# ID: svediakorp-gov429325
# author: Turchi (UEN). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-10-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 582
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, ärade kolleger, kommissionär Barnier!
För snart två år sedan, i december 2000, i kammaren i Strasbourg, försvarade jag hett min och ett fåtal av mina kollegers åsikt att man borde återställa en budgetrubrik för katastrofbistånd till befolkningen i Europeiska unionen som drabbats av naturkatastrofer, en budgetrubrik som funnits till 1997 och som sedan togs bort ur gemenskapsbudgeten i namn av en, enligt min mening, felaktig tolkning av subsidiaritetspolitiken.
För två år sedan kämpade jag envetet med de kolleger som gömde sig bakom bristen på en rättslig grund och som vägrade ge mig sitt stöd, trots att jag påpekade för dem att naturkatastrofer, när det verkligen handlar om sådana, skulle påverka politiken på områdena miljö, jordbruk, infrastruktur, ekonomi och sociala frågor i unionen i dess helhet, och detta är verkligen inte en fullständig förteckning.
För två år sedan försökte jag med andra ord få denna kammare att förstå hur viktigt det var för de europeiska medborgarna att få hjälp av unionen, även på det rent psykologiska planet, om det så bara var en symbolisk hjälp, i ett extremt känsligt läge som det innebär att ha förlorat allt och vara tvungen att på nytt bygga upp ett helt liv.
Jag har ett direkt exempel i den jordbävning som drabbade Italien för ett par år sedan.
För två år sedan var mina argument tydligen inte tillräckligt starka och min politiska handling inte tillräckligt kraftfull.
Under sommaren 2002 ändrades i stället allt.
De enorma katastrofer som drabbat vissa länder, medlemsstater och kandidatländer, har plötsligt ändrat vår syn på subsidiaritetsbegreppet, en klok politisk handling - jag vänder mig just till er, kommissionär Barnier och tackar er - har gjort så att det omöjliga har blivit en realitet och att man inte bara skapar en rättslig grund på ett par månader utan att man faktiskt undertecknar ett nytt interinstitutionellt avtal för att göra det möjligt att omedelbart betala ut dessa medel.
Jag kan naturligtvis inte vara annat än nöjd.
När jag på nytt läste igenom de skrivelser och de inlägg jag gjorde i samband med budgetförfarandet 2001, så frågade jag mig om jag inte hade en Cassandras gåvor, dessvärre, med tanke på hur snart mina farhågor besannades.
Jag är verkligen nöjd, för äntligen har unionen beslutat att ta ansvar för det som jag anser vara dess plikt; jag är nöjd för att vi har visat att vi kan agera snabbt, punktligt och med precision; jag är nöjd, det måste jag tillstå, för äntligen har man skapat ett vackert prejudikat som i framtiden kommer att göra det omöjligt att gömma sig bakom frånvaron av en rättslig grund eller liknande motiv när vi vill få något gjort.
Men jag är också arg eftersom allt detta, än en gång, har gått genom rådet och inte har fötts genom våra handlingar.
Och i stället både kan och bör parlamentet göra sin röst hörd; parlamentet, om man så vill, är förmöget att agera på jämbördig fot med rådet eller har åtminstone - jag är inte galen, även jag känner till fördragen - rätt att försöka.
Detta måste vi med andra ord veta hur man gör, hela tiden.
Samtidigt går min tacksamhet för allt detta till kommissionen och rådet.
