# ID: svediakorp-gov429750
# author: Bourlanges (PPE-DE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-10-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 736
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Ansvarsfriheten är något mycket viktigt.
Det är en av Europaparlamentets viktigaste befogenheter och vi kunde konstatera det vid den största kris som uppstått mellan parlamentet och kommissionen, vilken uppstod i samband med en omröstning om ansvarsfriheten.
Jag tror att parlamentets målsättning i första hand har varit att se till att den kontroll som utövas via ansvarsfriheten är en politisk kontroll i ordets bästa bemärkelse, dvs. en kontroll som är ett uttryck för skattebetalarnas vilja att försäkra sig om att de offentliga medlen används på ett bra sätt, och som inte bara begränsas till en teknisk formalitet.
För det andra har vi ansett att det inte bara är kommissionen utan samtliga organisationer som förfogar över en självständig budget som i vidare bemärkelse borde få ha kontroll över ansvarsfriheten, via parlamentets beviljande av ansvarsfrihet.
För det tredje har vi ansett att, eftersom vi enligt fördraget har befogenhet att bevilja ansvarsfrihet, vi faktiskt också borde ha rätt att säga nej till den.
Därför har det under överinseende av budgetkontrollutskottet och dess ordförande, Theato - som jag här vill berömma -, successivt byggts upp en verklig befogenhet för parlamentet som, genom beslutet om ansvarsfrihet, alltså faktiskt uttrycker skattebetalarnas oro.
Denna utvidgning av ansvarsfriheten orsakar emellertid vissa problem.
Det första av dessa problem består av risken att ett förfarande pågår i evigheter utan att leda till något.
I det betänkande som lagts fram av Hans-Peter Martin föreskrivs, för samtliga bestämmelser, relativt korta tidsfrister, som är relativt rimliga.
I det hänseendet vill jag säga till kommissionen:? Fru kommissionär!
Ni kan inte både begära att man beviljar ansvarsfrihet inom kort tid och samtidigt säga att när det gäller er, tar det tid att fatta nödvändiga beslut som skall överensstämma med parlamentets arbete.
Man måste välja: antingen vill ni ha extra tid, och då ger vi er ansvarsfrihet senare, eller också vill ni beviljas ansvarsfrihet snabbt och då får ni också själva raska på?.
Det andra problemet vi har haft handlar om teknik för överensstämmelse mellan de tre omröstningarna, nämligen omröstningen om ansvarsfrihet, omröstningen om godkännande av räkenskaperna och omröstningen om resolutionen.
Detta representerar tre olika omröstningar för ett enda beslut, med risk för inkonsekvens mellan dem.
Det betänkande som lagts fram, och som vi bestämt stöder i PPE-DE-gruppen, reglerar problemet genom att kombinera förfarandet för ansvarsfrihet med förfarandet för godkännande av räkenskaperna och genom att erbjuda talmannen möjligheten att förhindra att en resolution går till omröstning som skulle motsäga bestämmelserna om omröstning om parlamentets beviljande av ansvarsfrihet.
Det tredje problemet som var det allvarligaste och som vi stött på vid flera tillfällen var problemet med majoriteten.
Så snart vi hade möjlighet att bevilja, uppskjuta eller säga nej till ansvarsfriheten, uppstod två risker: Den första var att ingen omröstning accepterades eftersom en majoritet av kommissionen och parlamentet inte uttalade sig till förmån för någon av dessa tre möjligheter.
Vi befann oss därför i en återvändsgränd.
Den andra risken gällde lika röstetal, antingen i utskottet eller i parlamentet, trots att vi enligt fördraget är skyldiga att fatta ett beslut.
I det betänkande som lagts fram löser man problemet på ett sätt som inte är fullständigt tillfredsställande, men det är ändå enligt min uppfattning det bästa sättet.
I betänkandet föreslås att förfarandet skall delas upp i två steg: i det första skulle vi välja mellan beviljande och uppskjutande, på förslag från budgetkontrollutskottet; i det andra, om ansvarsfrihet inte beviljades efter uppskjutandet, skulle vi välja mellan vägran och beviljande.
Och den valmöjlighet som skulle avvisas skulle då leda till att den motsatta valmöjligheten antas.
På så sätt skulle vi undvika risken med den återvändsgränd som vi hela tiden varit nära i budgetkontrollutskottet.
Det är ett mycket bra system och vi stöder mycket bestämt den kompromiss som de största grupperna uppnått.
Jag vill i det hänseendet särskilt tacka föredraganden för hans ord om att dra tillbaka sin begäran om separat omröstning.
En kompromiss är en helhet, vi kommer att hålla oss till den och vi tackar er för att ni också gör det.
Jag önskar er lycka till, herr föredragande.
