# ID: svediakorp-gov429226
# author: Wurtz (GUE/NGL). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-10-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 705
# sentences: 41
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr kommissionsordförande, herr rådsordförande, herr kommissionär!
Vi gör oss beredda att fatta ett historiskt beslut.
Om drygt ett år kommer vi att tala om EU: s 25 medlemsstater i stället för 15.
Så stod det i en rubrik i går i en av Bryssels dagstidningar.
Detta är i sig en god nyhet.
Jag vill hälsa alla dessa europeiska folk välkomna och tror mig därmed förmedla åsikten hos de allra flesta i min grupp.
Vi har en gemensam utmaning att anta: att lyckas med utvidgningen.
Men för att lyckas är det nödvändigt att inte kringgå något problem, för då blir det utvidgningens skamsna motståndare eller populistiska demagoger som tjänar på de frustrationer som uppstår.
Och det är just där skon klämmer.
I ert tal, herr kommissionsordförande, kringgår ni enligt min mening allvarliga problem.
Låt oss ta den mest tabubelagda frågan: gemenskapens regelverk.
För er och för många andra kolleger här i församlingen utgör det en okränkbar helhet.
Ett kandidatland som ifrågasätter en del av detta regelverk stänger sig ute från förhandlingarna.
Ändå är alla medvetna om att regelverket medför effekter som skulle föra in dessa länder i svåra, allvarliga och farliga sociala kriser.
Man löser inte dessa frågor genom att förtränga dem, tvärtom.
Att dessa länder antar regelverket under press löser ingenting på sikt.
Bland de 15 medlemsstaterna finns ett antal som har utverkat kompromisser i frågor som rör deras specifika identitet, även bland de länder som var med och grundade gemenskapen.
Det finns undertecknade dokument som i dag ifrågasätts, till exempel stabilitetspakten.
Och bland unionens medborgare väcker regelverket diskussioner som är mycket mer långtgående än så, som ni vet.
Man har en allt lägre acceptans för EU: s liberala struktur och det faktum att unionen byggs upp ovanifrån, långt ifrån folken och i slutenhet.
Den här typen av debatter förs också i kandidatländerna, ända upp på mycket hög nivå.
Ett bevis på detta är till exempel den grundläggande konflikten mellan å ena sidan den polska regeringen och det polska parlamentet, och å andra sidan landets centralbank, som anses alltför liberal och oberoende.
När det gäller kommissionens ståndpunkt om jordbrukskapitlet talar Lettlands president rättframt om att landets befolkning har en känsla av, jag citerar,? kolonisering?.
Allt detta vet ni, men ni säger ingenting om det.
Jag anser att det är ett misstag.
Man får inte ner febern genom att slå sönder termometern.
Det finns en annan aspekt jag vill betona.
Jag har vänner i kandidatländernas parlament som har återgett beklagliga episoder.
En av kommissionens förhandlare skall ha konfronterats med kritiska påpekanden men ha satt punkt för diskussionen om sakfrågorna med dessa ord:? Antingen skriver ni under eller också väntar ni.?
Vad uppnår man med den starkes arrogans gentemot den svage?
Man får en underskrift i dag och bitterhet i morgon.
Det är ingen lösning.
Man måste tala om det.
Jag skall bara peka på ett tredje problem.
Alla känner till det, men jag anser att man också måste tala om det, eftersom det till stor del är en förutsättning för en framgång i stort.
Problemet är finansieringen av utvidgningen.
Om jag minns rätt hade kommissionen 1999 anslagit 40 miljarder euro för perioden 2004-2006, då det handlade om sex länder.
I dag anges samma summa för tio länder.
Hur kan det fungera?
Och varför vänder man sig inte offentligt till de stater som vägrar att visa den finansiella solidaritet som krävs, för att påpeka att de har haft ett oförskämt stort handelsöverskott gentemot dessa länder i mer än tio år - i storleksordningen 100 miljarder euro - och att deras företag gör stora vinster i dessa länder, vinster som man gärna skulle vilja titta närmare på?
Ursäkta min uppriktighet, men det är bara genom att angripa de verkliga problemen i dag som vi har möjlighet att lyckas med utvidgningen i morgon.
