# ID: svediakorp-gov429112
# author: Liikanen (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,310
# sentences: 54
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
Den årliga debatten om verksamheten i utskottet för framställningar och den Europeiska ombudsmannens verksamhet fokuserar vår uppmärksamhet på förhållandet mellan medborgare och institutioner.
Detta förhållande är grundläggande och utgör grundvalen för all vår politik, eftersom den i sista hand är riktad till medborgarna.
Därför är det viktigt att parlamentet, ombudsmannen och kommissionen en gång om året noga granskar vilken hänsyn som tas till denna dimension i deras dagliga verksamhet.
Detta års debatt är emellertid annorlunda, av två orsaker.
För det första pågår arbetet med konventet för fullt.
Det skall staka ut Europas framtid och både utskottet för framställningar och ombudsmannen har, genom förslag som rör, å ena sidan, rätten att göra framställningar, och å den andra, stadgan om de grundläggande rättigheterna, en förvaltningslag och möjligheter att överklaga, hänskjutit frågan om medborgarnas rättigheter till detta organ.
För det andra har ombudsmannen berättat för parlamentet att han önskar avgå i slutet av mars 2003, så detta är sista gången han presenterar en årsrapport för denna församling.
Tillåt mig ta detta tillfälle i akt för att tacka herr Söderman på kommissionens vägnar för det arbete han har uträttat sedan han blev utnämnd i juli 1995.
Som den första EU-ombudsmannen har han spelat en pionjärroll och bidragit till en verklig förändring av kulturen inom kommissionen och jag är säker på att detta även gäller för de andra institutionerna och organen.
Dessutom har hans undersökningar på eget initiativ även haft direkta konsekvenser och resulterat i positiva administrativa reformer.
Jag skulle vilja nämna några av dem.
För det första, kodexen för god förvaltningssed, som, vilket bör framhävas, var resultatet av ett initiativ från parlamentet när det antog betänkandet av Perry om verksamheten i utskottet för framställningar 1996.
Sedan har vi, på området rekrytering, för det första avskaffandet i två steg av åldersgränsen för uttagningsprov och, för det andra, att ombudsmannen lyckats uppnå rätten att för varje deltagare i ett uttagningsprov få tillgång till deras rättade prov.
Båda dessa saker fordrade en inte obetydlig förändring av institutionernas administration och traditioner.
Slutligen har hans ansträngningar drivit på oss att organisera mera strukturerade förbindelser mellan de klagande och kommissionen i överträdelseförfaranden.
Detta är de områden där de institutionella förbindelserna mellan ombudsmannen, som dessutom ofta har haft parlamentets stöd, och kommissionen har resulterat i verkliga framsteg.
Jag skulle kortfattat vilja återvända till kodexen för god förvaltningssed, eftersom betänkandena av Wyn och Koukiadis tar upp den här frågan.
Det bör påpekas att kommissionen redan från början var mottaglig för parlamentets och ombudsmannens synpunkter.
Den har med början 1998 utarbetat olika förslag och nu, under den nuvarande kommissionen, har den utarbetat och antagit sin egen uppförandekodex riktad till medborgarna.
Denna är av bindande karaktär och motsvarar på många punkter den uppförandekodex som utarbetats av ombudsmannen.
Detta viktiga arbete ledde till att kommissionen ändrade sin egen arbetsordning i oktober 2000.
Alla institutioner har inte agerat på det sättet.
Naturligtvis kvarstår, som ombudsmannen, Perry och nu Koukiadis och Wyn har påpekat, vissa skillnader jämfört med den senare kodexen.
Det må vara hur som helst med den saken, kommissionens kodex utgör ett verkligt framsteg.
Av alla de kodexar som har antagits av institutionerna är det den som närmast motsvarar ombudsmannens förslag.
Den trädde i kraft i november 2000, och en första utvärderingsrapport föreligger nu.
Den kommer att skickas ut inom kort.
Kommissionen är mycket väl medveten om att den Europeiska ombudsmannen, trots alla dess ansträngningar, skulle vilja gå längre.
Han har i själva verket hänskjutit denna fråga till parlamentet i en särskild rapport, med resultatet att parlamentet för ett år sedan uttalade sig för en enda harmoniserad kodex för samtliga institutioner.
Detta är än i dag den ståndpunkt som intas av föredragandena, Wyn och Koukiadis.
Kommissionen inser att situationen för närvarande inte är helt tillfredsställande då de europeiska medborgarna möter olika standarder för god förvaltning beroende på vilken institution de tar kontakt med.
Kommissionen har emellertid för närvarande inte möjlighet att ta initiativ till ett lagstiftningsförfarande.
Den första rapporten om tillämpningen av kommissionens kodex omfattar, som ni utan tvekan kommer att se, bara några få fall och vi vet inte någonting om hur de andra kodexarna tillämpas av de andra institutionerna.
Dessutom pågår det, som jag just nämnde, diskussioner i konventet om antagandet av en förvaltningslag och vi bör otvivelaktigt avvakta dess resultat.
Jag konstaterar i detta sammanhang att ombudsmannens förslag till konventet förutser att en sådan lag skall antas inom ett år sedan fördraget trätt i kraft.
Det förefaller mig som att detta ger oss ett visst manöverutrymme.
Slutligen, även om det otvivelaktigt är sant att det är fördelaktigt med ett interinstitutionellt tillvägagångssätt i syfte att anta en enda kodex och en enda lag, så kvarstår det faktum att situationen för varje institution är speciell och att det krävs ett visst mått av flexibilitet.
Jag skall inte gå igenom alla de punkter som tas upp i betänkandena av Koukiadis och Wyn, men jag måste säga att även om förhållandet mellan ombudsmannen och kommissionen är hjärtligt och mycket produktivt så kan det då och då uppstå meningsskiljaktigheter inom ramen för de institutionella förbindelserna.
Samtidigt som kommissionen hyllar det arbete ombudsmannen utfört, kvarstår faktum att det fortfarande finns meningsskiljaktigheter på vissa punkter.
Det gäller, för det första, frågan om tillämpningen av de relevanta bestämmelserna i förordning 1049 / 2001 på dokument om överträdelser och tolkningen av direktivet om behandling av personuppgifter.
Jag skall emellertid inte här upprepa den ståndpunkt som Bolkestein har framfört på kommissionens vägnar när det gäller den senare punkten eller kommissionens yttrande om förslaget att ändra de bestämmelser som reglerar ombudsmannens verksamhet.
Både parlamentet och ombudsmannen känner mycket väl till dessa ståndpunkter.
Trots det vill jag för ett ögonblick gå tillbaka till betänkandet av Koukiadis om överläggningarna i utskottet för framställningar.
Kommissionen delar föredragandens omsorg för att skapa förutsättningar för effektivare arbete och samarbete mellan kommissionen och utskottet för framställningar.
Förresten har jag, som talmannen och några ledamöter känner till, personlig erfarenhet av ett mycket välorganiserat samarbete med utskottet i ett speciellt fall.
Om vi återgår till texten så bör den stundande utvidgningen sporra oss att förbättra våra förfaranden ytterligare och jag vill, i detta sammanhang, upprepa kommissionens beredvillighet att diskutera en översyn av det interinstitutionella avtalet med rådet och parlamentet när det gäller behandlingen av framställningar.
Kommissionen instämmer även med det som föredraganden säger om samarbete med de nationella parlamenten och de nationella förvaltningarna som ett led i ansträngningarna att söka lösningar på problem som tas upp i framställningar.
Tillåt mig att avsluta med några påpekanden som bör göras i denna tid av överläggningar mellan institutionerna.
Ett av målen för konventet är att föra institutionerna närmare medborgarna.
Mot denna bakgrund kan det inte vara tal om att minska möjligheterna att utöva rätten att göra framställningar, utan de bör snarare konsolideras eller förses med ett ramverk.
Dessutom är det uppenbarligen mycket viktigt, som ett led i förtydligandet av det institutionella systemet, att medborgarna känner till de olika möjligheter att överklaga som står dem till buds på olika nivåer i det institutionella maskineriet.
Kommissionen välkomnar därför bidragen från ombudsmannen och utskottet för framställningar, och lovar att granska dem konstruktivt.
Dessutom, genom att engagera sig i en konstruktiv dialog kommer kommissionen, ombudsmannen och Europaparlamentet att bidra till försvaret av europeiska medborgares intressen på bästa möjliga sätt.
