# ID: svediakorp-gov429625
# author: Buitenweg (Verts/ALE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-10-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,498
# sentences: 73
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Jag har fortfarande inte riktigt vant mig psykologiskt vid att komma först efter GUE / NGL-gruppen, men jag är rädd för att jag inte har något annat val än att vänja mig.
Herr talman!
Det är inte ovanligt att vi parlamentariker först reagerar litet surt eftersom rådet inte är närvarande vid vårt sammanträde i plenum.
Under den förra budgetdebatten gjorde emellertid rådet sitt bästa för att sitta kvar fyra timmar i sträck så jag tycker inte att vi kan rikta några förebråelser mot rådet nu vad den saken beträffar.
Inte desto mindre vill jag lägga fram ett förslag till rådet.
I morse ägde för första gången en videokonferens-medling med rådet rum och då kunde vi live on screen uppnå en överenskommelse om solidaritetsfonden.
Debatten i plenum, som äger rum samtidigt som rådets eget sammanträde, kan han måhända följa på skärmen nästa gång, så att han på virtuell väg kan ge oss kommentarer då och då.
Den nederländska regeringen hade förresten kunnat sköta värdskapet.
Med tanke på att den nederländska regeringen demissionerande och parlamentet ännu inte har tagit någon ställning till utvidgningen har man beslutat att den nederländska utrikesministern förvisso kommer att vara närvarande i Luxemburg men att han för allt i världen kommer att hålla tyst.
För oss i parlamentet är det emellertid inte något unikt, så vad den saken beträffar hade den nederländska ministern också kunnat hålla tyst här i Strasbourg.
Men hur som helst, vi skall tala om 2003 års budget.
Först och främst vill jag tacka mina kolleger Färm och Stenmarck för det arbete de uträttat och varigenom första behandlingen av budgeten nu har lagts fram.
Jag tycker att de har uppfyllt sina roller som föredraganden på ett oerhört bra sätt, och att de är och har varit mycket tillgängliga för alla grupper.
Dem kan man alltså verkligen inte beskylla för något, men trots det vill jag inte sticka under stol med att jag inte kan uppbringa någon större entusiasm för den här budgetbehandlingen och inte heller för 2003 års budget såsom den har lagts fram.
När jag förklarar för människor varför jag har valt att sitta i budgetutskottet så använder jag alltid argumentet att Europeiska unionens budget berör alla områden.
Det handlar alltså om strukturfonder, om jordbruk, om miljöpolitik, forskning, åtgärder mot social utslagning, återuppbyggnad av krigshärjade områden och då pratar vi inte om peanuts utan om ett belopp på runt 100 miljarder euro.
Det jag säger stämmer naturligtvis men det är bara en del av historien.
Den politiska kampen som vi för här i dag handlar emellertid inte om att förskjuta miljarder eller om de stora huvudlinjerna utan om miljoner och om att förskjuta accenter.
Det beror både på de rigida ekonomiska framtidsutsikterna och all möjlig lagstiftning som redan har fastställts och som gör att vi är bundna till händer och fötter.
Ta till exempel jordbrukspolitiken.
När min grupp föreslår att ta upp exportbidragen till diskussion eftersom många bönder i utvecklingsländerna begränsas allvarligt i sina ekonomiska möjligheter så används argumentet om pålitlighet i förvaltningen.
Exportbidrag är en del av den befintliga politiken och det kan vi som parlament inte ändra på hur som helst i en budgetbehandling.
Och i och för sig är det naturligtvis korrekt.
Men det är också viktigt att vi ger en politisk signal, vi är ju faktiskt också ett politiskt forum.
Nu framhålls inga sakargument mot vårt förslag att slopa exportbidragen, istället godkänns helt enkelt dessa tre miljarder och likaså enorma belopp för att producera europeisk tobak, som vi därefter anser vara enormt skadlig för folkhälsan.
Min grupp är också mycket kritisk till de belopp som avsätts för transeuropeiska nät.
Efter åtta år ligger de flesta projekten fortfarande i sin linda.
Men ingen vågar gå ut och säga att EU-bidrag till en del kanske är bortkastade pengar.
Vi går envist vidare och inte alltid med de bästa projekten.
Medlemsstaterna själva prioriterar nationella projekt, samtidigt som värdeökningen i samband med europeisk finansiering består i att det måste vara just gränsöverskridande projekt.
Nu måste kommissionen komma med en mängd nödåtgärder för att ändå stödja verkligt gränsöverskridande projekt, men det är naturligtvis en något besynnerlig konstruktion.
Även vad beträffar strukturfonderna är medlemsstaternas prioriteringar dubbla och ofta motstridiga, vilket delvis förklarar den enorma förseningen vid genomförandet.
Å ena sidan inriktar de sig på att hösta in så mycket pengar som möjligt i Bryssel, men samtidigt har de svårigheter att sörja för den nationella samfinansieringen eftersom de där projekten inte har någon nationell prioritet.
Min slutsats är då att medlemsstaterna känner sig mindre ansvariga för europeiska pengar eller för en omsorgsfull och riktig användning av dem än för de nationella krediterna.
Det är väl ändå märkligt med tanke på att alla pengar ju kommer från samma skattebetalare.
En annan tveksam utgiftspost är av ett helt annat slag.
Jag hoppas att parlamentet kommer att ge mig sitt stöd i fråga om detta.
Det rör sig om pengarna till KEDO.
Vi talade en stund om det i går kväll.
De europeiska skattebetalarna bidrar till en installation för kärnkraft i Nordkorea.
Min grupp är hur som helst emot det rent principiellt eftersom vi hellre stöder förnybar energi.
Nåväl, nu är det på det viset och jag vet att en majoritet i parlamentet är för det.
Men nu visar det sig att Nordkorea antagligen också håller på att utveckla kärnvapen.
Det förefaller mig uppenbart att vi måste undersöka den saken noggrant och det förefaller mig också vara en god idé att de här pengarna placeras i reserven och friges först när vi har en klar bild av programmen för installationen.
Jag skulle också vilja fråga kommissionären vad hon anser om detta och om hon kanske själv hade tänk placera de här pengarna i reserven i andra behandlingen.
Så långt exempel på pengar som spenderas även om jag ifrågasätter det kloka i detta.
Sedan finns det också en kategori krediter som jag anser måste användas eller i fråga om vilka man till och med bör spendera mer.
Ett exempel är utvidgningen.
Det finns ett nederländskt talesätt som lyder? billigt är dyrköpt?, och jag överlåter det åt tolkarna att översätta det på lämpligt vis.
Jag är inte för att slösa bort pengar utan för att infria våra löften och gripa historiska chanser.
Situationen är nu en gång för alla annorlunda än vi förutsåg 1999 då de ekonomiska prognoserna fastställdes i Berlin.
Inte sex utan antagligen tio länder kommer att bli medlemmar av unionen.
Och inte 2002, utan 2004.
Och då måste den ekonomiska bilden också förändras.
Men på grund av sina räkenskapskunniga visioner vill nettobetalarna inte veta av det.
Min grupp kommer i vilket fall som helst att stödja ändringsförslagen som gör att det kan anpassas.
Jag är nämligen övertygad om att det i slutändan kommer att stå oss dyrt.
Även situationen i kategori fyra är förändrad.
Återuppbyggnaden av Balkan, Afghanistan, det har sagts tidigare: det är inte möjligt att infria alla löften i kategori fyra utan att göra nedskärningar i fråga om andra prioriteringar.
Således anpassades till exempel flerårsprogrammet för de andra västliga länderna på Balkan på grund av det Serbien som Milosevic lämnade efter sig.
Vad skall vi nu ta oss till om det blir fred i Mellanöstern?
Vilka program skall vi offra då?
Jag har redan nämnt de områden på vilka jag vill göra nedskärningar på ett par miljarder, men här skulle jag vilja skjuta till ett par miljoner.
Ännu ett område där jag skulle vilja skjuta till ett par miljoner: kategori fem, administrativa utgifter.
Det är ingen hemlighet att jag inte var nöjd med det avtal som slöts under förlikningen i juli.
Enligt det här avtalet tillgodoser parlamentet och rådet varandras behov och i enlighet med avtalet skall kommissionen betjänas via en frontloading-operation.
Det har utfallit väl.
De 500 extra posterna för utvidgningen kommer antagligen att inrättas.
Men jag anser att den politiska signalen är felaktig.
Kommissionen är ingen slutpost, utan den är nödvändig för att utvidgningen skall förlöpa väl.
Det ironiska är att de människor som är mest kritiska till utvidgningen och kandidatländernas förmåga att också genomföra gemenskapens regelverk ofta är samma människor som inte vill göra det möjligt för kommissionen att med tillräckligt mycket personal ombesörja implementeringen och kontrollen av genomförandet av gemenskapens regelverk.
Denna frontloading-metod förtjänar enligt mig inga skönhetspris och inte heller priset för öppenhet, det har även Walter sagt.
Trots det vill jag gratulera föredragandena till resultatet eftersom det till slut är resultatet som räknas.
