arbetstagarens hälsa i arbetet inte vara beroende av varje arbetstagare som utsätts för en risks rättsliga ställning, vare sig det är en egenföretagare, uppdragstagare eller lönearbetare.
Stadgan om de grundläggande rättigheterna gör ingen skillnad.
Alla arbetare har rätt att arbeta under villkor som respekterar deras hälsa, säkerhet och värdighet, säger stadgan.
Där ingen skillnad finns i lagen bör inte heller vi göra skillnader.
Förfarandet för tillämpning är en rekommendation som bör underlätta detta steg och process.
Syftet är tydligt, dvs. att det skall tillämpas och således att man för egenföretagarna nödvändigtvis skall tillämpa samma regler som tillämpas för lönearbetare.
Det är klart att det förebyggande arbetet i detta fall får en ny innebörd.
I många fall måste egenföretagaren, som är den som får den största nyttan av detta, investera i skyddsåtgärder.
I andra fall måste han skaffa information och utbildning.
Utan att gå in på frågor som t.ex. ansvaret vid vissa olycksfall tror jag att den ständiga och ihärdiga kampen mot olyckor fått en ny aktör på den kollektiva scenen: den som är märkt av en förebyggande kultur.
Huvudaktörerna är arbetarna själva och myndigheterna.
