# ID: svediakorp-gov429550
# author: Ferreira (PSE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-10-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 537
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger!
Att se över gemenskapslagstiftningen om läkemedel med målsättningen att uppnå en bättre vårdnivå är bra, och vi gläds åt detta nya harmoniseringsförfarande till förmån för humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel.
Hälsovårdspolitiken i Europa kan emellertid inte begränsas till de texter vi skall rösta om utan skulle ha behövt diskuteras i ett större perspektiv.
Läkemedlen behöver placeras i ett folkhälsoperspektiv till förmån för medborgarna, för även om läkemedlen finns måste de vara tillgängliga för alla, och vi kan bara beklaga att det inte förts någon diskussion om social trygghet.
För att den offentliga folkhälsopolitiken skall gå före industripolitiken måste läkemedelsmyndigheten vara knuten till Generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydd, och inte till Generaldirektoratet för näringsliv.
Det finns andra punkter i kommissionens förslag som vi inte är nöjda med.
Den första jag vill ta upp är den om information till patienten.
Vi lever i ett samhälle med hyperkommunikation och Internet gör det möjligt, för dem som vill och kan, att få tillgång till en mängd information.
Även om kvaliteten på denna information inte alltid är tillfredsställande är inte den lösning kommissionen föreslår för att lösa problemet den rätta.
Att ge läkemedelsindustrin möjlighet att lämna information om sina produkter innebär inte att man undanröjer felaktig information, utan att man tillåter reklam om receptbelagda läkemedel.
Detta system, som är tillåtet i Förenta staterna och Nya Zeeland, har visat på sina begränsningar.
Under det senaste decenniet har de belopp som Förenta staterna avsatt till direktreklam ökat från 55 miljoner US-dollar till 2,5 miljoner US-dollar år 2000.
Av hela ökningen knuten till läkemedel gällde 47 procent 50 olika läkemedel som var föremål för reklam.
Det råder alltså inga tvivel om att det handlar om en kommersiell strategi och inte om en strävan efter att informera.
Det är inte vad vi vill ha för EU-medborgarna.
Vad vi behöver är oberoende information från oberoende källor, som inte påverkar förhållandet mellan patienten och läkaren och inte leder till att läkemedel överkonsumeras.
Förslaget om öppenhet när det gäller de uppgifter som lämnas av myndigheten går i den riktningen.
Man skulle sannolikt ha kunnat gå ännu litet längre.
De som är sjuka och söker information vill också ha säkerhet och man kan misstänka att avskaffandet av förnyandet vart femte år går i den riktningen.
Låt oss vänta på att de nya förslagen gällande tillsyn visat vad de går för och låt oss försäkra oss om möjligheten att ett nytt läkemedel verkligen bedöms vetenskapligt fem år efter att det börjat säljas.
Denna bedömning skulle även kunna vara ett tillfälle för att stämma av läkemedlets terapeutiska värde.
Avslutningsvis vill jag säga att även om patienterna behöver effektiva läkemedel befinner sig vissa tyvärr i en akut situation och vill ha tillgång till nya behandlingar som är deras sista chans till behandling, även om de ännu inte fått alla garantier när det gäller säkerheten.
Vi måste lyssna till dem och besvara deras vädjan.
Betänkandet innehåller stora och viktiga frågor.
De kommer att påverka läkemedelspolitiken, naturligtvis, men också hälsovårdspolitiken.
