# ID: svediakorp-gov429227
# author: Cohn-Bendit (Verts/ALE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-10-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 805
# sentences: 41
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr kommissionsordförande!
Det verkar som om historiens vindar blåser här i kammaren.
Eftersom jag har upplevt ett antal historiska ögonblick är jag något besviken över att det blåser så kallt.
I dag för exakt 13 år sedan i Leipzig inleddes den första demonstration som ledde till Berlinmurens fall.
Herr Poettering!
Ni med er begåvning påminde oss om Solidarnosc, som vi alla känner till.
Men frågan om påven, skall jag medge, den lämnar jag åt er.
Jag vill dock nämna två polska hjältegrupper som ni glömde: de polska motståndsmän som kämpade mot det nazistiska barbariet och de judiska motståndsmän i Warszawas getto som också kämpade mot det nazistiska barbariet.
Om man talar om Polen och kampen mot totalitära ideologier, låt oss då tala om alla de kamper polackerna har fört, mot alla totalitära ideologier.
För att tala om utvidgningen: Jag medger att jag ibland blir något förvånad över den överlägsna ton vi använder gentemot kandidatländerna.
Det är uppenbart att de behöver genomföra reformer.
Det är uppenbart att det är svårt att gå från en kultur av totalitarism till en kultur av demokrati och marknadsekonomi.
Men i ett historiskt ögonblick som detta hade jag väntat, önskat, trott och drömt om att kommissionen skulle säga: Eftersom utvidgningen är ett spännande historiskt projekt, varför försöker inte vi européer se på oss själva i historiens ljus?
Vilket EU vill vi ha om 15 år, om 20 år, med 25 medlemsstater?
Och vad är det för småaktiga debatter de 15 för i dag inför utvidgningen?
Det kan man fråga sig när man får höra vad som hände vid det senaste mötet i rådet (allmänna frågor), när det handlade om att ge ytterligare två säten eller vad det nu var, till Tjeckien, eller ytterligare två säten till vem det nu var.
Och när man tänker på att vi inte alltid lyckas slå fast en budgetplan för jordbruket, att vi inte lyckas fastställa en budgetplan för strukturfonderna ...
Varför då?
För att de 15 medlemsstaterna i dag bedriver en egoismens politik, för att de är rädda för historien.
Låt oss nämna saker vid deras rätta namn.
De flesta regeringar frossar i historien vid högtidliga tillfällen, men tillbaka i vardagen blir de rädda för vad det var de drömde om.
Därför lyckas vi inte gå framåt.
(Applåder)
Herr Verheugen!
Ni sade att ni kräver mer flexibilitet av kandidatländerna när det gäller de finansiella problemen.
Jag skulle vilja säga er att jag kräver mer solidaritet och passion för historien av de 15 medlemsstaterna.
För det är bara med solidaritet och passion för utvidgningen som man kommer att finna lösningar på svåra frågor.
För att uttrycka det enklare: jag skulle ha velat att man i dag inte förde den gamla debatten med oss - dvs. om man först skall reformera, fördjupa och sedan utvidga - utan i stället talade om de villkor som är absolut nödvändiga för att man skall lyckas med utvidgningen och med reformerna och fördjupningen av EU före utvidgningen.
Det handlar inte om att bygga upp en ny barriär, herr Poettering, utan helt enkelt om att göra utvidgningen möjlig.
Om EU fortsätter att fungera som det gör i dag - där ett eller annat land har vetorätt i vissa situationer - då kommer vi att gå mot en katastrof och missa en historisk möjlighet.
Detta är det budskap, det jag hade velat höra att man sade för att få oss att göra snabbare framsteg och gå till botten med konventets arbete, med reformerna av jordbruket, reformerna av strukturfonderna och reformerna av EU: s rättsliga landskap - så att detta landskap blir mer demokratiskt.
Man hade slutligen behövt säga detta på ett tydligt sätt.
För min grupp vill jag säga att vi drömmer om att vi inom tio eller femton år - jag vet inte hur många år - har lyckats uppnå en social och miljömässig harmonisering av hela EU, från Portugal till Ungern, från Polen till Italien.
En total social harmonisering.
Jag vet att det kommer att ta tid, men är detta vårt projekt?
Är detta vår dröm?
Eller är detta något vi inte vill ha, eftersom vi vill behålla åtskillnaden oss emellan?
Just detta verkar saknas i kommissionsordförandens tal.
Men det gör ingenting - ibland har historien en förmåga att tvinga oss till större entusiasm.
Ni kommer att få se: en dag kommer också er entusiasm att ligga i fas med historien.
(Applåder)
