# ID: svediakorp-gov429761
# author: Pérez Álvarez (PPE-DE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-10-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 657
# sentences: 27
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, fru kommissionär, ledamöter!
Jag vill börja med att gratulera kommissionen och också föredraganden, inte bara för arbetets kvalitet utan också för föredragandens inställning till de ändringsförslag som lagts fram.
Om dialogen mellan arbetsmarknadens parter skall vara ett effektivt instrument för att bekämpa det gissel som arbetsplatsolyckorna innebär har den politiska dialogen, i kontaktgrupperna, gett till resultat att ett redan inledningsvis utmärkt betänkande förbättrats.
Jag har någon gång hört att verkligheten är okuvlig och att man inte kan ha åsikter om siffror.
Men vi kan ha åsikter om de omständigheter under vilka händelser utspelar sig och om de omständigheter som detta speglar.
Och verkligheten i Europeiska unionen när det gäller hälsan på arbetsplatsen är, utan att måla fan på väggen, att det 1999 förekom 5 500 arbetsolyckor med dödlig utgång, 4,8 miljoner olyckor med mer än 3 dagars arbetsoförmögenhet, 500 miljoner arbetsdagar som gått till spillo på grund av olyckor eller hälsoproblem och utbetalningar av ersättningar.
Det som är ännu värre är att knappt 350 000 personer blev tvungna att byta arbete eller arbetsplats -omkring 300 000 med någon form av funktionsnedsättning - och 15 000 lyckades aldrig återkomma i arbetslivet.
Dessutom har vi en viss oroande uppgång i antalet olyckor i vissa medlemsstater i unionen, och inför utvidgningen en enorm oro över läget vid - den inte längre framtida utan omedelbara - anslutningen av kandidatländerna, med genomsnittliga index på arbetsplatsolyckor som ligger över gemenskapens genomsnitt.
Det är sant att de är förklarliga ur olika aspekter men också med tanke på den vikt verksamhetssektorer med högre risk har i dessa länder.
Fru kommissionär!
Vi står förmodligen inför den fattigaste släktingen i utvidgningen.
Stadgan om de grundläggande rättigheterna stadgar i avsnitt 1 i artikel 31 att alla arbetstagare har rätt att arbeta under omständigheter som respekterar hälsa, säkerhet och värdighet.
Lissabonmötet markerade, och Barcelona upprepade, som ett av sina mål att skapa fler och bättre arbeten.
Och bättre arbeten handlar inte bara om kampen mot knappheten utan också om säkrare anställningar och arbetsplatser.
Därför anser jag att strategins tredubbla aspekt är rätt: Den globala fokuseringen från professionella kvalifikationer till arbetsdagen, från den demografiska tendensen, från den allmänna ekonomiska utvecklingen till den aktiva befolkningen, fokuseringen eller tanken att en hälsosam och säker arbetsmiljö och -organisation är faktorer som bestämmer avkastningen i ekonomin i allmänhet och företagen i synnerhet, och framför allt, en kultur att förebygga risker.
Inför den inneboende risk arbete är per definition, behövs det ett konstant och ihärdigt arbete.
Man måste använda alla medel som den så kallade sociala gemenskapsrätten möjliggör, från ramdirektivet till de normer som fastställs i stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Skyddet kommer således att kräva ett gemensamt agerande i samhället.
Det har redan nämnts här: företagare, anställda, offentliga myndigheter, medborgare.
En verklig gemensam insats.
Men utan en större medvetenhet, utan utbildning av arbetarna och dem som ansvarar för hälsan, utan en horisontell politik för förebyggande, utan en kultur av förebyggande -som kommissionären uttryckte det - och utan tillräcklig information kommer besluten av normativ karaktär att betyda föga.
En förenkling är välkommen när den kommer och är möjlig, men den kommer att vara otillräcklig utan ett större medvetande.
För att klara risken vågar jag säga att insatsen inte är tillräcklig.
Det behövs envetenhet.
Det förebyggande arbetet måste vara ihärdigt, t.o.m. tråkigt.
Med nya normer då de behövs, med mer materiella och humana resurser, med specifika insatser i sektorer och företag där olycksfrekvensen ligger över genomsnittet, med uppföljning av olika planer och utbyte av god praxis samt med hejdandet av nya risker.
De europeiska medborgarnas säkerhet, hälsa och värdighet står på spel.
