# ID: svediakorp-gov429568
# author: De Keyser (PSE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-10-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 453
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Betänkandena från Grossetête och Müller som i dag ligger på bordet har ett underförstått men grundläggande påstående gemensamt: läkemedel är inte en produkt som andra, det gäller hälsan och hälsan är inte förhandlingsbar.
Jag vet inte om det är en gudomlig rättighet, såsom sagts, men det är i vilket fall som helst en oförytterlig rättighet.
Föredragandena har nästan lyckats med det omöjliga.
Nämligen till att börja med att förena patientens intressen när det gäller oberoende information, säkerhet och snabbt åtkomliga generiska läkemedel, även om jag tycker att man kunde ha gått mycket längre.
Kompromisserna i frågan är fortfarande otillräckliga.
Vidare att bidra till att kontrollera budgeten för de ömsesidiga försäkringsbolagen och sjukförsäkringarna, för även om hälsan inte är förhandlingsbar har den ett pris som exploderar, med tanke på både de medicinska framstegen, den farmaceutiska arsenalen och den åldrande befolkningen.
Och avslutningsvis, vilket inte är försumbart, har man lyckats att bevara läkemedelsföretagens intressen vars oro beaktats, när det gäller uppgifternas exklusivitet och de ekonomiska satsningar som görs på forskning.
Jag tror inte att deras konkurrenskraft kommer att lida av det, eftersom jag vet att vi genom den också försvarar den sysselsättning dessa företag representerar.
De kompromisser som uppnåtts i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor återspeglar egentligen vad som är typiskt för den europeiska sociala modellen, där man försöker förena de sociala frågorna med konkurrenskraften.
Jag gläds särskilt åt att all reklam för receptbelagda läkemedel avvisats, vilket återigen sanktionerar dess unika karaktär och föregriper den oöverlagda explosionen när det gäller användningen.
Två tvistefrågor återstår, men de förtjänar uppmärksamhet eftersom de är av vetenskaplig art.
Den första gäller förnyandet vart femte år av tillståndet för försäljning av läkemedel, vilket fortfarande inte lösts.
Ändå visar alltför många tidigare exempel att biverkningarna av ett läkemedel kan uppstå långt efter att fem år gått, tänk på neurosedynet, och dessutom går den medicinska utvecklingen så snabbt att behandlingen för en och samma sjukdom ändras mycket fort.
Frågan kan inte i sin helhet omfattas av tillsyn som ändå är mycket viktig.
Den andra punkten är idén med ett terapeutiskt mervärde för ett nytt läkemedel.
Denna enkla idé, som skiljer sig mycket från kostnads-nyttotänkandet borde ändå begripas av läkemedelsindustrins forskare.
För vad tjänar innovation till om den inte kan visa på fördelarna på det terapeutiska planet?
Om vi accepterar att läkemedelsindustrin bakar in sin forskningsinvestering i kostnaden för produkten, har man rätt att förvänta sig att den gör det genom att anpassa sig till de vanligaste vetenskapliga kriterierna.
