# ID: svediakorp-gov429236
# author: Oostlander (PPE-DE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-10-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 598
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Tretton år efter befrielsen av Central- och Östeuropa och efter ett antal år av seriöst förhandlande har vi nu nått det näst sista stadiet för anslutningen av åtta nya medlemsstater från den regionen samt två från Medelhavsområdet.
Kandidaterna, som enligt allas förväntan kommer att delta som fullvärdiga medlemmar i Europavalet 2004, kommer redan inom kort att kunna delegera observatörer till detta parlament.
Vi gläder oss mycket till detta.
Kommissionen förtjänar stort beröm för det resultat som man lägger fram för oss, i synnerhet den person som i första hand har ansvar i detta, kommissionär Verheugen.
Vi sade i parlamentet att de lösa ändarna måste vara få och korta.
Så är också fallet när det gäller övergångsperioden: ringa och kort, förutom då i fråga om miljön, av förståeliga skäl.
Om vi ser tillbaka på 1989 minns vi fortfarande den allmänna entusiasmen när de folk som varit förtryckta under lång tid återvände till Europa.
Denna entusiasm finns fortfarande, och i stor skala.
Det är alltså desto mer smärtsamt att se i hur hög grad detta återvändande hos vissa ministrar har urartat till ingenting annat än en fråga om pengar.
Den hos vissa starkt önskvärda men felaktiga bild av verkligheten är att Europeiska unionen, och framför allt anslutningen av nya medlemsstater, skulle vara dyr, och därför skulle kräva stora uppoffringar från oss.
Därutöver finns det också ett antal främlingsfientliga intuitioner som man skamlöst spekulerar om.
Sanningen, nämligen att Europeiska unionen bara kostar 1,27 procent av BNP och att ytterligare 0,14 procent har frigjorts för utvidgningen genom internt sparande, att man i Berlin har fastställt att hela proceduren således förlöper smärtfritt i budgetmässigt hänseende och att detta ligger fast till 2006, är nästan omöjlig att framföra.
Och om sanningen lyckas tränga igenom finns det alltid något finansministerium som genom att skildra worst case-scenarion i kombination med starka överdrifter och ett tendentiöst återgivande av siffror är redo att på nytt stimulera latent rädsla, ställa utvidgningen i dålig dager och till och med använda kandidatländer som förhandlingsobjekt i den politiska striden med andra befintliga medlemsstater om en omprövning av jordbrukspolitiken.
I det här sammanhanget överträder man det som anständigtvis är brukligt.
Den noggrannhet med vilken kommissionen har uppträtt på rådets vägnar yttrar sig bland annat i det påståendet att det fortsatta, bestående genomförandet av förhandlingsresultaten tills vidare måste övervakas.
Det kommer under de kommande åren säkert att finnas anledning till att hjälpa vissa nya medlemsstater, framför allt administrativt.
Det som de redan har uppnått är verkligen fantastiskt.
Vi såg en sådan klausul redan vid förberedandet av Amsterdamfördraget.
Då införde vi den ryktbara artikeln som till och med föreskriver sanktioner om en medlem begår en överträdelse på den punkt som rör rättsstat och demokrati.
Denna artikel gäller oss alla.
Såsom redan ofta fastställts vetenskapligt, bland annat av vår avlidna kollega Burenstam Linder, för utvidgningar ekonomiskt sett alltid med sig fördelar till alla inblandade, i ännu högre grad till de befintliga än till de nya medlemmarna.
Men vad som är viktigare är vinsten om man ser till en mer rättfärdig, fredlig rättsordning i Europa, och till grundandet av en europeisk värdegemenskap.
Även i detta sammanhang borde de nya medlemmarnas bidrag kunna bli omfattande.
Jag hoppas att samma anda som härskade vid inledningen av integrationen av Europa i framtiden också kommer att inspirera de nya och gamla medlemsstaterna.
