# ID: svediakorp-gov429220
# author: Verheugen (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-10-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,532
# sentences: 58
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar ledamöter!
Kommissionens rekommendation i dag att redan i år slutföra förhandlingarna med tio kandidatländer är kanske den viktigaste etappen på den hittillsvarande vägen för att slutföra det största projekt som Europeiska unionen för närvarande arbetar med.
Det finns ett enda skäl till dagens rekommendation - de tio länderna har förtjänat det!
Dessa tio länder har av egen kraft lyckats uppfylla de otroligt svåra och krävande villkoren för en anslutning till Europeiska unionen.
Jag är mycket nöjd med att kunna konstatera att kommissionen inte har sett som sin uppgift att så att säga förse ett önskat politiskt anslutningsscenario med en motivering i efterhand.
Vi har sett som vår uppgift att ge er, ledamöterna i Europaparlamentet, rådet och medlemsstaterna, en neutral och objektiv information om vilka länder som står redo, som är beredda på en anslutning, och på vilka villkor det kommer att ske.
Framstegsrapporterna har inte sammanställts enligt några politiska riktlinjer.
Kommissionens personal hade fått en enda sak i uppdrag.
Uppdraget var att inte förtiga något, inte utelämna något, inte försköna något och klart och tydligt säga var det fortfarande finns problem.
Vi kallar problemen också vid namn i våra rapporter.
Men den viktiga punkten är att vi inte har identifierat något enda problem, som inte skulle kunna lösas fram till slutet av 2003.
Ni får inte missförstå den ibland mycket kritiska tonen.
Man måste naturligtvis sätta det som fortfarande måste göras i relation till det som redan har skett, och om man tittar på vad kandidatländerna under de senaste tio åren har åstadkommit av förändringar och förberedelser inför anslutningen, så måste jag säga att det är en verkligt storartad historisk prestation av människorna i dessa länder, och det måste man ha den största respekt för.
(Applåder)
Kommissionen har utvecklat en metod som medger att vi fastslår var vi befinner oss och vad som måste göras, så exakt som någonsin är möjligt.
Kommissionen har dessutom lagt fram förslag som rör en fortsatt observation av de ingångna förpliktelserna och även en skyddsklausul i anslutningsfördraget.
Jag vill förklara det litet närmare.
Först måste jag säga att vår rekommendation naturligtvis till viss del är en prognos.
De nya medlemsstaterna är ju inte förpliktade att uppfylla förutsättningarna för medlemskapet redan nu, utan först vid tidpunkten för anslutningen, dvs. vi måste nu göra en bedömning av om det som återstår att göra kommer att ske under tiden fram till anslutningen eller inte.
Denna bedömning är inte grundad på någon som helst känsla eller ett infall, utan den beror på garanterad kunskap om tempot och kvaliteten på förberedelseprocessen i dessa länder.
Vi kommer att fortsätta att tillämpa alla bra övervakningsinstrument även efter att förhandlingarna avslutats och efter att fördraget slutits, för att se till att alla de ingångna förpliktelserna också uppfylls, och vi föreslår att man för de första två åren efter anslutningen tar med en klausul i fördraget, som hittills aldrig har återfunnits i något utvidgningsfördrag, och som är fullständigt ny, nämligen en klausul som ser till att man snabbt och målinriktat kan vidta åtgärder om det under de första två åren efter anslutningen skulle visa sig att den inre marknaden störs på något vis, att politikområden som rör den inre marknaden inte fungerar i något visst avseende, och? den inre marknaden? skall här uppfattas i ordets mest vidsträckta betydelse; det gäller alltså alla politikområden som har en gränsöverskridande karaktär.
Jag tror inte att denna klausul krävs därför att kandidatländerna utgör en risk - det gör de inte - utan jag tror att den är viktig därför att vi har att göra med en utvidgning som vi aldrig upplevt tidigare, och eftersom vi därför inte - i varje fall om vi är ärliga - exakt kan veta vilka anpassningssvårigheter som eventuellt kan uppträda under de första två åren.
Därför är det nödvändigt att ha ett instrument med vilket vi kan reagera snabbt och flexibelt.
Jag tror att det också är nödvändigt med tanke på den allmänna diskussionen i våra medlemsländer.
Innan vi har hunnit så långt att vi här i kammaren kan välkomna ledamöterna från de tio nya länderna, behövs det ännu ett par viktiga saker.
För det första är det nödvändigt att Nicefördraget ratificeras, och här vill jag också ta tillfället i akt att vädja till väljarna i Irland att de, när de beslutar sig, också betänker att nationernas europeiska framtid i Europa står på spel, att det handlar om den europeiska framtiden för nationer, som inte av egen vilja har hållits undan från det europeiska enandet, utan som varit tvungna att leva skilda från oss bakom järnridån, och som nu en gång för alla vill höra till de demokratiska nationernas familj i Europa.
(Applåder)
Det andra som krävs är att medlemsstaterna vid Europeiska rådets möte i Bryssel om några dagar kommer överens om att fastslå de gemensamma förhandlingspositioner som fortfarande står öppna.
Jag var litet oroad när jag i går kom hem från Ekofinrådets möte i Luxemburg, där ingenting hade hänt.
Även i medlemsstaterna måste det utfärdas en brådskande vädjan om att man nu visar den nödvändiga kompromissviljan och flexibiliteten.
Om tidsplanen skall kunna hållas behöver man i Bryssel enas om finanspaketet och om de institutionella frågorna.
För det tredje krävs det att kandidatländerna fortsätter sitt arbete, sina ansträngningar, och de kommer säkert att stärkas av det som kommissionen i dag har beslutat och det som har diskuterats här under eftermiddagen.
Slutligen också ett par ord om Bulgarien och Rumänien.
Jag gläder mig över de framgångar som dessa båda länder har uppnått.
Det är inte vi som beslutat att Bulgarien och Rumänien inte kommer att vara med i den första utvidgningsrundan.
Det är deras eget beslut.
De har sagt att de vill vara med 2007, och alla åtaganden som de gjort under förhandlingarna gäller 2007 och inte 2004.
Kommissionen lovar högtidligt att verkligen göra allt som står i dess makt för att hjälpa dessa båda länder att uppnå detta mål.
Den nuvarande utvidgningsprocessen är inte avslutad förrän även Bulgarien och Rumänien blir företrädda med sina ledamöter här i detta parlament!
(Applåder)
En sista punkt, ett kort påpekande även från min sida om Turkiet.
Jag protesterar mot dem som säger att Helsingforsstrategin var fel - tvärtom!
Vi kan konstatera att under den tid som gått sedan Helsingforsstrategin trädde i kraft - för ungefär 18 månader sedan - har Turkiet gjort fler framsteg när det gäller mänskliga rättigheter, demokrati och rättsprinciper än under de fem årtiondena dessförinnan.
Det bör man också erkänna, och det gör vi.
(Applåder)
Men man kunde inte förvänta sig att Turkiet under dessa 18 månader skulle uppfylla alla politiska villkor för att få påbörja anslutningsförhandlingarna.
Det är över huvud taget ingen kritik mot Turkiet när jag konstaterar att de ännu inte uppfyllt alla villkor.
Tvärtom, jag anser att det är förvånande hur mycket de har åstadkommit på kort tid, och därför måste man uppmuntra Turkiet att fortsätta på denna väg, och kommissionen kommer att lägga fram förslag för att Turkiet skall kunna gå vidare, och att dörren skall fortsätta att stå öppen för Turkiet.
Men jag avråder från att man låter sig lockas bort från den verkliga uppgiften, nämligen att ändra detta land så att det blir i stånd att ansluta sig till Europeiska unionen.
Jag avråder från att man låter sig distraheras och inlåter sig på en ofruktbar diskussion om detaljer, vilket inte kan leda till några produktiva resultat.
Dagens resultat tas emot med allra största uppmärksamhet, med stor spänning, med stora förhoppningar i många länder i Europa.
Vi står nu inför uppgiften att se till att Europas medborgare inte bara förstår detta projekt, utan också är positiva till det, också verkligen vill det, och det bör inte överraska någon att det i en hel rad medlemsländer fortfarande finns stor skepsis här.
Mitt intryck är att det oftast finns en avsevärd brist på information på de håll där vi fortfarande får många skeptiska reaktioner.
Därför gäller det verkligen att under de kommande månaderna erbjuda människorna information, information och åter information och även göra det möjligt för dem att verkligen ta emot erbjudandena om information.
Om detta inte sker kan vi få en mycket obehaglig överraskning, i varje fall i en hel rad länder, nämligen att människorna i det ögonblick när utvidgningen blir den centrala inrikespolitiska frågan, och det kommer den att bli - senast efter att fördraget slutits - kommer att säga: Varför kände vi inte till detta?
Varför har ni gjort detta utan oss?
Att få med medborgarna nu, det är stundens uppgift!
(Applåder)
