# ID: svediakorp-gov429299
# author: Boudjenah (GUE/NGL). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-10-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 458
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
Jag säger ja till starka förbindelser mellan EU och Algeriet.
Algerierna var nästan ensamma om att uppleva den traditionalistiska terrorismens barbari före den 11 september 2001.
Europeiska unionen måste närma sig länderna i södra Medelhavsområdet genom att frigöra sig från begreppet dominans.
Detta skulle vara ett sätt att parera den amerikanska stormaktens unilateralism, en makt som för övrigt blir alltmer intresserad av Algeriet och dess underjordiska rikedomar.
Associeringsavtalet är således ett uttryck för en vilja att upprätta privilegierade band mellan unionen och Algeriet, men det väcker också frågetecken.
Det har till exempel saknats föregående samordning, vilket kritiseras av föreningar och oberoende fackföreningar i Algeriet.
I vår resolution insisterar vi med rätta i första hand på de mänskliga rättigheterna, och vi måste se till att resolutionen behåller den karaktären.
Jag vill för egen del bland annat uttrycka min oro för situationen i Kabylien, när morgondagens lokalval redan nu omges av krav på bojkott, strejk och repressiva åtgärder från polisens sida.
Hur kan man förklara att den algeriska regeringen inte har formulerat något trovärdigt förslag om hur krisen skall lösas?
Varför inleds inte rättegångarna mot dem som ansvarade för de repressiva åtgärderna under den? svarta våren 2001??
När skall förföljelserna av medborgarrörelsens delegater upphöra?
Och framför allt, är detta inte tecken på ett djupgående missnöje i hela det algeriska samhället, framför allt bland ungdomar?
Förtvivlan och spänningarna förstärks av de alltfler rättegångarna mot journalister och den ständiga vägran att avskaffa de nuvarande familjerättsliga lagarna - problem som våra kolleger till min stora förvåning inte vill nämna i resolutionen.
Algeriets framtid ligger med säkerhet mer i den demokratiska potential som faktiskt finns än i den nya inspirationen för de traditionalistiska idéerna.
I mina ögon är det också viktigt att ta hänsyn till akuta sociala behov.
Det finns enorma behov av arbetstillfällen, bostäder och offentliga infrastrukturer för vård, utbildning och vatten, samtidigt som orättvisorna och valutareserverna aldrig har varit så stora som nu.
Denna verklighet uppmanar inte till frihandel, som verkar för liberalisering och avreglering, utan tvärtom till ett verkligt samarbete, till exempel inom den offentliga tjänstesektorn.
EU har således ett ansvar.
Många aktörer är allvarligt oroade för den algeriska ekonomin med tanke på att en frihandelszon kommer att inrättas - kommer man att lyssna till dem?
Hur kommer man att bedöma de ekonomiska, sociala och miljömässiga följderna?
Avslutningsvis vill jag uppmana till vaksamhet när det gäller personers rätt att röra sig fritt och lika ekonomiska, sociala och politiska rättigheter för de algeriska medborgare som befinner sig på europeisk mark.
