# ID: svediakorp-gov429318
# author: Barnier (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-10-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 959
# sentences: 35
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Fru talman!
När vi nu inleder denna debatt skulle jag först och främst vilja rikta ett stort tack till kammaren, särskilt till föredraganden, Berend, och Walter samt ordförandena Caveri och Wynn, för ett mycket gott samarbete mellan våra båda institutioner och för att ni så snabbt kunde behandla detta förslag till förordning.
Vi måste nu gå vidare så snabbt som möjligt, också när det gäller budgetmaskineriet, så att de första stöden kan betalas ut före vintern.
Jag skulle önska att de första stöden kunde gå ut i november.
Med hänsyn till hur diskussionerna i rådet framskrider nu i eftermiddag tror jag man kan säga att en överenskommelse om detta förslag till förordning ligger inom räckhåll, och jag kan med glädje tala om att detta är möjligt tack vare ett brett samförstånd mellan parlamentet och kommissionen, vilket bland annat Berend ligger bakom.
I denna sista fas av diskussionerna har vi tre punkter kvar att behandla.
Den första handlar om att fastställa vilka katastrofer som skall ge rätt till ersättning.
Kammaren har varit angelägen om att inte låsa systemet med en alltför hårt hållen definition.
Rådet har å sin sida önskat att man prioriterar naturkatastrofer.
Kommissionen har grundligt studerat de senaste katastroferna i Europa, vilket jag berättade häromdagen inför utskottet för regionalpolitik, transport och turism.
80 procent av de senaste årens katastrofer har varit naturkatastrofer: stormar, jordbävningar eller översvämningar.
Jag tror därför inte att det vore helt ologiskt att godta den prioritering som rådet efterfrågar, om kommissionen skulle få behålla möjligheten att ingripa vid andra omständigheter - miljökatastrofer och tekniskt betingade katastrofer - i vissa mycket begränsade fall.
Den andra punkten handlar om tröskelvärdet, eller tröskelvärdena, för när fonden skall kunna tas i anspråk.
I likhet med kommissionen har kammaren varit särskilt mån om att vi skall ha två kriterier, att vi skall kunna välja mellan två olika kriterier och inte en enda, så att vi kan göra en rättvis bedömning av en katastrofs följder för ekonomin i en stat, oavsett om denna stat är stor - till exempel ett stort land som Tyskland - eller en mindre stat.
Vi vet mycket väl att unionens mindre stater, tyvärr, ofta drabbas av verkligt allvarliga naturkatastrofer.
Även om rådet vill att vi grundligen omvärderar det kriterium som uttrycks i ett absolut tal - vi hade föreslagit 1 miljard euro i skador, rådet stannar vid 3 miljarder - har principen om två alternativa kriterier inte ifrågasatts.
Den tredje punkten slutligen: att behålla ett kvalitativt kriterium som gör att man i undantagsfall kan ingripa i en enda katastrofdrabbad region.
Detta prioriteras högt av kommissionen och vi har under hela diskussionens gång velat ha denna bedömningsmarginal.
Ju högre de kvantitativa tröskelvärdena är - jag talade just om att de hade höjts i rådets förslag - desto mer nödvändigt är det att ha en bedömningsmarginal.
För det värsta vore naturligtvis, mina damer och herrar ledamöter, om denna fond blev så begränsad och stelbent på grund av alltför hårda kvalitativa kriterier och alltför höga kvantitativa kriterier att den i slutändan aldrig skulle användas.
Jag har påpekat, och jag gör det igen inför kammaren, att vi har kommit fram till att vi under 14 års tid gudskelov endast har haft sju stora naturkatastrofer som har orsakat skador för över 1 miljard euro.
Det var för övrigt därför jag i kommissionens första förslag hade föreslagit en kvantitativ tröskel på 1 miljard euro.
Det värsta vore således om vi blev så pass stelbenta och begränsade av alla slags kriterier att denna fond aldrig skulle utnyttjas på allvar när den väl hade inrättats, samtidigt som befolkningarna drabbades av katastrofer.
Rådet har en mycket försiktig strategi när det gäller det kvalitativa kriteriet.
Jag vill säga att varken kommissionen eller parlamentet, antar jag, vill att förordningen skall komma att manipuleras genom ett systematiskt utnyttjande av det kvalitativa kriteriet.
Kommissionen vill vara och kommer att vara ytterst strikt när det gäller att använda denna särskilda lösning.
Det vi vill, och det kan jag säga rakt upp och ner, är att se till att en katastrof som är exceptionellt allvarlig för en enskild region skall kunna ge rätt till stöd från denna fond.
Det finns regioner i Europa som är mer utsatta än andra: öar, isolerade eller avlägsna områden och områden som vi måste skydda.
Detta är för övrigt är ett krav i enlighet med en särskild artikel i fördraget, Sudre som är här känner väl till den: artikel 299 om de yttersta randområdena.
Jag anser således att vi måste ha ett sätt - just det sätt som kommissionen har föreslagit - att ge dem ett prioriterat stöd, även om de skulle hamna under de kvantitativa kriterierna.
Fru talman!
Sammanfattningsvis önskar jag få ert stöd och därmed föredragandenas stöd, så att vi nu snabbt kan nå en överenskommelse om detta förslag till förordning och om en ändring av det interinstitutionella avtalet.
Bakom problematiken, förordningarna, tröskelvärdena och normerna finns det människor som väntar efter att ha skadats och sårats - vi får inte glömma bort det, jag har träffat dem och blivit berörd - och vi vet att det inte bara finns de som har skadats utan också många döda.
De väntar sig i dag att EU, vid sidan om nationella och regionala myndigheter, hjälper dem att kunna återgå till sin normala vardag så snart som möjligt.
