# ID: svediakorp-gov429563
# author: Corbey (PSE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-10-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 473
# sentences: 34
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, kolleger!
Det går bra för läkemedelsindustrin.
Vinsterna har under en lång period varit höga.
Med budgetplanen för hälsovården går det tyvärr inte lika bra.
I de flesta medlemsstaterna stiger utgifterna för läkemedel.
Med utvecklingen av mediciner går det inte heller bra.
Vi ser få verkliga innovationer i Europa, och, än värre, utvecklingen av mediciner för att bekämpa den globala hälsokrisen har kommit på efterkälken.
Det är en mycket otillfredsställande situation.
Men om vi nu skall reformera läkemedelslagstiftningen har vi möjlighet att ta ett steg i rätt riktning.
För det första genom att utarbeta en bra prispolitik.
Priset på läkemedel fastställs per land.
Priserna på mediciner skiljer sig nu kraftigt i de europeiska medlemsstaterna.
I fråga om nya mediciner borde kommissionen fastställa riktlinjer på grundval av utvecklingskostnaderna.
Många länder vill dra ner på utgifterna för folkhälsovård genom att höja patienternas eget bidrag för läkemedel.
Det är oacceptabelt.
Besparingarna måste sökas just i gemensamma och bättre förhandlingar med industrin istället för att höja de egna bidragen.
För det andra måste lagstiftningen stimulera och inte förhindra innovationer.
Industrin vill göra det med ett längre dataskydd, men det är ingen garanti för innovation.
Tvärtom, i Förenta staterna är skyddstiden kortare men innovationerna fler.
Vi måste stimulera innovation genom att betona det terapeutiska mervärdet och framför allt genom att visa offentligt ledarskap genom att själva komma med forskningsfrågor.
I prisförhandlingar kan avtal slutas om forskningsagendan.
Bra priser i utbyte mot investeringar i globalt efterfrågade läkemedel, det är ett steg framåt.
För det tredje måste vi vidta åtgärder som gör det möjligt att producera läkemedelskopior för nödvändiga läkemedel som fortfarande är patenterade men för dyra i utvecklingsländer.
Det får endast gälla för länder som själva ännu inte har produktionskapaciteten.
I Doha fastslogs viktiga grundförutsättningar för att göra läkemedel mer betalbara i utvecklingsländer.
Vi måste nu göra en liten men viktig överbryggning.
Slutligen måste vi behålla det otvetydiga förbudet mot läkemedelsreklam.
Att tillåta direkt information eller reklam som riktar sig till patienter är ett steg i fel riktning.
Redan nu lägger läkemedelsindustrin ner stora belopp på marknadsföring.
Ännu mer marknadsföring gör medicinerna onödigt mycket dyrare.
Minst lika viktigt är argumentet att vi måste förekomma att industrin lurar i friska människor att de är sjuka.
Det finns andra sätt att se till att patienter har tillgång till bra information.
Slutligen vill jag rikta ett tack till Grossetête och framför allt Müller för allt komplicerat arbete hon har uträttat.
Alla hennes ansträngningar för att anpassa mediciner bättre för kvinnor och barn stöder jag helhjärtat, liksom att hon förespråkar en europeisk strategi, vilket jag vill tacka henne för.
