# ID: svediakorp-gov429462
# author: Markov (GUE/NGL) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-10-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 311
# sentences: 12
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr Prodi!
En politik för att begränsa ny statlig skuldsättning kan man inte sätta sig emot, om detta i praktiken genomförs så att åtgärder för att begränsa inflationen i själva verket genomförs samtidigt som tillväxten ökar.
Här ligger också kruxet i dagens situation.
Den bästa möjligheten att producera tillväxt är att stärka efterfrågan: efterfrågan genom offentliga investeringar, genom investeringar av företag och genom privat konsumtion.
Om det trots den europeiska inre marknaden fortfarande är en nationalstatlig utgångspunkt att inom Europeiska unionen tillkämpa sig lokala fördelar - och detta är möjligt, eftersom det inte finns tillräckligt med överenskommelser om finans-, skatte- och socialpolitik - så saknas helt enkelt grundförutsättningarna för en hållbar europeisk tillväxt.
En ökning av efterfrågan på den inre marknaden kan inte nås genom lönesänkningar, eftersom detta minskar köpkraften, kan inte nås genom högre skattetryck på medelklassen som skapar de flesta arbetstillfällena och utbildningsplatserna, och kan heller inte nås genom att storföretag blir så avlastade att de över huvud taget inte längre betalar någon skatt.
En sänkning av investeringskvoten vid konjunkturnedgång fastän någon betydande inflation inte föreligger verkar procykliskt och saknar allt näringspolitiskt förnuft.
Medlemsstaternas budgetar skiljer sig i mycket hög grad.
Skuggbudgetar är vanliga.
Det finns alltså i Europeiska unionen inte ens en jämförbar bas när det gäller skötsel och beräkning av budgetarna.
Om man därför för en diskussion om en ändring av stabilitetspakten, så får detta inte ske på grund av att det ekonomiska läget för närvarande är komplicerat - detta vore politisk opportunism - utan den måste föras på grund av att konstruktionen principiellt inte fungerar.
En reformering av stabilitetspakten måste åtföljas av en förstärkt samordning av den europeiska näringslivs-, social-, sysselsättnings, skatte- och miljöpolitiken för att faktiskt stimulera investeringar.
