# ID: svediakorp-gov429243
# author: Patten (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-10-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,465
# sentences: 59
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Herr talman!
Jag har redan uttalat mig två gånger om Irak i denna kammare.
Mitt senaste inlägg var för bara en månad sedan, den 4 september, just efter det informella mötet mellan EU: s ministrar i Helsingör.
Sedan dess har Irak, av lättförklarliga skäl, fortsatt att vara det viktigaste ämnet i den internationella debatten, men det finns inte vidare mycket för kommissionen att tillägga till vad som nyss har blivit sagt, eller ärligt talat, till vad som dagligen rapporteras i pressen.
Den mest uppmuntrande utvecklingen sedan jag senast talade var det tal som hölls av president Bush och som jag hörde vid FN: s generalförsamling den 12 september, och ordförandeskapet hänvisade även till det tal som han nyligen gjorde i Cincinnati.
Det var sannerligen viktigt, eftersom Bush signalerade den amerikanska ledningens önskan att man, om möjligt, skulle verka inom ramen för FN för att tackla hoten från den irakiska regimen.
Från jordens alla hörn har världens ledare välkomnat Förenta staternas beslut, och så gott som alla har utövat starka påtryckningar mot Irak att rätta sig efter FN: s resolutioner.
Av särskild betydelse var omfattningen av de återupptagna diplomatiska ansträngningarna från Arabvärldens sida att försöka förmå Irak att bevilja inspektörerna att återvända.
De ökade påtryckningarna har tydligt bidragit till att få Saddam att gå med på inspektörernas återvändande, även om hans bud bör behandlas med mycket skepticism.
Vi har befunnit oss i den här situationen med Saddam Hussein tidigare, och vi har sett hur han i vederbörlig ordning dragit sig tillbaka från sina uttalade löften och givna utfästelser till en rökridå av om, men och kanske.
Europeiska unionen har varmt välkomnat beslutet från president Bush att ta itu med Irak genom FN: s system.
I egenskap av union anser vi att detta är det absolut bästa och ojämförbart det mest effektiva sättet att föra ärendet framåt.
Det finns egentligen inget alternativ till FN-systemets normer och internationella bestämmelser som världens ledare har fastställt och enats om för att bevara den globala säkerheten.
De erbjuder den största förhoppningen att kunna undvika de potentiellt katastrofala konsekvenserna av unilaterala handlingar som påstås kunna? lösa? regionala konflikter.
Att verka genom FN skänker legitimitet och en känsla av moraliskt samförstånd åt de åtgärder som man ibland tvingas vidta.
Även under de senaste veckorna har en av EU: s medlemsstater - den som jag försynt säger mig känna till bäst - offentliggjort en detaljerad utvärdering av Iraks innehav av kemiska, biologiska och eventuellt också kärnvapen, och deras möjligheter att använda dem.
Den här rapporten påvisar de risker som dessa vapen innebär för den regionala stabiliteten i Mellanöstern.
Ett antal framstående institut har också delgett sin bedömning angående de hot mot den globala säkerheten som den Irakiska regimen utgör.
De är alla överens om att Saddam har försökt återupprätta sina möjligheter att utveckla massförstörelsevapen, genom att utnyttja inspektörernas frånvaro under de senaste fyra åren.
Jag skulle i förbigående vilja poängtera att det jobb som dessa inspektörer tidigare utfört förtjänar mer beröm än vad som ibland tillskrivits dem.
Det kanske skulle finnas utrymme för en debatt om hur pass överhängande faran är; den fara som utgörs av denna arsenal av dödliga vapen, men jag har inte upptäckt några egentliga kontroverser angående dess befintlighet.
För närvarande pågår diskussioner med och emellan EU: s medlemsstater angående villkoren för en ny resolution från FN: s säkerhetsråd avsedd att bana väg för FN-inspektörernas fullständigt villkorslösa återvändande till Irak.
Som de ärade ledamöterna väl känner till så finns det åtskilliga alternativ under övervägande, och några av dem på tillskyndan av medlemsstaterna.
Som ordförandeskapet har klargjort, diskuterade de europeiska ministrarna situationen Irak senast i rådet (allmänna frågor) måndagen den 31 september.
De upprepade den ståndpunkt som intagits en månad tidigare i Helsingör, och som innebär en övergripande målsättning att eliminera massförstörelsevapnen, kravet på ett villkorslöst återvändande för FN-inspektörerna med fritt tillträde till alla delar av Irak, och kravet att situationen fortsätter att behandlas inom ramen för FN: s säkerhetsråd.
Mot bakgrund av denna intensifierade internationella diplomati, anser jag - och jag hoppas att parlamentet delar denna åsikt - att det som huvudsakligen bör uppta våra tankar är följande:
För det första, under de senaste veckorna har ledare över hela världen fortsatt att återupprepa sina krav på ett multilateralt bemötande av utmaningen från Irak.
De har tydligt hävdat att ett alternativ av en unilateral reaktion skulle vara väldigt oklokt.
Och inte bara världens ledare; det är påtagligt att våra medborgare absolut anser att det här är den rätta vägen att lösa problemet med Irak.
Nyligen genomförda undersökningar i Europa och Förenta staterna, såväl som allmänna demonstrationer, bevisar att medborgarna vill att eventuella beslut angående Irak skall fattas inom ramen för FN-systemet.
För det andra, det huvudsakliga resonemanget bakom ett eventuellt ingripande av FN är uppfattningen att världssamfundet står inför en farlig regims innehav av massförstörelsevapen.
Det finns en äkta och motiverad oro för att dessa skall användas eller spridas.
Det har dessutom föreslagits att dessa vapen skulle kunna levereras till terroristnätverk, även om vissa framstående offentliga personer, t.ex.
Brent Scowcroft, nationell säkerhetsrådgivare åt president Bush den äldre, har uttryckt en tvivlande inställning till detta.
Ytterligare andra har argumenterat att det skulle kunna finnas förbindelser mellan Irak och terroristorganisationer med global anknytning, såsom al-Qaida.
Jag känner inte till något övertygande offentligt bevis för detta, men kanske har jag förbisett något.
Utvägen att i förebyggande syfte använda våld är inte någonting nytt.
Till exempel beslutade världssamfundet att ingripa i Kosovo av humanitära skäl.
Principen om ett humanitärt ingripande stöddes av FN: s generalsekreterare Kofi Annan i ett enastående tal för tre år sedan.
Genom aktionen i Kosovo klargjorde man från världssamfundets sida att det inte längre var möjligt för ledare i världen att gömma sig bakom principen om den nationella suveräniteten för att kunna utföra vad än de önskar innanför de egna gränserna.
Man erkände att även människorna har rättigheter, och inte bara staterna inom vilka de lever.
Det var enligt min uppfattning ett välkommet framsteg.
Vad som emellertid tydligt framgår av de diskussioner som pågår runt om i världen är att vi behöver utveckla någon form av internationellt rättsligt ramverk för att hantera sådana omständigheter.
Irak bör inte betraktas isolerat från andra likadana känsliga fall.
Borde vi inte se över metoderna för att kunna styra våra internationella aktioner och identifiera de omständigheter som skulle kunna motivera ett internationellt ingripande när det finns en påtaglig och närvarande fara, både inom en suverän stat eller utanför dess gränser?
Uppfattningen om den internationella rätten, som mer eller mindre har varit förhärskande sedan den westfaliska freden - vilket personer som har läst Dr Kissingers verk torde känna till - är inte längre helt giltig.
Men jag har svårt att tro att en godtagbar alternativ uppfattning inte i främsta rummet skulle grunda sig på FN: s funktionssätt och förfaranden.
För det tredje, jag är säker på att de som anser att det finns ett behov av en ny resolution kommer att ta hänsyn till samtliga alternativ och scenarier.
Världssamfundet bör ta itu med hur man skall utforma en resolution från FN: s säkerhetsråd eller en Irakresolution.
Men de bör också tänka på vad man skall göra i händelse av att Irak vägrar foga sig.
Det här är en allmän fråga av yttersta vikt eftersom den har att göra med det multilaterala systemets trovärdighet.
Vi måste bevara FN: s och säkerhetsrådets maktbefogenheter, vars resolutioner vi har sett trotsas gång efter annan.
I det här fallet är det Irak som trotsar, men det finns även andra i liknande situationer där motsträvighet förekommer.
Vi har nu nått fram till den punkt där en sådan brist på anpassning till FN: s beslut måste behandlas på ett objektivt, seriöst och sammanhängande sätt.
Jag hoppas att vi under de följande månadernas händelseutveckling kommer att få erfara ett återförstärkande av FN: s maktbefogenheter, med fördelaktiga följder för Irak, dess region och förvisso hela världen.
Vi skulle då dessutom vara i stånd att fokusera våra ansträngningar mer konstruktivt på den pågående blodiga krisen i Mellanöstern.
Jag kan inte säga att jag finner några alternativa utsikter annat än djupt oroande.
(Applåder)
