# ID: svediakorp-gov429528
# author: Fraisse (GUE/NGL) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-10-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 836
# sentences: 37
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman, kära kolleger!
Vad en ny ledamot som jag konstaterar när hon kommer till Europaparlamentet, till utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott, är att det inte finns någon enhetlig syn på kulturen i Europa.
Och jag föredrar att använda uttrycket? kultursyn? snarare än? kulturpolitik?.
Om man säger kulturpolitik tänker man på debatter och hetsiga diskussioner, som vi kan tänkas ha.
Men när man säger att det saknas en enhetlig syn, då betyder det helt enkelt att exempelvis biograffilmen behandlas utifrån industrins synvinkel, att musik kan finansieras via EU: s budget, men att det hela stannar där, och att man inte förstår hur det eller de språk som är oupplösligt förenade med teaterkonsten skall kunna tas i beaktande.
Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger!
Det var skälet till att jag ville skriva detta betänkande.
Detta initiativbetänkande var för mig ett sätt att överbrygga detta glapp mellan industri och musik som är så uttalat, inom det vidsträckta område som utgörs av kulturens Europa.
När man intresserar sig för språk, teater och scenkonst upptäcker man också att detta i grunden handlar om vårt kulturarv.
Denna teater, denna levande scenkonst, det är Europas kulturarv, som är lika mycket ett litterärt som ett politiskt kulturarv, eftersom det inte finns någon teater som inte har formats av såväl demokratins framväxt som av livet på agoran och i staden.
Detta är också skälet till att jag tycker att frågan om teater och levande scenkonst får sin fulla betydelse i EU-området.
Vad som först slog mig när jag började träffa människor som arbetade med scenkonst var deras krav på frihet.
För dem var det inte fråga om att förlora sin frihet, acceptera att låta sig styras, att ägna sig åt en offentlig konst som inte alls svarade mot vad de sökte.
Detta var det första de uttryckte.
Den andra fråga de tog upp var alla deras svårigheter, deras oräkneliga svårigheter.
Det gällde bland annat dubbel beskattning, bristande samordning av social- och skattelagstiftning, men även de oräkneliga svårigheter de upplever när det gäller rörlighet.
För de rör sig, dessa artister.
De lever redan i detta Europa, de frågar sig inte om de skall stanna hemma eller om de blir rotlösa personer, de rör sig och de behöver vår hjälp för att kunna röra sig.
Detta är en sorts verklighet som existerar och som vi måste anpassa oss till.
Självklart tror jag inte att man kan tillämpa marknads- och konkurrensreglerna på kulturområdet, och det är något som vi lär oss varje dag.
Vi har för övrigt sett hur offentliga stöd inom biograffilmens område hädanefter vunnit erkännande, och rentav lyfts fram och bildat modell i andra länder än de där de redan fanns.
Även för denna audiovisuella industri vet man alltså hur viktig statens stödjande funktion är.
För levande scenkonst och teater i synnerhet, de kan räknas som ett, tror jag att det behövs statligt stöd och detta stöd börjar med att medlemsstaterna måste ta ansvar för att underlätta rörligheten för människor och produktioner inom EU, samt för att främja utbildning.
Detta är på sätt och vis själva kontentan av mitt betänkande.
Medlemsstaterna måste ta ansvar för sin del av samarbetet.
Och till sist vore det bra om vi slutade tänka i termer av uppdelning.
I den ständigt pågående kulturdebatten hör man alltid att något antingen skall sortera under gemenskapen, eller också under subsidiariteten, och då får man inte röra det.
Jag tror att denna uppdelning inte tjänar något till, att den inte på något sätt hjälper oss.
Och att man tvärtom, om man går tillbaka till artikel 151 och dess krav på kulturellt samarbete, har exakt rätt utgångspunkt för att reflektera kring kulturens och scenkonstens Europa.
Som jag nämnde finns det hinder, i form av dubbel beskattning, avsaknaden av juridiska normer och en gemensam teknisk vokabulär.
Men det finns också botemedel, textmaskiner, vitboken som kan hjälpa oss att harmonisera lagstiftningarna - och jag hoppas att kommissionen är så snäll och lyssnar på oss - databaser, en sammanställning av hela det tekniska ordförrådet.
Kanske måste man även inhämta experternas och artisternas synpunkter, så att de är införstådda när det gäller beslutsfattandet.
Kära kolleger!
Avslutningsvis tror jag att vi måste fundera på hur kulturen skall kunna värnas, och behandlas på ett riktigt sätt i konventet och den kommande konstitutionen.
Vi måste också tänka på Europeiska rådets resolution, där man föreslog en samarbetsplan inom kulturens område redan i juni.
Jag hoppas att vi tillsammans med Europeiska kommissionen och parlamentet också skall kunna följa Europeiska rådets resolutioner.
