# ID: svediakorp-gov429630
# author: Garriga Polledo (PPE-DE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-10-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 600
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, fru kommissionär, icke närvarande företrädare för rådet, ledamöter!
I dag talar budgeten svenska och jag tycker att det är ett språk som andas samförstånd och överenskommelse mellan alla.
Jag vill tacka de två föredragandena, Göran Färm och Per Stenmarck, för det arbete de gjort med så öppna sinnen och för att de sökt nå gemensamma ståndpunkter.
Göran Färm är ännu en i den långa lista av föredraganden som stöter på det grundläggande dilemmat i utgiftskategori 4 för externa åtgärder, dvs. om rådet eller kommissionen bör ha sista ordet när det gäller att fastställa prioriteringarna i utrikespolitiken, eller om parlamentet bör ha något att säga till om i sammanhanget.
År efter år håller vi vid första behandlingen samma debatt.
Kommissionen lägger fram ett förslag som drar ned på de traditionella externa prioriteringarna i unionen.
Kommissionen drar ned på de anslag som antagits av detta parlament året innan och förklarar att programmen i fråga inte har genomförts på ett tillfredsställande sätt.
Därefter kommer rådets första behandling och, med hjälp av kommissionens förklaring, drar rådet ner ännu mer på de anslag som är ämnade för externa åtgärder.
Samtidigt gör rådet ett fromt moraliskt rättfärdigande att man måste spara i budgeten och talar om principen om en sund ekonomisk förvaltning.
Därefter kommer vi till den punkt vi befinner oss i nu, då parlamentet återför de försvunna anslagen, åter bekräftar de externa prioriteringarna och påminner de andra två institutionerna om att detta handlar om tre parter.
Jag tillhör den parlamentariska majoritet som ansåg att långtidsbudgeten som antogs i Berlin 1999 är korrekt och tillräcklig.
Jag både röstade och kampanjade för det.
Jag delar inte några kollegers uppfattning att man skall ändra nämnda långtidsbudget.
Men jag erkänner att vi för var dag som går kommer i en besvärligare situation.
Nya externa åtaganden uppkommer, som gladeligen antas antingen av rådet eller av Prodi, eller båda unisont - även om så nästan aldrig är fallet.
Åtagandena skall därefter inrymmas i en mycket stram ekonomisk ram, bestående av icke-obligatoriska kostnader, vilka man begär att ledamöterna skall respektera.
Men eftersom alla åtaganden inte får plats och allt inte kan finansieras när pengarna tryter måste man ta till ursäkten att vissa geografiska program inte till fullo genomförts.
Jag tycker att den ursäkten inte längre är gångbar.
Vi ledamöter röstar fram anslag, från medel som härrör från de europeiska medborgarna, för att de skall användas och för att finansiera program för extern hjälp med dem.
Fru kommissionär!
Ert arbete och övriga kommissionärers och rådets arbete är att se till att dessa program genomförs.
Det är ni som är gemenskapens verkställande organ.
Jag vet inte om det är Latinamerikas fel eller medelhavsländernas fel, för att visa på exempel, att programmen har en låg genomförandegrad.
Däremot vet jag att behoven finns.
Jag vet att lösningen inte är att år efter år minska de anslag som vi antar, att minska programmen, utan att - alla vet vi det - att lösningen är att finna nya sätt att förbättra genomförandet.
Vi hoppas att kommissionen nästa år -och det är en önskan vi varje år uttrycker i första behandlingen - istället för att minska pengarna för föregående år begär mer pengar för att uppfylla Europaparlamentets traditionella externa prioriteringar.
Jag tycker att det räcker med rådet för att göra neddragningar.
Rådet är en verklig specialist på sånt.
