# ID: svediakorp-gov429273
# author: Bushill-Matthews (PPE-DE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-10-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 950
# sentences: 43
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Herr talman!
Jag skulle vilja inleda med att säga att jag verkligen välkomnar kommissionärens yttranden, och även det danska ordförandeskapets.
Idén att placera sysselsättningen på en central plats i ordförandeskapets program är alldeles riktigt och det anger precis den rätta tonen och exemplet inte bara för oss utan förvisso även för de kommande ordförandeskapen.
Jag skulle vilja göra några allmänna kommentarer och sedan beröra mitt eget betänkande.
Det är säkerligen ingen överdrift att säga att medlemsstaterna och det här parlamentet alltför ofta endast snuddar vid den viktiga frågan om sysselsättningen.
Det pratas mycket men det händer alltför litet och när något sker är det ofta till föga hjälp.
Förvisso utgör mitt eget hemland ett synnerligen dåligt exempel i detta avseende.
Förra året infördes 4 600 nya anställningsregler.
Det innebär en var 26: e minut.
Det är knappast en väg att gå framåt.
Men det räcker inte att vi har separata program och projekt hur än välkomna dessa må vara.
Det räcker inte med att bara upprätta målsättningar för ungdomar, kvinnor, långtidsarbetslösa osv., och sedan sitta med armarna i kors och se på.
Det räcker inte med att fullt och fast fokusera på att säkra jobben genom att försöka hålla kvar innevarande arbetstillfällen även när marknaden har förändrats.
Vi bör fokusera på att skapa nya jobb, vilket innebär att frigöra företagandet.
Vi måste erkänna att det bästa redskapet för att skapa tillväxt inom sysselsättningen i alla våra länder är den sektor som vi kallar? små och medelstora företag?.
Vi måste hjälpa dem att nå framgång och utvecklas, och inte hålla dem tillbaka.
Vi måste inse att full sysselsättning bidrar till att skapa social integration och inte omvänt.
Rådet i Lissabon uttalade, och jag upprepar detta i mitt betänkande, att vi bör uppmuntra ett rättsligt klimat som bidrar till investeringar, nyskapande och företagande i allmänhet.
Under två års tid har vi endast ökat företagens börda, och det är vårt eget fel att det råder hög arbetslöshet i det kontinentala Europa.
Jag är emellertid uppmuntrad av den hållning som det danska ordförandeskapet intagit och jag skulle särskilt vilja tacka minister Fredriksen för det tjänstevilliga brev som han skickade till mig den 18 september.
Jag är säker på att han inte blir förlägen om jag delger kollegerna ett stycke därur, som är mycket relevant för det ämne som vi diskuterar i dag:
? Min bestämda ståndpunkt är att Europeiska unionen endast borde träda in och lagstifta när det finns ett påtagligt behov av sådana föreskrifter, och under sådana omständigheter endast i yttersta nödfall.
Det måste finnas manöverutrymme på den nationella nivån, och om bestämmelser införs bör dessa, enligt min åsikt, i största möjliga utsträckning vara i form av ramdirektiv hellre än detaljerade regler.
Det borde även, där så är möjligt, finnas en valfrihet när det gäller genomförandemetoden, såsom t.ex. var fallet med den öppna samordningsmetoden inom sysselsättningens och på det sociala området.
Slutligen skulle jag vilja betona att jag också fäster stor vikt vid subsidiaritetsprincipen.?
Dessa är ytterst kloka ord och vi ser alla framemot att de omsätts i handling.
Likaledes bör yttrandet från kommissionär Prodi från i juli i år välkomnas, där han sade att syftet var att förenkla lagstiftningen med åtminstone 25 procent, och att göra det snarast möjligt.
Återigen hoppas vi att få se dessa specifika förpliktelser omsättas i handling så snart som möjligt, företrädesvis under er ledning och ordförandeskap.
När det gäller tillväxt- och sysselsättningsinitiativet är jag glad över att detta godkändes enhälligt i utskottet och att vi gjort vissa framsteg mot att bli mer flexibla.
Den första rapporten av detta fleråriga program lades fram i januari 2001.
Den andra årsrapporten genomfördes endast 11 månader senare, och i år kommer rapporten rentav i oktober.
Nästa år skulle jag ändå vilja att den genomfördes tidigare, och jag kommer att hoppas på tidigaste möjliga gensvar från kommissionen för att kunna möjliggöra detta.
Jag skulle emellertid uttryckligen vilja poängtera hur mycket jag välkomnar kommissionens samarbete när det gäller att med regelbundna mellanrum lämna upplysningar och uppdateringar.
Jag välkomnar de framsteg som har gjorts och i synnerhet det sätt på vilket programmet har skötts och utvecklats.
Jag skulle vilja se ett tydligt gensvar och agerande angående de förslag som parlamentet presenterade både förra året och förvisso även denna gång.
Jag skulle helt enkelt vilja se det framgå i nästa rapport från kommissionen att man inte bara har läst parlamentets betänkande utan verkligen besvarat det.
Det innebär en utförligare analys av vissa aspekter i initiativet och också ett avslutande av det europeiska programmet för samriskföretag i dess nuvarande form.
Jag erinrar mig att, i slutet av decembers debatt om precis det här ämnet, kom kommissionär Liikanen fram och tilltalade mig, strax efter att han avslutat sitt anförande, och han undrade om parlamentet samtyckte till att avsluta JEV-programmet, för det var något som kommissionen gärna ville göra.
Jag sade till honom att parlamentet verkligen ville se programmet avslutat.
Han sade att han var väldigt lättad över att höra det och att han nu skulle gå vidare med detta.
Så här långt har jag inte kunnat se att man gjort vidare mycket för att avsluta programmet.
Det krävs att kommissionen är mycket snabbare och smidigare när det gäller sådana frågor, men det bör vi ju alla vara.
